Artur Bergkvist - Enköpings osjungne hjälte

En del idrottare blir legendarer vars namn lever kvar långt efter att de själva gått bort, en del idrottare blir inte ens kända under sin aktiva tid och försvinner ur allas minne den dag de lägger av. Sedan finns de den grupp idrottare som kunnat bli legendarer om inte olyckan varit framme, idrottare som är värda mer än att bara glömmas bort, Enköpingssonen och fotbollsspelaren Artur Bergkvist är en av dessa.

Artur föddes i Enköping 1931 och genom sin pappa kom han snabbt in i fotbollen. Pappan, Karl, jobbade i smedja och hade hela livet fotbollen som stort intresse. Karl var uppvuxen i Eskilstuna och var med i IFK Eskilstunas trupp som spelade i Svenska Serien (som högsta serien hette innan Allsvenskan), men fick aldrig spela någon match. Så han lämnade Eskilstuna för jobbet i Enköping, men kärleken till fotbollen gav han inte upp utan överförde den till sin enda son, Artur.

1947 gjorde Artur, som 16-åring, debut i ESK:s A-lag. ESK hade denna säsong flyttats ned till division 4 och, som Artur själv sade, så var det ”en salig blandning av oss ungtuppar och gamla gubbar” i truppen det året. Artur var en typisk tung forward som hade sinne för målgörande. Under sin andra säsong i ESK:s A-lag gjorde han 7 mål i en match, något som då var (och kanske än är) rekord för en spelare i ESK. Hans stora mål aptit gjorde att Sandvikens AIK fick upp ögonen för honom. Efter ett år där slog han igenom ordentligt i grannklubben Sandvikens IF innan han 1952 värvades till AIK, som just återkommit till Allsvenskan. Där blommade han ut ordentligt och han var påtänkt till truppen till hemma-VM 1958 om inte hans liv hade raserats på kort tid.

Här är min berättelse om mina möten med och min vänskap med Artur.

1989 umgicks jag mycket med Thomas Mattsson, som då var ung reporter på Enköpings-Posten. Framförallt var det kärleken till Liverpool som gjorde att vi var bekanta. Vi var båda med i ett par supporterklubbar och brukade låna Liverpoolfilmer av varandra. Att vår vänskap var intensivast 1989 berodde på att Liverpool, som då hade en viss Glenn Hysén i laget, skulle spela försäsongsmatcher i Solna, mot bl.a. Vasalund. Vi kom fram till att ett sätt att legitimt få tillträde till matcherna och Liverpools träningar var att starta en svensk supporterklubb, något som då inte fanns. Genom att vara supporterklubb fick vi bra tillträde till våra idoler och tjänade även en slant på souvenirförsäljning vid matcherna de spelade.

Runt denna tid då Liverpool skulle komma träffades vi ofta på Enköpings-Postens redaktion på sena kvällarna och snackade och planerade. En kväll, strax innan ligastarten, frågade Thomas mig om jag kunde göra honom en stor tjänst. Hans far, Kjell, jobbade på sportredaktionen och hade gett Thomas i uppdrag att åka och prata med en pensionerad fotbollsspelare vid namn Artur Bergkvist. Som vanligt hade Thomas prokrastinerat och Kjell hade varit på honom att det skulle fixas under helgen. Thomas hade dock bokat in en resa för att se Liverpools säsongsdebut mot Manchester City. Det Thomas skulle prata med Artur om var egentligen mest en bakgrundscheck inför en eventuell artikelserie om gamla ESK:are och främsta orsaken till att han skulle göra det personligen var att Kjell visste att Artur haft problem med spriten och tänkte att vid ett personligt besök så var det lättare att märka hur han var än via telefon. Dessutom hade Kjell (enligt Thomas) sagt att Artur var ”en elak jäkel” och kanske var det därför Thomas dragit ut på besöket!? Nu frågade Thomas mig om jag kunde tänka mig att åka och prata med Artur under helgen. Jag hade tidigare hjälpt Thomas i ett annat ärende då han inte hade tid och han erbjöd mig nu Liverpools senaste matchtröja (som han skulle köpa i butiken på Anfield road) som betalning. Varför inte, tänkte jag, en ny matchtröja för något som bara (återigen enligt Thomas) skulle ta maximalt 15 minuter. Jag lät mig lätt övertalas och Thomas lovade att kontakta Artur och fixa en tid för ett besök i helgen.

Söndag eftermiddag tog jag mig till Arturs hem på Munksundet, inte långt från Enavallen. Jag var lite orolig då Thomas ord om elak jäkel och alkoholproblem ringde i huvudet. Men det fanns ingen anledning att vara orolig. Dörren öppnades av en glad, gråhårig man som såg klart äldre och mer sliten ut än de 58 år han var. Artur var dock nykter (sedan nästan 15 år fick jag senare reda på) och det såg ut som han fortfarande skötte om sin kropp väl.
Artur visade mig in till sitt vardagsrum och erbjöd kaffe och hembakade bullar, som han gjort enkom för mitt besök. Det syntes att Artur var glad över att få lite uppmärksamhet. Han levde ensam med enbart sina minnen, berättade han. Minnena var visualiserade runt omkring i vardagsrummet med många fotografier på Artur som aktiv och en hel del bilder med honom och kända fotbollsspelare från senare år, bl.a. en med Ralf Edström och Roland Sandberg som han verkade extra glad för. På fotot hade båda spelarna signerat sina namn och skrivit ”Artur, du är en riktig hjälte”. Utöver idrottsbilder, medaljer och pokaler så fanns det flera stora svartvita fotografier i fina ramar på en ung vacker kvinna.

Jag förklarade för Artur varför jag kom istället för Thomas, något som inte gjorde Artur ett dugg, fast han hade hoppats på att Kjell själv hade kommit, då han var den enda spelaren på senare år som Artur gillat som spelare och person. Jag nämnde såklart aldrig att Kjell kallat Artur för ”en elak jäkel”. Innan jag ens hann ta upp mitt ärende så började Artur berätta sin historia genom att använda alla de fotografier han hade på väggarna.
Ungdomsåren och den tidiga debuten i ESK, flytten till Sandviken som var både till Allsvenskan och till att han träffade sin blivande fru, som jag förstod var kvinnan han hade flera bilder på. ”Esperanza träffade jag då vi var på restaurang i Gävle som säsongsavslutning 1951”, berättade han. ”Jag spelade i IF [Sandvikens IF] och vi hade missat uppflyttning till Allsvenskan med ett poäng. Vi gjorde flest mål av alla division 2 lag och jag gjorde 8 trots att jag mestadels kom in som reserv. Esperanza var servitris och jag föll pladask. Esperanza betyder hopp och hon gav mig enormt hopp och jag tror, nej jag vet, att hon var orsaken till att jag lyckades så bra säsongen efter”.

1951/52 spelade Sandvikens IF återigen i div 2 Nordöstra, som AIK hade råkat trilla ned till efter en bedrövlig Allsvensk säsong innan dess. Artur berättade att man inledde just mot AIK i en av de värsta utspelningarna han varit med om. Nästan 10000 på läktaren var det mesta han och hans lagkamrater spelat inför och 0-4 på Råsunda kunde blivit det dubbla. I returen i säsongens sista match vann Sandviken med 1-0 (på straff) och det var AIK:s enda förlust den säsongen. ”Jag var ordinarie i laget denna säsong och gjorde 12 av våra 28 mål”. Tydligen imponerade hans spel på AIK som inför säsongen 1952/53 värvade Artur till sin Allsvenska comeback. Första säsongen fick han bara göra ett par inhopp men från säsongen 53/54 var han mer eller mindre ordinarie och fick spela med ”den bästa spelare han delat en plan med”. ”Kurre [Hamrin] var otrolig redan då. Inte ens 20 år och redan då Allsvenskans bästa spelare. Det Kurre inte kunde göra var inte värt att göra. Tyvärr är han lite bortglömd idag men han är en av de största vi haft”, berättade Artur med ett stort leende på läpparna. ”Kurre är dessutom en av orsakerna att jag sitter här idag”
Men istället för att gå in på vad han menade visade Artur upp en framsida från Sydsvenskan från 1952. Säsongen 1950/51 vann Malmö Allsvenskan överlägset och en av deras bästa spelare var deras back Arthur Bergqvist (japp, samma namn men olika stavning). Sydsvenskan hade under sommaren fått nys om att Artur köpts upp av AIK. Tidningen trodde det var Arthur från MFF som menades och då detta skedde mitt under sommaren 1952 så hade man på Sydsvenskan inte kunnat få tag i MFF-Arthur men hade ändå gått ut med nyheten. ”Bergqvist lämnar Malmö för Huvudstaden”, stod det. Artur berättade att han skrattat gott åt denna och då AIK mötte Malmö 1954, vilket var Artur och Arthurs första möte så hade MFF-Arthur kommit fram innan matchen och hälsat ”Hej, det är jag som är du” och berättat att han efter Sydsvenskans fadäs skickat dem ett signerat foto av sig själv ”så de vet vem jag är” och lovat dem att han skulle vara Skåne troget.

De 15 minuter jag skulle spendera med Artur hade nu blivit närmare två timmar långa och då jag hade andraåtaganen den kvällen så bad jag om ursäkt över att jag måste gå. Artur rågade om jag ville komma tillbaka och höra fler minnen. Det märktes att han tyckte det var kul att få prata och han var en trevlig prick, så även fast jag fått mer än Thomas sökte sade jag till Artur att han gärna fick ringa mig då han kände att han hade tid och orkade.
Efter helgen kontaktade jag Thomas Mattsson igen. Han var väldigt uppåt efter Liverpools vinst men sade att han glömt köpa tröja till mig (han hade dock kommit ihåg att köpa till sig själv). Dessutom verkade det inte som EP skulle skriva om Artur så det jobb jag gjort var inget värt.

En torsdag knappa två veckor senare ringde Artur. Jag hörde knappt vad han sade för han pratade fort och exalterat. ”Vill du med på match”, hörde jag i alla fall att han sade. Jag trodde han menade att ESK spelade någon match på kvällen men då Artur sade att han betalar tågbiljetterna förstod jag att det var något annat. Vi skulle på Råsunda och se derbyt mellan hans AIK och Djurgården. Vi möttes på stationen i Enköping och på tåget berättade Artur att han efter vårt samtal kände att et vore kul att träffa lite folk från AIK igen och han hade fått plats i VIP-båset till matchen. Han hade två platser och tänkte då direkt på mig. Det var ju kul att han gillade mitt sällskap, jag gillade ju hans också. Två timmar senare satt vi i ett bås på Råsunda. Det var fantastiskt kul att se och uppleva Artur denna kväll. Den f.d. spelaren som var helt bortglömd i Enköping var ihågkommen i AIK. Björn Nordkvist och Arturs gamla favorit och vän Kurre Hamrin satt intill oss och de pratade massvis. TV-legendarer som Bosse Hansson och Lars Gunnar Björklund tittade in och hälsade och då de såg Artur sken de upp och kramade om honom. Lars Gunnar, som var inbiten Djurgårdssupporter berättade för mig att den första intervju han gjorde för radion var med just Artur. Precis som för mig, som fick uppdrag då Thomas inte iddes prata med honom, var det för Lars Gunnar, som fick rycka ut och intervjua Artur då Lennart Hyland hade någon påhittad ursäkt för at slippa. Björklund sade att om Artur hade stannat i fotbollen skulle han slagit igenom ordentligt i VM och kunnat bli en av de stora anfallarna i Sverige. Jag visste då fortfarande inget om Arturs landslagsspel eller den tragedi som satte stopp för hans karriär och ville inte fråga mer just då. Jag var inbjuden som hans gäst och vi skulle ha kul på en fotbollsmatch. Matchen var ingen höjdare, jag tror den slutade 1-1, utan behållningen var att sitta där med Artur och se och höra alla som kände igen honom. På vägen hem märktes det att Artur inte var van vid liknande evenemang och uppmärksamhet och han sov hela vägen till stationen i Enköping och vi bestämde att vi skulle ses nästkommande måndag för att pratas vid mer om hans minnen och karriär.

Då visste jag inte att måndagsmötet var sista gången jag skulle möta Artur, inte för att den vetskapen skulle göra skillnad. Artur bjöd återigen på hembakat men en skillnad var att han denna gång inledde med att visa mig ett fotoalbum. I den var det många svartvita bilder på en ung Artur med en kvinna och ett litet barn. Kvinnan kände jag igen som Esperanza, hans f.d. hustru, och barnet presenterade han som Lisa. ”Min lilla ögonsten”, sade han med tårade ögon.
”Jag och Esperanza gifte oss hösten 52 och våren 1954 fick vi Lisa. Detta var den bästa tiden i mitt liv”, berättade han. ”Efter att jag gjort mål i min första match för AIK [i en vänskapsmatch mot Södertälje som AIK vann med 10-0] så var jag nu ordinarie och det gick bra i Allsvenskan. Jag låg två i interna skytteligan efter Kurre [Hamrin] och det pratades om att UK [uttagningskommittén till landslaget som skötte uttagningarna innan Sverige började med förbundskapten 1962] hade god koll på mig. Vi skulle ju ha VM hemma 58 och för oss alla var det målet under flera år.”

Artur berättade att den bästa dagen i hans liv, efter bröllopet till Esperanza och dottern Lisas födelse var dagen han fick samtalet om att han var uttagen till Landslaget. Jag hade ingen aning om att någon från Enköping spelat i landslaget och detta var mycket spännande att få höra. Debuten skedde 16 juni 1957 hemma mot Ungern. Artur blev inbytt i 68:e minuten och de 22 minutrarna han fick i 0-0 matchen var den enda tid han fick i landslagströjan. Efter denna match åkte landslaget på en två matchers turné till Finland men de bästa lämnades hemma. Artur var en av dem då han 30 juni skulle spela mot Danmark och då lovats en startplats på topp. På träning med landslaget en vecka före matchen trampade han dock snett och ett ledband tänjdes ut. ”Det gjorde förbannat ont, både i foten och i själen” Artur kände nu att hans åtråvärda plats i landslaget kunde försvinna i intet. Det var många som jagade plats inför hemma-VM. Men man lovade att han skulle komma med i truppen igen efter de 2-3 veckor han ordinerades vila.

”Skadan var inte så allvarlig, men den förstörde allt”, berättade Artur och jag märkte att hans humör nu ändrades mot ett mer ledsamt. ”Eftersom det inte var några seriematcher just då och jag ändå tvingades vila så passade Esperanza och jag på att besöka hennes pappa i Spanien.” Det visade sig att Esperanzas pappa och mamma haft en kortare romans då Pablo (som pappan hette) jobbade i Sverige under 6 månader. Esperanza kom till men deras förhållande fungerade inte. Under sin uppväxt hade Esperanza bara träffat sin pappa en handfull gånger. ”Pablo jobbade i bakgrunden för Real Madrid och hade fått biljetter till Europa cup-finalen. Real skulle möta Fiorentina på Bernabeu i Madrid. Och vi fick vara med. Vi flög ned ett par dagar innan, jag hade inte träffat Pablo sedan bröllopet, och ville ha lite tid att bekanta oss. Lisa lämnade vi hemma hos Esperanzas mamma och styvfar i Gävle. Hon var för ung för att följa med. Det var fantastiskt att sitta bland 120000 på bernabeu och höra dem jubla och sjunga fram Madrid till en 2-0 seger. Det var där min kärlek till Spansk fotboll och Spanien började”. Artur tittade nu på mig och trots att han berättat något positivt så rann tårar nedför kinderna. ”Vad vi inte visste oh inte fick veta förrän 2 dagar efteråt var att Lisa hade vandrat ut på gatan själv när hon lekte i Gävle och blivit påkörd av en bil. Samma kväll som jag satt på Bernabeu så dog vår lilla ängel”.

Jag visste inte hur jag skulle reagera på det som Artur nu berättade. Jag började ana den tragedi som låg till grund för hans karriärsavslut men det visade sig vara mer än så. När Artur och Esperanza kom hem till Sverige så var allt förändrat. Esperanza gick in i en djup depression och Arturs sorgearbete gjorde att han grävde ned sig i fotbollen och tränade hårde och längre. Han var inte i psykisk form att spela varken i landslaget eller AIK men han var i bättre fysisk form än någonsin. ”Jag borde varit med Esperanza mer. Jag borde sett hennes lidande, förstått den. Men istället gled vi ifrån varandra och veckan före jul hängde hon sig i köket”. Jag blev alldeles chockad av det Artur nu berättade. Stackars karl, stackars fru. Vilket otroligt lidande det måste ha varit. Artur berättade att han kom hem sent till lägenheten i Stockholm efter ännu ett träningspass. Efter vanliga träningen hade han, som så ofta efter dotterns död sprungit ett par extra varv runt träningsplanen för att, som han sade ”Träna bort demonerna”. När han kom hem märkte han direkt att något var fel och han fann sin älskade hustru hängandes i köket. Hon hade skrivit ett avskedsbrev där det visade sig att hon kände att hon tappat både dottern Lisa och sin man, som drog sig undan mer och mer. Detta knäckte helt förståeligt Artur. Han lades in på sjukhus för att få hjälp då ångesten nog tog överhand. ”Klubben ställde till en början upp bra. Jag hade många vänner”, berättade Artur. ”Men när jag kom hem igen fanns ingen där för mig. Ingen kom och hälsade på och jag fick senare reda på att grabbarna i laget fått tipset att låta mig finna mig själv på egen hand. Det enda jag fann var flaskan. Till att börja med kunde jag träna ed laget men det märktes snabbt att jag drack och efter att ha slagits med två killar i laget under en träning skickades jag hem. Ingen hjälpte mig att söka hjälp och nu blev flaskan min enda vän. Jag stängde in mig och gick bara ut för att köpa käk och köpa sprit en gång per vecka. Jag började få kontakt med fel människor och jag var fast. Fast i skiten och spriten. Det är för jävligt hur alkoholen kan förtära, förstöra en människa. Den dödade min nästan men tack vare Nackas död fick jag den hjälp jag behövde.”

Nacka Skoglund var en annan svensk f.d. fotbollsspelare som fastnade i spriten och söp ihjäl sig 1975. Något som var på väg att hända Artur också. Men ett par dagar efter att nyheten om Nackas död fick Artur ett telefonsamtal från gamle favoriten Kurre Hamrin som önskade komma förbi med en vän. Med Kurre följde AIK-spelaren Jim Nildén. Nildén var en man trogen AIK hela sitt liv och intressant nog var han en man jag hade en del kontakt med som yngre i och med att han var ledare på Buster/AIK:s fotbollsskola i Solna som jag var med på ett par gånger på sommarloven. Han hade ett gott öga till mig och sade flera gånger att jag var en av de snabbaste unga spelare han sett. 1975 dök han upp i Arturs hall med Kurre. Jim hade haft Artur som idol men som för de flesta hade Artur flutit ur hans fokus de senaste åren. Det visade sig att Kurre fått kontakt med en kvinna i Ludvika som påstod sig ha ett barn med Artur. En femårig son, Tomas. Kvinnan hade försökt hitta Artur men visste inte hur hon skulle få kontakt med honom och hade då sökt sig till AIK:s kansli. Kansliet hade kopplat in Kurre Hamrin på ärendet då han och Artur spelat ihop och var vänner. I samma veva dog alltså Nacka och Kurre kände nu att han behövde rädda Artur från samma öde.

”Det var första gången jag såg någon från fotbollen på 10 år”, sade Artur med en djup suck. ”Man blir liksom pari då man har problem och på den tiden var man bara till last om man inte mådde bra. Jag hade inget kontrakt med AIK och då sket men i mig. Men att se Kurre igen gjorde underverk. Jag hade ingen aning om att jag hade en son men kände till kvinnan i Ludvika som sade att jag var Tomas son. Vi hade varit ihop från och till då hon bodde i Väsby i slutet av 60-talet och själv haft lite missbrukarproblem”.
Artur mottog den hjälp till rehabilitering som Kurre ordnat. Han blev inlagd och rensad, som han kallade det själv. ”Sedan den dagen har jag inte druckit en droppe. Det blev en nästa religiös upplevelse att få återse Kurre och han var ett otroligt stöd de första månaderna. Jim var också fantastisk. Han körde mig i sin gamla PV till Ludvika där jag fick träffa min son för första gången”.

Artur tog kvinnan på orden och gjorde aldrig faderskapstest eller liknande utan erkände sig som far till Tomas. De träffades från och till under åren. Mamman hade en ny karl men ville att Tomas skulle ha kontakt med sin riktiga pappa, vilket de fortfarande hade. Artur berättade att han dagen efter vårt möte skulle åka upp och stanna några dagar med sin son som precis skulle flytta hemifrån. Han lovade att ringa mig då han var tillbaka men jag hörde aldrig mer av Artur personligen.

Någon vecka efter vår träff funderade jag på hur Artur hade det eftersom han inte hörde av sig. Jag hade testat att ringa ett par gånger (minns att detta var 1989, långt innan mobileran) men inte fått svar. Jag var 20 år och hade en hel del saker att göra. Jag jobbade och hade fullt upp på fritiden så Artur var inte en prioritering. Vi hade ju träffats ett par gånger och han hade fått berätta sin historia, så jag tänkte att han kanske var nöjd med det.
Men en dag i mars 1990 dök ett vykort upp hemma hos mig, skickat från södra Spanien. Det var från Artur. Han hade varit nere med sonen och dennes mamma och styvfar samt deras gemensamma barn på sportlovet och han bestämde sig för att stanna. ”Jag blir här ett tag. Tack för allt. Kom och hälsa på någon dag”, skrev han. Det var kul att höra från honom. Han lät glad. Jag fick även Tomas telefonnummer men kontaktade honom aldrig. Återigen kom annat före; jobb, lumpen mm och inte förrän 16 år senare kom jag att träffa på och tänka på Artur igen.

Augusti 2004 befann jag mig i sydöstra Spanien på semester, i regionen Murcia. En söndag eftermiddag bestämde jag och min vän oss för att se fotboll. Närmsta arena med match var Pitinstadion. En liten fotbollsarena i San Javier, en liten stad intill den ljuvliga Mar Menor. Det var en Terceramatch vi skulle se mellan San Javier och Jumilla. Trots den låga klassen (spansk 4:e nivå) så var det flera hundra besökare på plats och långa köer. Det var hett, närmare 35 grader, trots att klockan var 19 på kvällen. När det var vår tur vid biljettkassan fick jag en chock. På väggen i biljettkassan (som var ett stort rum med två biljettluckor) hängde 3 tavlor; En på spanska kungen och två mindre på Franco och så en tavla med en åldrad man som såg precis ut som Artur. En färgbild på en ännu gråare Artur med ett stort leende och kraftig solbränna. Jag frågade biljettförsäljaren på min urkassa spanska om vem mannen var. Han vände sig mot bilden och tillbaka till mig igen. ”It is Arturo Montaña”, sade mannen på bra engelska. Han hade ju förstått att spanska inte var mitt modersmål. ”Our big trainer”. Jag frågade om han var lagets tränare nu men fick till svar att Artur, eller Arturo som han kallat sig, gick bort 2002. Men han var fortfarande ihågkommen av klubben. Jag förklarade att han var från min hemstad och mannen i biljettluckan sade att han skulle söka upp mig i halvtid och berätta mer.

Jag kände mig ganska konfunderad över att se Arturs bild där av alla platser men insåg att det måste vara honom på namnet ”Arturo Montaña”, ”Artur Berg”, kvist hade han lämnat utanför. Matchen var ganska underhållande men jag väntade på halvtid med större intresse än jag kunde visa matchen. I halvtid kom mannen från biljettluckan, Antonio, fram till mig och min vän och satte sig ned. Han frågade hur jag kände Arturo och jag berättade kort om Artur, men bara de positiva sakerna förstås. Antonio var mycket intresserad och bjöd med oss till ordföranden direkt efter matchen. Folk började komma tillbaka till sina platser så jag fick vänta på mer info i 45 minuter till. San Javier vann 3-0 så det var med gott mod Antonio och Ordförande Salvador. Salvador hade svårt med engelskan så Antonio fick vara tolk åt oss alla.

Antonio berättade att det i mitten av 90-talet började dyka upp en äldre utländsk herre på matcherna, både borta och hemma. Mannen kom även ned till arenan vissa kvällar då ungdomslaget tränade och hjälpte till en början till men blev snabbt en medlem i tränarstaben. En obetald medlem. Arturo hade aldrig varit intresserad av att få betalt utan istället berättade han hur det fungerade i Sverige, där föräldrar och andra ställde upp helt ideellt. Något som inte var fallet ens på denna låga nivå i Spanien. Arturo pratade inte mycket, berättade Antonio. Detta trots att han hade bra spanskakunskaper, så ingen kände till hans bakgrund. Det enda de visste om hans privatliv var att Arturo levde med en spansk kvinna och älskade Churros. Detta visste man då han alltid åt en strut med Churros innan varje match under hela sin tid i San Javier. Man hade aldrig sett till någon son, så jag funderade på om han tappade kontakten med Tomas eller om han bara höll honom hemlig från klubben.

Efter att ha hjälpt till med träningarna för ungdomslaget ett par år så sågs tog han över som huvudtränare för ungdomarna 1996. Han var mycket uppskattad bl.a. för hans taktiska sinnelag som ändå inbjöd till offensivt spel. 1998 fick han möjligheten att ta över A-laget efter att förre tränaren fick en hjärnblödning och blev delvis förlamad. Det gick bra direkt. Första säsongen tog San Javier för första gången klivet upp från tercera till Segunda B. Tiden i Segunda B blev bara ettårig men under det året fick klubben sin största framgång någonsin och det var den som gjorde Arturo till klubbens stora hjälte. Eftersom man spelade i Segunda B fick man chansen att kvala in till Copa del Rey, vilket gick bra. I fjärde omgången av cupen kliver de stora Primeralagen in och omgången avgörs i dubbelmöten. San Javier drog stora vinstlotten i lottningen då man fick möta storlaget och regerande cup-och ligamästarna Barcelona. Klubbledningen ville flytta matchen till den större arenan Condomina inne i staden Murcia (ca 50 minuter bort på den tiden) men Arturo vägrade då det skulle innebära att många av de äldre fansen skulle få svårt att ta sig dit. Istället lyckades han, efter vädjande till Barcelona, få till stånd det extremt ovanliga att Barcelona släppte alla sina biljetter de hade rätt till, så att den lilla Pitinstadion skulle bestå enbart av hemmafans. 3000 var maxantalet man beräknat med men nästan 5000 kom till matchen. Det var klubbrekord och det som sedan hände gjorde Artur till den legendar han förtjänade att vara. Miraklet i San Javier kallades det då. Lilla Segunda B laget från lilla san Javier slog det mäktiga Barcelona på hemmaplan med 1-0. Målet kom redan i 7:e minuten och chockade Barcelona som nog räknat med en enkel match. I returen hemma i Katalonien blev det enklare och Barcelona vann med 7-0. Men vinsten mot jättarna gjorde Arturo odödlig och klubbens största hjälte någonsin. Tyvärr varade inte Arturos tid så länge som A-lagstränare. 2001 blev han hastigt sjuk och avled inom en månad. Han begravdes på kyrkogården i San Javier som en av stadens stora.

Ordföranden tog nu fram ett fotoalbum och visade oss bilder. Bilder på Arturo som tränare och även bilder från begravningen. Det var otroligt många människor på plats och man hade ordnat en stor svensk flagga som svepte om kistan. Ordföranden berättade att den begravningen var något av det mäktigaste han upplevt med fans som grät högt och mycket för sin älskade hjälte.

Artur Bergkvist, eller Arturo Montaña, blev 70 år. Han kom från lilla Enköping, via Sandviken, AIK och landslaget till lilla San Javier i Murciadistriktet efter en stor livskris och dog som en firad hjälte. Man berättade att innan varje hemmamatch dök det upp blommor, halsdukar mm på Arturs gravsten. Ingen visste vem eller vilka som ordnade det men med all säkerhet var det gamla fans som hyllade stadens svenske hjälte.

2010 kom jag återigen till San Javier. Fotbollslaget San Javier fanns nu inte kvar. Laget hette nu Mar Menor efter att San Javier haft stora ekonomiska problem. Man spelade fortsatt på lilla Pitin och jag tog mig dit för att se en match. Allt var sig likt, förutom att det nu i biljettluckan nu hängde 2 bilder, en på Kungen och en på landets nya hjälte, Iniesta, som samma sommar lett Spanien till sitt första VM-guld. Borta var Artur, borta var Ordförande Salvador. Borta var alla som mindes Arturo. Jag gick till kyrkogården efter matchen och nu var Arturs grav misskött och inga halsdukar eller prylar fanns. Det var sorgligt att se. Artur som var bortglömd i sin hemstad Enköping, trots att han var stadens förste landslagsspelare och kanske förste Allsvenske spelare, var nu även bortglömd i den stad han en gång var stor hjälte i.

Jag gläds åt att Artur dog som en hjälte, en firad människa. Han hade varit med om mycket i livet, både gott och ont och han var värd all uppskattning. Nu idag är han fortsatt bortglömd. Ingen minns honom och alla hans gamla vänner inom fotbollen har också gått bort. Därför ville jag sprida min berättelse om Artur Bergkvist, Señor Montaña. Han kunde blivit ett stort namn, han borde blivit stor. Men ingen vet vad som kan hända i livet, inget är givet. Farväl Artur, Jag kommer alltid att minnas dig.