Den stora utmaningen för samhället och politiker framöver är att försöka stävja och minska den främlingsfientlighet som växer sig starkare för varje år. Främlingsfientlighet bygger som palme sade på fördomar, okunnighet och rädsla. Detta gäller allt främmande, det är därför det heter homofobi; just för att det är en rädsla för den som är "annorlunda", som inte passar in i den norm som trångsynta har.
Det är en skrämmande utveckling och även om jag förstår att en hl del är frustrerade och besvikna över sina egna liv, så föstår jag inte varför den frustrationen ska vändas mot andra grupper. Det är inte romerna från Rumänien som gör att ditt liv är pissigt, det är inte de som älskar människor av samma kön som gör att du vantrivs på jobbet och med chefen. Men det är enkelt att vända frustrationen ditåt och så lätt att rösta på partier som SD och sedan säga att man inte är rasist. Detta trots att SD är ett parti uppbyggt av rasister med en vidrig ideologi som gömmer i fraser där man fångar upp de frustrerade och besvikna. Jag är rädd för vart detta leder om vi inte får en mer human och empatisk samhällsutveckling. Vi har råd och vi har utrymme för att ta emot fler flyktingar, fler som behöver hjälp.
Rädsla för det främmande är inget nytt. Det främmande behöver inte vara något som är totalt olikt en själv heller. Jag har växt upp utan att lagt en tanke på att någon ser eller beter sig annorlunda och konstigt. Kanske beror det på vad jag fått med mig hemifrån eller från att jag som liten bodde några år i England och tidigt fick möta folk som var lite annorlunda. Eller så är det helt enkelt att jag inte bryr mig.
Även i det lilla kan fördomar skapas då man möts av det främmande och det som skrämmer en. Jag minns inför starten av högstadiet. Ett par år innan styckade min skola ibland upp klasser inför högstadiet och gjode nya klasser med folk från olika håll. Det var något man oroades för, för vem ville gå i en klass med bönderna från Örsundsbro eller de ännu värre Grillbybönderna. När klasskamrater som "visste" uttalade sig inför högstadiet lät det som om de skulle komma stinkades av kor och grisar och ha grepen i högsta hugg.
Men värst av alla var ju de som gick i Fannaskolan. På vissa kamrater lät det som om de var Enköpings svar på Children of the corn. detta trots att de flesta levde i samma bostadsområden som vi gjorde. Jag vet inte om de i Fannaskolan var medvetna om hur de som "visste" och hade "kunskap" om dem skrämde upp oss som inte hade en aning om skolan och vilka som gick där. Killarna skulla alla vara psychos och tjejerna hade alla näsan i vädret och ansåg sig vara finare än oss i Korsängsskolan. De killar som hade information sade dock att tjejerna var snyggare i Fannaskolan, men de var ändå inget att ha.
Fast värst av allt var killen från Fannaskolan som hade yxmördat någon eller några. Där gick informationen lite isär. Jag minns inte riktigt allt som sades men antingen hade han attackerat någon med yxa på Fannaskolans rastgård eller så hade han mördat sina föräldrar. Jag tror det sades att han var några år äldre men hade fått gå om eller varit borta pga detta yxmördande. Man skulle inte stirra på honom sa killarna som visste. För då kunde han attackera en och när killarna som hade mest information om honom var de som var bråkigast, som redan börjat supa mm så lyssnade flera av de osäkrare på dem.
Nu var det väl inte så illa. Yxmördaren vet jag inte ens om jag såg till på högstadiet (eller satt han inne då för morden?) och jag blev vän med både Örsabönder och killar från Fannaskolan. Dessutom gick det till min förvåning bra att prata med tjejerna från Fannaskolan. De var ju precis som de tjejer som vi hade i skolan i låg- och mellanstadierna. Kanske var de snyggare, men det minns jag inte.
lördag 15 november 2014
lördag 18 oktober 2014
FP, KF och HP (Helena Proos)
jaha... nu var FP snabbare än jag trodde de skulle vara. Flipp-flopp-partiet har hoppat av samarbetet med S och Nystart Enköping om makten i Enköping. Tydligen surade de till för att de skulle få mindre makt än de ville. Men med 2 små mandat i KF så ska de vara glada att de ens fick chansen att styra kommunen. Nu hoppade de av (eller kickades ur, om man ska tro på FP själva) och deras maktkåthet har då lett till att de nu saknar all makt. Dessutom har deras flört med S och NE även upp gamla polarna M och C, som säkert inte vill ha med FP i sin klubb denna mandatperiod.
Lite makt är bättre än ingen makt, men det fattar tydligen inte FP.
FP har alltid varit ett parti som velar och är med i samarbetet för att sedan hoppa av och därefter hoppar på. I mina ögon så är det ett oseriöst sätt att driva politik och jag är glad att vi slipper dem i vår koalition. Jag har förstått att det var NE som vill ha med dem istället för V och/eller MP, men jag hoppas Wikmans gäng tänker om och tänker på att majoritet är bra och släpper in V och MP i maktsamarbetet.
Jag har ingen direkt info om vad som nu sker med kommunalrådsposter mm eftersom jag för tillfället är långt från Enköping. Men enligt EP verkar Wikman från NE få en kommunalrådspost. Det känns lite konstigt. För minns jag rätt så var ju NE emot att majoriteten hade 2 kommunalrådsposter. Kanske minns jag fel, men det brukar jag inte. Borde de då inte avstått en sådan och arbetat för att ta bort den posten. Fast samtidigt lovade ju partiet som inget lovade att inte gå med något block. Så att de gick in i en koalition med S för att få makten gör ju redan att deras löfte inte hölls. Tur att de inte gav fler löften inför valet.
Vi får se hur det går med majoritetssamarbetet. Jag gillar inte våra samarbetspartners (även fast vi nu slipper FP) men förstår tanken med att stänga SD ute från sin vågmästarroll. Om det är helt rätt väg är jag osäker på då de är duktiga på att ta på sig offerrollen och gärna blir martyrer och därigenom får fler röster från icke-rasister som är trötta på det vanliga politiska etablissemanget. Vår tanke är som sagt rätt, men resultatet blir troligen fel i nästa val.
Själv har jag varit öppet kritisk mot vår majoritetskoalition och fått rejält på nöten av partikamrater och delar av lokala partiledningen. Jag har aldrig kritiserat processen, tanken eller arbetet för att få fram en majoritet men uttryckt min besvikelse över resultatet. Tyvärr är det lite mycket ego hos vissa som gör att de valt att misstolka min kritik, men så är det för ofta. Inte alltid högt i tak i politiken, tyvärr.
Jag är 100% övertygad om att Helena Proos blir ett utmärkt Kommunalråd. IMO är hon den enda i Enköpingspolitiken (oavsett parti) som känns som en riktig politiker. Till skillnad från hennes moderate föregångare vet Helena vad hon talar om och kan och förstår politik och vad allt innebär. Hon var en av de första jag fick kontakt med då jag kom in i partiet och hon var gruppledare (och viceordförande) i Skolnämnden då jag fick en plats där som ersättare. Jag har lärt mig mycket av henne och jag är helt övertygad om att med henne vid rodret så kommer Enköping att bli en bättre kommun för alla att leva i. Helena är dessutom en ledare som kan lyssna på andra. Förhoppningsvis så lyssnar hon på idéer och är öppen för att andra partier kan ha bra tankar i kommande motioner mm.
Ganska lätt att bli en bättre ledare än Wiklundskan, men Helena är mer än så.
Kritiken jag fått (en del lite befogad, annat obefogat) för att jag sagt vad jag känner, min sjukdom (som sällan förstås eller respekteras, inte bara inom politiken) och att jag ett tag känt att politiken varit allmänt trist gör att jag tvekar lite om min fortsättning. Det har jag gjort tidigare men med min sjukdom så blir det lätt så att kritik eller ointresse som jag möts av gör att jag tvivlar på mig själv. Allt som jag gör i livet är bara intressant så länge det är kul och roar mig. Så var det med fotbollen. Jag kunde kommit längre men tröttnade då det blev mer allvar och tvång än lek och hjärta. Så har det även känts inom politiken.
Jag har dessutom blivit besviken ibland på hur amatörmässigt och känslomässigt en del ärenden behandlats inom politiken (främst lokalt). För mig ska man inte bygga beslut på känslor utan på fakta och kunskap. Sedan kan man inte veta alltid hur saker blir men man ska inte gå enbart på känslor. Framförallt är det ärenden som graffitiväggsmotionen, medborgarförslaget om glutamat och liknande jag tänker på. Ärenden då bl.a. jag tagit fram fakta som i många fall ingen lyssnade på, inte ens partikamrater. I glutamatfallet skickade medborgaren som gjorde förslaget med länkar som visade hur "farligt" glutamat skulle vara. Länkar som i 100% motbevisades av fakta och kunskap. Men de flesta iddes inte lyssna och, precis som med graffitin, var det mycket tyckanden som baserats på känslor (eller om det var rena lögner från politiker).
Även vår ordförande sade en gång till mig att politik är känslor och jag håller inte med honom alls i det. Att spela på känslor kan fungera för missnöjespartier som NE och SD, även om de mest gör det för att ragga röster. För mig ska beslut tas med fakta om sådan finns. Om fakta motsäger ens känslor så får fakta och vetenskap ändå vara grunden för de beslut vi tar. Tyvärr är det alldeles för ofta som det inte sker och det gör att jag är lite besviken på politiken, som i alla lägen inte varit så professionell som jag antagit.
Eller så är det helt enkelt så att jag är en oppositionspolitiker. jag gillar fakta och att gräva fram kunskaper om ärenden. Men har vi maken så minskar ju meningen med det.
Vi får se hur det blir men möjligen hoppar jag av KF och kanske politiken öht. Kan jag inte lägga min själ i det och är det inte kul så är det ingen idé att fortsätta.
Lite makt är bättre än ingen makt, men det fattar tydligen inte FP.
FP har alltid varit ett parti som velar och är med i samarbetet för att sedan hoppa av och därefter hoppar på. I mina ögon så är det ett oseriöst sätt att driva politik och jag är glad att vi slipper dem i vår koalition. Jag har förstått att det var NE som vill ha med dem istället för V och/eller MP, men jag hoppas Wikmans gäng tänker om och tänker på att majoritet är bra och släpper in V och MP i maktsamarbetet.
Jag har ingen direkt info om vad som nu sker med kommunalrådsposter mm eftersom jag för tillfället är långt från Enköping. Men enligt EP verkar Wikman från NE få en kommunalrådspost. Det känns lite konstigt. För minns jag rätt så var ju NE emot att majoriteten hade 2 kommunalrådsposter. Kanske minns jag fel, men det brukar jag inte. Borde de då inte avstått en sådan och arbetat för att ta bort den posten. Fast samtidigt lovade ju partiet som inget lovade att inte gå med något block. Så att de gick in i en koalition med S för att få makten gör ju redan att deras löfte inte hölls. Tur att de inte gav fler löften inför valet.
Vi får se hur det går med majoritetssamarbetet. Jag gillar inte våra samarbetspartners (även fast vi nu slipper FP) men förstår tanken med att stänga SD ute från sin vågmästarroll. Om det är helt rätt väg är jag osäker på då de är duktiga på att ta på sig offerrollen och gärna blir martyrer och därigenom får fler röster från icke-rasister som är trötta på det vanliga politiska etablissemanget. Vår tanke är som sagt rätt, men resultatet blir troligen fel i nästa val.
Själv har jag varit öppet kritisk mot vår majoritetskoalition och fått rejält på nöten av partikamrater och delar av lokala partiledningen. Jag har aldrig kritiserat processen, tanken eller arbetet för att få fram en majoritet men uttryckt min besvikelse över resultatet. Tyvärr är det lite mycket ego hos vissa som gör att de valt att misstolka min kritik, men så är det för ofta. Inte alltid högt i tak i politiken, tyvärr.
Jag är 100% övertygad om att Helena Proos blir ett utmärkt Kommunalråd. IMO är hon den enda i Enköpingspolitiken (oavsett parti) som känns som en riktig politiker. Till skillnad från hennes moderate föregångare vet Helena vad hon talar om och kan och förstår politik och vad allt innebär. Hon var en av de första jag fick kontakt med då jag kom in i partiet och hon var gruppledare (och viceordförande) i Skolnämnden då jag fick en plats där som ersättare. Jag har lärt mig mycket av henne och jag är helt övertygad om att med henne vid rodret så kommer Enköping att bli en bättre kommun för alla att leva i. Helena är dessutom en ledare som kan lyssna på andra. Förhoppningsvis så lyssnar hon på idéer och är öppen för att andra partier kan ha bra tankar i kommande motioner mm.
Ganska lätt att bli en bättre ledare än Wiklundskan, men Helena är mer än så.
Kritiken jag fått (en del lite befogad, annat obefogat) för att jag sagt vad jag känner, min sjukdom (som sällan förstås eller respekteras, inte bara inom politiken) och att jag ett tag känt att politiken varit allmänt trist gör att jag tvekar lite om min fortsättning. Det har jag gjort tidigare men med min sjukdom så blir det lätt så att kritik eller ointresse som jag möts av gör att jag tvivlar på mig själv. Allt som jag gör i livet är bara intressant så länge det är kul och roar mig. Så var det med fotbollen. Jag kunde kommit längre men tröttnade då det blev mer allvar och tvång än lek och hjärta. Så har det även känts inom politiken.
Jag har dessutom blivit besviken ibland på hur amatörmässigt och känslomässigt en del ärenden behandlats inom politiken (främst lokalt). För mig ska man inte bygga beslut på känslor utan på fakta och kunskap. Sedan kan man inte veta alltid hur saker blir men man ska inte gå enbart på känslor. Framförallt är det ärenden som graffitiväggsmotionen, medborgarförslaget om glutamat och liknande jag tänker på. Ärenden då bl.a. jag tagit fram fakta som i många fall ingen lyssnade på, inte ens partikamrater. I glutamatfallet skickade medborgaren som gjorde förslaget med länkar som visade hur "farligt" glutamat skulle vara. Länkar som i 100% motbevisades av fakta och kunskap. Men de flesta iddes inte lyssna och, precis som med graffitin, var det mycket tyckanden som baserats på känslor (eller om det var rena lögner från politiker).
Även vår ordförande sade en gång till mig att politik är känslor och jag håller inte med honom alls i det. Att spela på känslor kan fungera för missnöjespartier som NE och SD, även om de mest gör det för att ragga röster. För mig ska beslut tas med fakta om sådan finns. Om fakta motsäger ens känslor så får fakta och vetenskap ändå vara grunden för de beslut vi tar. Tyvärr är det alldeles för ofta som det inte sker och det gör att jag är lite besviken på politiken, som i alla lägen inte varit så professionell som jag antagit.
Eller så är det helt enkelt så att jag är en oppositionspolitiker. jag gillar fakta och att gräva fram kunskaper om ärenden. Men har vi maken så minskar ju meningen med det.
Vi får se hur det blir men möjligen hoppar jag av KF och kanske politiken öht. Kan jag inte lägga min själ i det och är det inte kul så är det ingen idé att fortsätta.
måndag 29 september 2014
Äntligen
Veckan innan valet var det 11 år sedan Anna Lindh mördades. Något som inte uppmärksammades mycket, kanske just pga valet. Eller så glömde vi bort Anna. Det var också 11 år sedan jag blev sjukskriven.
Jag pluggade i Linköping och hade under en längre tid mått sämre och sämre och fått mer och mer ångest, men det var samma vecka 2003 som Anna mördades som jag slutligen sjukskrevs. Jag hade under ett par perioder innan dess fått kortare sjukskrivningar då jag mådde för dåligt för att plugga. Men i september för 11 år sedan gick det inte längre att dutta utan jag behövde sjukskrivs ett längre tag. Att Anna mördades har inget med min sjukdom att göra. Det råkade bara ske samma vecka och det gör att jag minns bättre hur länge sedan det är.
Under dessa 11 år så har läkare från början sagt att jag är för sjuk för att jobba och att arbete t.o.m. kan förvärra sjukdomen. Försäkringskassan har aldrig lyssnat på detta. Jag fick en tillfällig sjukersättning precis innan reglerna försämrades av förra regeringen, men sedan dess har det varit utförsäkringar tvågånger, jobbprojekt två gånger och däremellan sjukskrivningar. Detta har inte fått mig att må bättre och min förra psykiater konstaterade för FK att all denna stress som detta skapat har gjort mig sämre och att jag nu är längre från arbete och friskhet än jag någonsin varit. FK har i sin iver att se om man kan jobba lite skapat en större ångest och sämre stresstolerans hos mig, samt att jag fått andra problem som stressrelaterade bortdomningar i ansiktet mm.
Efter alla år har nu dock FK äntligen insett detta och insett att de inte kan skicka mig på fler meningslösa saker och nästan exakt på 11 årsdagen av min sjukskrivning så fick jag det efterlängtade beskedet att jag får permanent sjukersättning.
Ni kanske undrar hur jag kan tycka det är bra. Det låter på allianspolitiker och i media som sjukersättning är djävulens påhitt och det som kommer att krossa Sveriges ekonomi mm. Men för en långtidssjuk som jag kan sjukersättning vara det enda som får mig att må bättre.
Nu riskerar jag inte utförsäkringar och annat stressfyllt. Jag får en extremt låg men fast inkomst och slipper skicka in sjukintyg från läkare varje halvår. med tanke på hur illa psyk har fungerat i Enköping sedan Landstinget tog över så är det skönt att slippa dem ett tag.
Just vetskapen om att jag inte behöver oroas för framtiden gör att jag kan slappna av och förhoppningsvis slippa en del av ångesten. Det låter kanske paradoxalt men att få sjukersättning är troligen det enda sätet jag kan komma att må bättre.
Sedan ska ni veta ett par saker om sjukersättning. Det är lätt att bryta den om man mår bättre och vill testa att jobba eller plugga. Det är faktiskt mycket lättare att testa sådant än om man bara är sjukskriven. Så en permanent sjukersättning behöver inte vara permanent. Det är inte någon fälla man fastnar i som det låtit på allianspolitikerna. Visst kan säkert en del med arbetsförmåga slinka igenom och få sjukersättning men de skulle lika gärna kunna slinka igenom och få sjukpenning resten av livet också. Det är inte sjukersättningen som är problemet, problemet är att det ofta inte finna bra hjälp.
Jag har bekanta som har sjukersättning som fått höra från sjukvården att eftersom de har just sjukersättning så innebär det att de aldrig kan komma att jobba och därför kommer de inte få den hjälp de behöver för att bli friskare, klara av vardagen eller inte bli sjukare. Detta gäller främst inom den psykiatriska vården där landstingen inte vill lägga pengar för KBT, stresshanteringskurser etc för den som är sjuk. Man måste börja se att de med psykiska besvär behöver vård på samma sätt som en dom har sjukersättning för exempelvis whiplashskada behöver sjukgymnastik etc.
Landstingens revirpinkande har troligen bidragit till att jag sitter där jag sitter. Jag flyttade till Enköping 2004 och ville då ha hjälp med stresshantering, vilket var mitt stora bekymmer då. Jag fick tips om en stresshanteringskurs på Karolinska där man antingen gick ett par gånger i veckan eller ett antal helger och fick hjälp både individuellt och i grupp. En bekant tipsade om detta efter att hon själv mått mycket bättre av deras stresshanteringskurs. Men jag fick blankt nej av Landstinget om att få hjälp att gå denna kurs. Det fanns i Uppsala, sade det, och den jag talade med tillade att Akademiska var Sveriges bästa sjukhus för de med mina problem. Jag kontaktade de som skulle ha liknande stresshantering i Uppsala och fick beskedet att det inte alls fanns och definitivt inte på samma sätt. Jag fick ett brev från dem som de tyckte jag skulle lämna in till FK där även det förklarades att de inte kunde behandla de stressrelaterade problem jag hade och där även Uppsala rekommenderade hjälpen på Karolinska. Men det hjälpte inte. Jag skulle få betala allt själv sade man inom landstingsvården och det gjorde att FK inte heller ville hjälpa mig.
Jag säger inte att jag skulle blivit frisk av det men en tidigare insats där jag fått hjälp skulle mycket väl kunnat få mig att inte bli lika sjuk.
men, nu spelar det ingen roll. Jag har nu äntligen sjukersättning och för första gången sedan jag insjuknat känner jag ett litet lugn över att äntligen få tid att vårda om min sjukdom utan idiotiska påhitt från FK. Så fort det ekonomiska löser sig, vill säga. För man behöver nästan vara frisk för att kunna förstå och sätta sig in i FK:s regler så man ser att man får rätt ersättning. Så även hur det funkar är något som borde kunna förenklas.
Jag pluggade i Linköping och hade under en längre tid mått sämre och sämre och fått mer och mer ångest, men det var samma vecka 2003 som Anna mördades som jag slutligen sjukskrevs. Jag hade under ett par perioder innan dess fått kortare sjukskrivningar då jag mådde för dåligt för att plugga. Men i september för 11 år sedan gick det inte längre att dutta utan jag behövde sjukskrivs ett längre tag. Att Anna mördades har inget med min sjukdom att göra. Det råkade bara ske samma vecka och det gör att jag minns bättre hur länge sedan det är.
Under dessa 11 år så har läkare från början sagt att jag är för sjuk för att jobba och att arbete t.o.m. kan förvärra sjukdomen. Försäkringskassan har aldrig lyssnat på detta. Jag fick en tillfällig sjukersättning precis innan reglerna försämrades av förra regeringen, men sedan dess har det varit utförsäkringar tvågånger, jobbprojekt två gånger och däremellan sjukskrivningar. Detta har inte fått mig att må bättre och min förra psykiater konstaterade för FK att all denna stress som detta skapat har gjort mig sämre och att jag nu är längre från arbete och friskhet än jag någonsin varit. FK har i sin iver att se om man kan jobba lite skapat en större ångest och sämre stresstolerans hos mig, samt att jag fått andra problem som stressrelaterade bortdomningar i ansiktet mm.
Efter alla år har nu dock FK äntligen insett detta och insett att de inte kan skicka mig på fler meningslösa saker och nästan exakt på 11 årsdagen av min sjukskrivning så fick jag det efterlängtade beskedet att jag får permanent sjukersättning.
Ni kanske undrar hur jag kan tycka det är bra. Det låter på allianspolitiker och i media som sjukersättning är djävulens påhitt och det som kommer att krossa Sveriges ekonomi mm. Men för en långtidssjuk som jag kan sjukersättning vara det enda som får mig att må bättre.
Nu riskerar jag inte utförsäkringar och annat stressfyllt. Jag får en extremt låg men fast inkomst och slipper skicka in sjukintyg från läkare varje halvår. med tanke på hur illa psyk har fungerat i Enköping sedan Landstinget tog över så är det skönt att slippa dem ett tag.
Just vetskapen om att jag inte behöver oroas för framtiden gör att jag kan slappna av och förhoppningsvis slippa en del av ångesten. Det låter kanske paradoxalt men att få sjukersättning är troligen det enda sätet jag kan komma att må bättre.
Sedan ska ni veta ett par saker om sjukersättning. Det är lätt att bryta den om man mår bättre och vill testa att jobba eller plugga. Det är faktiskt mycket lättare att testa sådant än om man bara är sjukskriven. Så en permanent sjukersättning behöver inte vara permanent. Det är inte någon fälla man fastnar i som det låtit på allianspolitikerna. Visst kan säkert en del med arbetsförmåga slinka igenom och få sjukersättning men de skulle lika gärna kunna slinka igenom och få sjukpenning resten av livet också. Det är inte sjukersättningen som är problemet, problemet är att det ofta inte finna bra hjälp.
Jag har bekanta som har sjukersättning som fått höra från sjukvården att eftersom de har just sjukersättning så innebär det att de aldrig kan komma att jobba och därför kommer de inte få den hjälp de behöver för att bli friskare, klara av vardagen eller inte bli sjukare. Detta gäller främst inom den psykiatriska vården där landstingen inte vill lägga pengar för KBT, stresshanteringskurser etc för den som är sjuk. Man måste börja se att de med psykiska besvär behöver vård på samma sätt som en dom har sjukersättning för exempelvis whiplashskada behöver sjukgymnastik etc.
Landstingens revirpinkande har troligen bidragit till att jag sitter där jag sitter. Jag flyttade till Enköping 2004 och ville då ha hjälp med stresshantering, vilket var mitt stora bekymmer då. Jag fick tips om en stresshanteringskurs på Karolinska där man antingen gick ett par gånger i veckan eller ett antal helger och fick hjälp både individuellt och i grupp. En bekant tipsade om detta efter att hon själv mått mycket bättre av deras stresshanteringskurs. Men jag fick blankt nej av Landstinget om att få hjälp att gå denna kurs. Det fanns i Uppsala, sade det, och den jag talade med tillade att Akademiska var Sveriges bästa sjukhus för de med mina problem. Jag kontaktade de som skulle ha liknande stresshantering i Uppsala och fick beskedet att det inte alls fanns och definitivt inte på samma sätt. Jag fick ett brev från dem som de tyckte jag skulle lämna in till FK där även det förklarades att de inte kunde behandla de stressrelaterade problem jag hade och där även Uppsala rekommenderade hjälpen på Karolinska. Men det hjälpte inte. Jag skulle få betala allt själv sade man inom landstingsvården och det gjorde att FK inte heller ville hjälpa mig.
Jag säger inte att jag skulle blivit frisk av det men en tidigare insats där jag fått hjälp skulle mycket väl kunnat få mig att inte bli lika sjuk.
men, nu spelar det ingen roll. Jag har nu äntligen sjukersättning och för första gången sedan jag insjuknat känner jag ett litet lugn över att äntligen få tid att vårda om min sjukdom utan idiotiska påhitt från FK. Så fort det ekonomiska löser sig, vill säga. För man behöver nästan vara frisk för att kunna förstå och sätta sig in i FK:s regler så man ser att man får rätt ersättning. Så även hur det funkar är något som borde kunna förenklas.
lördag 27 september 2014
Valförlusten
I morgon är det två veckor sedan vi gick till valurnorna, eller en del gjorde det iaf. Vi övriga förtidsröstade. Mycket smidigare. Väntar på att politiken ska hänga med utvecklingen så vi kan rösta via nätet.
Socialdemokraterna tar över makten i landet och i Enköping. Men vi vann inte valet. Vi förlorade bara mindre än övriga partier. SD gick fram och i Enköping kom populisterna Nystart Enköping in i KF med många mandat. SD och NysEn är två partier som lyckades locka över många tveksamma på att komma med utspel (inte löften om man ska tolka NysEn rätt) om ytliga saker. Tydligen är det viktigare för Enköpingsborna att rösta på ett parti som klagar på att gamla politiken gjort fel med simhallar, stadshotellsgropar etc, än vad det är med fungerande skolor, jobb till unga, miljö och ekonomi. Det är beklämmande, men så är verkligheten idag tydligen.
Jag trodde vi i S skulle öka mer i valen, och inte bara tjäna på att M katastrofvalade. Visst är det viktigt att vi tar över och får in vår politik men det känns lite som det gör för Hammarby i Superettan om Ängelholm konkursar; vi vinner mer på WO än på vårt eget spel.
Jag tror S i riket fick mycket stryk för att vi behöll vår ideologi och var emot Rut, Rot och sänkta restaurangmomsen. Samtidigt förlorade vi säkert röster på att vi inte ska ta bort jobbskatteavdragen och vi inte kommer att ordna pensionärernas ekonomi snabbt. Det var sådana saker som populismpartierna, som SD, snappade upp på och gjorde utspel om. Sedan var deras utspel lika förvirrande som våra och alla andra partiers. Känns som det bara var V som drev en hård linje i frågor som de verkligen tror på, som vinster i välfärden.
Just vinster i välfärden etc är en fråga som gör mig lite förvirrad då det gäller S. Om vi är emot Rut och Rot mm av ideologiska skäl, varför är vi inte stenhårt emot vinster i välfärden? Om jag, som partimedlem och aktiv politiker inom partiet, känner mig förvirrad om när och var S är ideologiska och när S inte är det, så kan jag förstå de gamla S-väljare som ni inte röstade på oss.
Jag är glad åt att vi har en stark ideologisk tanke i vårt parti. Jag känner att jag hellre vill att vi ska stå för vår ideologi, även om den innebär valförluster, än att dras in i populism (som M-alliansen och nya partier håller på med). Jag skulle vilja se oss med vänsterut än mittfållan vi dragits mot. Jag vet att vi är ett stort parti och att alla ska få ha sina åsikter. Men det gör också att vi ALLTID är så vaga då tidningar (som EP) frågar partierna vad vi tycker i specifika frågor. Så var det för 8 år sedan med stadshotellet och idrottsplatser mm. Jag minns att det var två lokala frågor som jag var intresserad av; att behålla och rusta upp hotellet och att bygga fler konstgräsplaner. I båda frågorna gav S-representanterna så vaga, flipfloppande svar att jag inte röstade på S det valet, trots att jag efter valförlusten gick med i partiet. Min röst då gick till Magnus Ahlkvist (V), som i sina svar och uttalande gav raka besked och klara besked.
Något vi i S måste lära oss är just att ge besked om våra åsikter så väljarna förstår dem.
Jag är glad att Enköping nu kommer att ledas av Helena Proos. Jag är glad att vi i S har Helena Proos. Hade vi inte haft Helena så hade vi inte haft någon bra och stark kommunalrådskandidat (fast jag tycker vi ska införa Borgmästartiteln istället; Borgmästare Proos låter så fint). Jag hoppas Helena stannar inom kommunpolitiken länge då hon är den bästa ledaren vi kan ha i Enköping. Jag är också lite orolig för vad vi i S skulle kunna ersätta henne med, men det kanske dyker upp något vettigt bakom henne framöver. (Nu kommer sossar missförstå mig, men det jag menar är inte kritik av personerna utan deras kapacitet att vara Kommunalråd). Det är svårt med kommunalråd, vi ser ju hur C misslyckades att ha en bra kandidat efter Hedin, framförallt då Johan Örjes lämnade kommunpolitiken.
För mig är dock Helena verktyget, vapnet som gav S makten. För mig var målet att S skulle vinna valet och makten, inte att Helena blev kommunalråd. Det var bara en följd av att S vann makten. Jag gillade inte personframhävandet av Helena under valarbetet. Jag vill att folk ska rösta på S och inte på Helena, det amerikaniserar valet så mycket. Visst ska ledaren lyftas fram men bilar och tröjor med Helenas bild och slogans om att rösta på Helena är inte något jag gillade. Nu fick hon ju flest kryss i valet så det verkar ju ha lockat folk att rösta på henne. Men för mig är det partiet jag vill att folk ska rösta på. Jag är egentligen emot hela personvalskampanjandet och möjligheterna att kryssa på valsedeln. Det sägs att det ökar valintresset men IMO litar jag på att partiet jag ska rösta på vet vilka kandidater som representerar dem bäst.
Jag är glad att S styr landet och Enköping, men vi vann inget val. Vi har mycket kvar att lära och vi måste förstår utvecklingen och den nya tiden. Inför förra valet sade man från valledningen att internet och sociala medier inte skulle ha någon viktig roll i valet, precis tvärtemot hur det egentligen var.
Men nu jobbar vi vidare mot ett bättre Sverige och ett bättre Enköping. Inte så svårt efter moderaternas misshandel av de båda.
Socialdemokraterna tar över makten i landet och i Enköping. Men vi vann inte valet. Vi förlorade bara mindre än övriga partier. SD gick fram och i Enköping kom populisterna Nystart Enköping in i KF med många mandat. SD och NysEn är två partier som lyckades locka över många tveksamma på att komma med utspel (inte löften om man ska tolka NysEn rätt) om ytliga saker. Tydligen är det viktigare för Enköpingsborna att rösta på ett parti som klagar på att gamla politiken gjort fel med simhallar, stadshotellsgropar etc, än vad det är med fungerande skolor, jobb till unga, miljö och ekonomi. Det är beklämmande, men så är verkligheten idag tydligen.
Jag trodde vi i S skulle öka mer i valen, och inte bara tjäna på att M katastrofvalade. Visst är det viktigt att vi tar över och får in vår politik men det känns lite som det gör för Hammarby i Superettan om Ängelholm konkursar; vi vinner mer på WO än på vårt eget spel.
Jag tror S i riket fick mycket stryk för att vi behöll vår ideologi och var emot Rut, Rot och sänkta restaurangmomsen. Samtidigt förlorade vi säkert röster på att vi inte ska ta bort jobbskatteavdragen och vi inte kommer att ordna pensionärernas ekonomi snabbt. Det var sådana saker som populismpartierna, som SD, snappade upp på och gjorde utspel om. Sedan var deras utspel lika förvirrande som våra och alla andra partiers. Känns som det bara var V som drev en hård linje i frågor som de verkligen tror på, som vinster i välfärden.
Just vinster i välfärden etc är en fråga som gör mig lite förvirrad då det gäller S. Om vi är emot Rut och Rot mm av ideologiska skäl, varför är vi inte stenhårt emot vinster i välfärden? Om jag, som partimedlem och aktiv politiker inom partiet, känner mig förvirrad om när och var S är ideologiska och när S inte är det, så kan jag förstå de gamla S-väljare som ni inte röstade på oss.
Jag är glad åt att vi har en stark ideologisk tanke i vårt parti. Jag känner att jag hellre vill att vi ska stå för vår ideologi, även om den innebär valförluster, än att dras in i populism (som M-alliansen och nya partier håller på med). Jag skulle vilja se oss med vänsterut än mittfållan vi dragits mot. Jag vet att vi är ett stort parti och att alla ska få ha sina åsikter. Men det gör också att vi ALLTID är så vaga då tidningar (som EP) frågar partierna vad vi tycker i specifika frågor. Så var det för 8 år sedan med stadshotellet och idrottsplatser mm. Jag minns att det var två lokala frågor som jag var intresserad av; att behålla och rusta upp hotellet och att bygga fler konstgräsplaner. I båda frågorna gav S-representanterna så vaga, flipfloppande svar att jag inte röstade på S det valet, trots att jag efter valförlusten gick med i partiet. Min röst då gick till Magnus Ahlkvist (V), som i sina svar och uttalande gav raka besked och klara besked.
Något vi i S måste lära oss är just att ge besked om våra åsikter så väljarna förstår dem.
Jag är glad att Enköping nu kommer att ledas av Helena Proos. Jag är glad att vi i S har Helena Proos. Hade vi inte haft Helena så hade vi inte haft någon bra och stark kommunalrådskandidat (fast jag tycker vi ska införa Borgmästartiteln istället; Borgmästare Proos låter så fint). Jag hoppas Helena stannar inom kommunpolitiken länge då hon är den bästa ledaren vi kan ha i Enköping. Jag är också lite orolig för vad vi i S skulle kunna ersätta henne med, men det kanske dyker upp något vettigt bakom henne framöver. (Nu kommer sossar missförstå mig, men det jag menar är inte kritik av personerna utan deras kapacitet att vara Kommunalråd). Det är svårt med kommunalråd, vi ser ju hur C misslyckades att ha en bra kandidat efter Hedin, framförallt då Johan Örjes lämnade kommunpolitiken.
För mig är dock Helena verktyget, vapnet som gav S makten. För mig var målet att S skulle vinna valet och makten, inte att Helena blev kommunalråd. Det var bara en följd av att S vann makten. Jag gillade inte personframhävandet av Helena under valarbetet. Jag vill att folk ska rösta på S och inte på Helena, det amerikaniserar valet så mycket. Visst ska ledaren lyftas fram men bilar och tröjor med Helenas bild och slogans om att rösta på Helena är inte något jag gillade. Nu fick hon ju flest kryss i valet så det verkar ju ha lockat folk att rösta på henne. Men för mig är det partiet jag vill att folk ska rösta på. Jag är egentligen emot hela personvalskampanjandet och möjligheterna att kryssa på valsedeln. Det sägs att det ökar valintresset men IMO litar jag på att partiet jag ska rösta på vet vilka kandidater som representerar dem bäst.
Jag är glad att S styr landet och Enköping, men vi vann inget val. Vi har mycket kvar att lära och vi måste förstår utvecklingen och den nya tiden. Inför förra valet sade man från valledningen att internet och sociala medier inte skulle ha någon viktig roll i valet, precis tvärtemot hur det egentligen var.
Men nu jobbar vi vidare mot ett bättre Sverige och ett bättre Enköping. Inte så svårt efter moderaternas misshandel av de båda.
måndag 22 september 2014
Viktiga problem
Jag försöker gå ned vikt. Det är ett långt projekt men behövligt. Förra sommaren vägde jag 118, det mesta jag vägt. Jag lyckades gå ned 12 kg under den tid jag var i Spanien men sedan km jag hem till Sverige och ångest och stress, vilket gjorde att jag inte skötte mig och gick upp en del av det jag tappat. Många tror att människor med depressioner tappar matlusten, men ofta är det som i mitt fall för de som har långa och djupa depressioner med ångest; man äter för att dämpa ångesten. Min psykolog sade att jag verkade ha fobi för att känna saker. Lite ont i kroppen och jag tar tablett, lite hunger och jag äter etc. Vilket nog kan stämma. Problemet är att det lätt blir fel saker man äter dessutom.
Jag har sojaintolerans så jag kan inte äta de flesta chokladsorterna på svenska marknaden, och dessutom innehåller det för mycket socker, och det är också en sak jag nästan slutat med. Numera dricker jag mjölk och vatten istället för läsk och juice. Efter ett akutbesök i Ulm på väg till Spanien insåg jag att jag verkligen måste sluta äta socker och bröd och det har jag försökt hålla. Ett fåtal avbräck och lite socker går bra, men det mesta innehåller sjuka mängder socker och är vidrigt.
Jag fick i våras besked om att jag har kraftig sömnapné, vilket också är en orsak att tappa vikt. Så nu är målet 90kg. Jag väger ca 105 idag och ska under 100 gränsen under hösten och hoppas vara under 90 till våren. Då kanske ändrad livsföring även får ner mig mot 80, om jag har tur och ork.
Jag måste motionera mer och saknar fotbollen, så jag kanske får söka upp något korplag till våren. Om nu någon vill ha en vass målskytt som är småful på planen (och som spelar lite ruffigt också). Jag har tidigare spelat en hel del i korpen och saknar det lite. Det jag inte saknar är lagkamrater som inte dyker upp och som man får jaga inför varje match.
För så har det alltid varit för mig eftersom jag axlat rollen som lagledare. Första korplaget jag startade var med killar från 69:orna i EIS, efter att vi insåg att vi inte skulle bli något större (utan att träna häcken av oss). Vi döpte oss till Contras, ett namn som Björn Hjelte kom på. Han spelade i EIS A-lag och var inte med i korpen såklart, men vi var arbetskamrater på Combac. Vi skaffade tröjor och fick t.o.m. sponsring till våra tröjor ett tag. Men då killarna, som tidigare knappt orkade träna efter att vi blev juniorer, nu skulle börja träna två gånger i veckan så tröttnade jag. Det blev för seriöst och det var inte meningen med korpspelet.
Sedan startade jag Corvo Calcio (Italienska för Korp Fotboll) med ett gäng kompisar. Efter att jag flyttade till Linköping för studier så fortsatte de under namnet Calcio och hade väl en del framgångar.
Liten anekdot om Björn Hjelte passar in här. Han spelade som mittfältare i EIS med nummer 5 på ryggen. Han var väl duglig på den nivån men ingen som skulle bli en stjärna av något slag. Han sågades dock rejält i UNT en gång efter en match på Enavallen. Reportern skrev "Det är sällan man ser någon göra så lite på planen som nummer 5 i EIS gjorde". Jag visade denna artikel för Björn och trodde han kände reportern. Björn kände dock inte till namnet men fick artikeln som han ramade in och satte upp på hallväggen.
Får se hur det blir med korpen. Kanske borde vi politiker idrotta lite mot varandra för att lätta upp stämningen (och för att ge igen för tacklingar i talarstolen). Eller så kan vi bilda ett korplag ihop för att visa att vi inte hatar varandra utanför politiken.
Jag har sojaintolerans så jag kan inte äta de flesta chokladsorterna på svenska marknaden, och dessutom innehåller det för mycket socker, och det är också en sak jag nästan slutat med. Numera dricker jag mjölk och vatten istället för läsk och juice. Efter ett akutbesök i Ulm på väg till Spanien insåg jag att jag verkligen måste sluta äta socker och bröd och det har jag försökt hålla. Ett fåtal avbräck och lite socker går bra, men det mesta innehåller sjuka mängder socker och är vidrigt.
Jag fick i våras besked om att jag har kraftig sömnapné, vilket också är en orsak att tappa vikt. Så nu är målet 90kg. Jag väger ca 105 idag och ska under 100 gränsen under hösten och hoppas vara under 90 till våren. Då kanske ändrad livsföring även får ner mig mot 80, om jag har tur och ork.
Jag måste motionera mer och saknar fotbollen, så jag kanske får söka upp något korplag till våren. Om nu någon vill ha en vass målskytt som är småful på planen (och som spelar lite ruffigt också). Jag har tidigare spelat en hel del i korpen och saknar det lite. Det jag inte saknar är lagkamrater som inte dyker upp och som man får jaga inför varje match.
För så har det alltid varit för mig eftersom jag axlat rollen som lagledare. Första korplaget jag startade var med killar från 69:orna i EIS, efter att vi insåg att vi inte skulle bli något större (utan att träna häcken av oss). Vi döpte oss till Contras, ett namn som Björn Hjelte kom på. Han spelade i EIS A-lag och var inte med i korpen såklart, men vi var arbetskamrater på Combac. Vi skaffade tröjor och fick t.o.m. sponsring till våra tröjor ett tag. Men då killarna, som tidigare knappt orkade träna efter att vi blev juniorer, nu skulle börja träna två gånger i veckan så tröttnade jag. Det blev för seriöst och det var inte meningen med korpspelet.
Sedan startade jag Corvo Calcio (Italienska för Korp Fotboll) med ett gäng kompisar. Efter att jag flyttade till Linköping för studier så fortsatte de under namnet Calcio och hade väl en del framgångar.
Liten anekdot om Björn Hjelte passar in här. Han spelade som mittfältare i EIS med nummer 5 på ryggen. Han var väl duglig på den nivån men ingen som skulle bli en stjärna av något slag. Han sågades dock rejält i UNT en gång efter en match på Enavallen. Reportern skrev "Det är sällan man ser någon göra så lite på planen som nummer 5 i EIS gjorde". Jag visade denna artikel för Björn och trodde han kände reportern. Björn kände dock inte till namnet men fick artikeln som han ramade in och satte upp på hallväggen.
Får se hur det blir med korpen. Kanske borde vi politiker idrotta lite mot varandra för att lätta upp stämningen (och för att ge igen för tacklingar i talarstolen). Eller så kan vi bilda ett korplag ihop för att visa att vi inte hatar varandra utanför politiken.
Grattis ESK!
Enköpings SK (ESK) förbättrade idag ett svårslaget rekord. Gratulerar!
Det är med stor skadeglädje jag ser att ESK åkte ur div 3 Östra Sveland idag. I princip har det varit klart halva säsongen, men idag blev det ett definitivt slut på div 3 äventyret. Varför jag är skadeglad, kanske ni undrar?! Även om ni inte gör det så kommer jag att berätta :)
Jag började spela fotboll som 7-åring i EIS, den näststörsta klubben i Enköping på den tiden. Varför det blev EIS minns jag inte men vi hade flyttat tillbaka från England och ville börja spela fotboll, så det blev EIS. I min åldersklass var vi bättre än ESK och ESK ingav sällan skrämselhicka (inte för att några lag gjorde det). Vi märkte dock i ung ålder att även på den nivån så var ESK gynnade i kommunen och så har det generellt varit. Som den "större" klubben har man ordnat till sig bättre tider för träningar etc. Så förutom rivaliteten med lokalkonkurrenten så började ett litet frö av hat (starkt ord, men kom inte på något bättre) gro. Dessutom vet ju alla att det inte någonsin funnits några lag med gröna tröjor som varit värda att hålla på.
När ESK sedan nåde Allsvenskan 2003 så började mina olustkänslor för dem öka mer då jag kontaktade klubben med bevis att spelare i egna laget satsade stora pengar emot dem. Jag har skrivit om det förut och jag hade hoppats att man tagit det hela på allvar. Men ointresset var så stort i ESK så jag inte iddes bry mig mer. Det finns 3-4 mycket udda resultat från Allsvenskan där jag vet att ett antal spelare spelade emot laget på ett visst sätt och det med fyrsiffriga belopp. Det är preskriberat nu men skriver jag memoarer någon gång så kommer det väl med:)
ESK hade några år därefter en tränare som blev dömd för misshandel av sin flickvän. Jag är inte insatt i fallet men den dåvarande ordföranden gick ut och försvarade tränaren och sade att föreningen inte skulle lägga sig i hans privatliv. Detta var ett av de mest korkade uttalanden jag sett då man i en klubb med stor ungdomsverksamhet har ett ansvar gentemot dem och att inte fördöma det tränaren gjort rättfärdigar då kvinnomisshandel. Nu vet jag inte om tränaren var någon som ungdomarna såg upp till, men ett skarpare uttalande av ordförande hade gjort att man kunde ta klubben seriöst. Nu spädde det bara på mina förhoppningar om misslyckanden för laget.
Detta samt "ekonomiska dopingen" under åren runt allsvenskan, "Videojuggar", alla förmåner ESK fått i kommunen gentemot andra klubbar, den arrogans man så ofta visat upp mm gör att jag idag gläds enormt över ESK:s förfall inom fotbollen.
Nu när ni läst igenom min klagosång så kanske ni undrar över vilket rekord ESK slog igår?
De är den klubb som rasat längst på snabbast tid efter att ha varit i Allsvenskan. De slog rekord ifjol genom att vara det lag som snabbast nådde 5:e högsta serie efter ensejour i Allsvenskan. Det tog bara 11 år. Att sedan nå ytterligare ett pinnhål längre ned på 12 år är imponerande.
Laget som innehade rekordet innan ESK spelar i div 4 denna säsong och det är IFK Sundsvall som tog 23 år på sig att nå dit. Västra Frölunda tog 12 år på sig att nå div 3 men de rasade inte längre.
Även IFK Malmö och Högadal har rasat till 6:e högsta serien men det togmånga år och Råå rasade ännu längre men tog 40 år på sig.
Lag som efter Allsvenskan spelat längre ned i systemet är bl.a. Derby, Brynäs och IFK Holmsund. I de två förstnämnda fallen var det misslyckade sammanslagningar som först stoppade raset men som klubbarna bröt sig ut ur och då fick börja om från botten. I Holmsunds fall berodde omstarten lägsta serien på en konkurs.
Kanske hade fotbollen i Enköping mått bättre av att ESK slagit ihop sig med exempelvis EIS för flera år sedan. Men nu får vi iaf lokalderbyn i div 4 nästa säsong och går allt bra så kliver EIS upp i trean och lämnar ESK bakom sig.
Så deppa inte ESK:are. Var glada över att inneha rekord i svensk fotboll. Ni lär få ha det länge för det lär dröja innan ett lag kraschar så igen.
Det är med stor skadeglädje jag ser att ESK åkte ur div 3 Östra Sveland idag. I princip har det varit klart halva säsongen, men idag blev det ett definitivt slut på div 3 äventyret. Varför jag är skadeglad, kanske ni undrar?! Även om ni inte gör det så kommer jag att berätta :)
Jag började spela fotboll som 7-åring i EIS, den näststörsta klubben i Enköping på den tiden. Varför det blev EIS minns jag inte men vi hade flyttat tillbaka från England och ville börja spela fotboll, så det blev EIS. I min åldersklass var vi bättre än ESK och ESK ingav sällan skrämselhicka (inte för att några lag gjorde det). Vi märkte dock i ung ålder att även på den nivån så var ESK gynnade i kommunen och så har det generellt varit. Som den "större" klubben har man ordnat till sig bättre tider för träningar etc. Så förutom rivaliteten med lokalkonkurrenten så började ett litet frö av hat (starkt ord, men kom inte på något bättre) gro. Dessutom vet ju alla att det inte någonsin funnits några lag med gröna tröjor som varit värda att hålla på.
När ESK sedan nåde Allsvenskan 2003 så började mina olustkänslor för dem öka mer då jag kontaktade klubben med bevis att spelare i egna laget satsade stora pengar emot dem. Jag har skrivit om det förut och jag hade hoppats att man tagit det hela på allvar. Men ointresset var så stort i ESK så jag inte iddes bry mig mer. Det finns 3-4 mycket udda resultat från Allsvenskan där jag vet att ett antal spelare spelade emot laget på ett visst sätt och det med fyrsiffriga belopp. Det är preskriberat nu men skriver jag memoarer någon gång så kommer det väl med:)
ESK hade några år därefter en tränare som blev dömd för misshandel av sin flickvän. Jag är inte insatt i fallet men den dåvarande ordföranden gick ut och försvarade tränaren och sade att föreningen inte skulle lägga sig i hans privatliv. Detta var ett av de mest korkade uttalanden jag sett då man i en klubb med stor ungdomsverksamhet har ett ansvar gentemot dem och att inte fördöma det tränaren gjort rättfärdigar då kvinnomisshandel. Nu vet jag inte om tränaren var någon som ungdomarna såg upp till, men ett skarpare uttalande av ordförande hade gjort att man kunde ta klubben seriöst. Nu spädde det bara på mina förhoppningar om misslyckanden för laget.
Detta samt "ekonomiska dopingen" under åren runt allsvenskan, "Videojuggar", alla förmåner ESK fått i kommunen gentemot andra klubbar, den arrogans man så ofta visat upp mm gör att jag idag gläds enormt över ESK:s förfall inom fotbollen.
Nu när ni läst igenom min klagosång så kanske ni undrar över vilket rekord ESK slog igår?
De är den klubb som rasat längst på snabbast tid efter att ha varit i Allsvenskan. De slog rekord ifjol genom att vara det lag som snabbast nådde 5:e högsta serie efter ensejour i Allsvenskan. Det tog bara 11 år. Att sedan nå ytterligare ett pinnhål längre ned på 12 år är imponerande.
Laget som innehade rekordet innan ESK spelar i div 4 denna säsong och det är IFK Sundsvall som tog 23 år på sig att nå dit. Västra Frölunda tog 12 år på sig att nå div 3 men de rasade inte längre.
Även IFK Malmö och Högadal har rasat till 6:e högsta serien men det togmånga år och Råå rasade ännu längre men tog 40 år på sig.
Lag som efter Allsvenskan spelat längre ned i systemet är bl.a. Derby, Brynäs och IFK Holmsund. I de två förstnämnda fallen var det misslyckade sammanslagningar som först stoppade raset men som klubbarna bröt sig ut ur och då fick börja om från botten. I Holmsunds fall berodde omstarten lägsta serien på en konkurs.
Kanske hade fotbollen i Enköping mått bättre av att ESK slagit ihop sig med exempelvis EIS för flera år sedan. Men nu får vi iaf lokalderbyn i div 4 nästa säsong och går allt bra så kliver EIS upp i trean och lämnar ESK bakom sig.
Så deppa inte ESK:are. Var glada över att inneha rekord i svensk fotboll. Ni lär få ha det länge för det lär dröja innan ett lag kraschar så igen.
lördag 13 september 2014
Ekot har gått över gränsen
Wow, årets scoop är gjort av Ekot. Jimmie Åkesson spelar och spelar för mycket pengar. Vilken jäkla löjlig och ointressant nyhet. Åkesson säger sig inte ha skulder eller begått något olagligt och hade han gjort det, hade han lånat stora summor via SMS-lån eller annat så hade det avslöjats och visat på ett större problem och brist på omdöme från Åkessons sida.
Jag undrar också angående de 500 000 han skulle spelat för, om det är omsatta pengar eller insatta pengar. Det är stor skillnad. En bra spelare kan omsätta enorma pengar på liten grundinsats genom att förvalta vinster på ett bra sätt. Jag tittade på en insättning jag gjorde hos ett bolag för någon vecka sedan. Det var ett bolag jag sällan spelar hos men jag var tvungen att använda dem denna gång (av vissa skäl som inte spelar roll för historien). Jag satte in en summa, Jag har nu dryga 200 mer än den summan på kontot. Jag har tagit ut en summa från mina vinster och ligger alltså ändå 200 plus på kontot. Under denna tid har jag alltså gått plus men min omsättning har varit ca 3500:-. Stor skillnad vilka siffror man pratar om alltså.
Har åkesson spelat bort en halv miljon så borde han varit god för den, eftersom han inte (enligt egen utsago) lånat för att spela. Han säger att han kan tänka sig söka hjälp, men jag vet inte om han verkligen behöver hjälp eller om det är något han bara säger för att visa sig ha bra omdöme om sitt spelande. Har han däremot omsatt en halv miljon så säger det inget om hans insatser eller vinster.
Jag ogillar det SD står för men i detta fall gick media över gränsen IMO. Thomas Mattssons förklaring till publiceringen i Expressen blir bara löjlig och Aftonbladets Lena Mellins uttalanden om Åkessons spelvanor visar större brist på omdöme än hos Åkesson själv. Jag har alltid tyckt att Mellin verkar mer än lovligt skogstokig men att säga så här om spelare:
"Om man är spelare kan det löpa amok. Man kan få skulder, bli beroende, eller till och med utpressas av andra"
visar att gumman har noll koll. Visst, folk som spelar kan bli beroende men det kan folk som samlar frimärken, köper handväskor etc bli också. Majoriteten av de som satsar pengar på spel, poker och casino kan hantera sitt spelande. Att spela för mer än sin lön (och vi vet som sagt inte om de menar att han satt in så mycket hos spelbolag eller om han omsatt dessa summor) behöver inte innebära att man är speltorsk eller riskerar bli det.
Hela avslöjandet känns som en kombination av SD-hat och moralkärring-gnäll.
Jag undrar också angående de 500 000 han skulle spelat för, om det är omsatta pengar eller insatta pengar. Det är stor skillnad. En bra spelare kan omsätta enorma pengar på liten grundinsats genom att förvalta vinster på ett bra sätt. Jag tittade på en insättning jag gjorde hos ett bolag för någon vecka sedan. Det var ett bolag jag sällan spelar hos men jag var tvungen att använda dem denna gång (av vissa skäl som inte spelar roll för historien). Jag satte in en summa, Jag har nu dryga 200 mer än den summan på kontot. Jag har tagit ut en summa från mina vinster och ligger alltså ändå 200 plus på kontot. Under denna tid har jag alltså gått plus men min omsättning har varit ca 3500:-. Stor skillnad vilka siffror man pratar om alltså.
Har åkesson spelat bort en halv miljon så borde han varit god för den, eftersom han inte (enligt egen utsago) lånat för att spela. Han säger att han kan tänka sig söka hjälp, men jag vet inte om han verkligen behöver hjälp eller om det är något han bara säger för att visa sig ha bra omdöme om sitt spelande. Har han däremot omsatt en halv miljon så säger det inget om hans insatser eller vinster.
Jag ogillar det SD står för men i detta fall gick media över gränsen IMO. Thomas Mattssons förklaring till publiceringen i Expressen blir bara löjlig och Aftonbladets Lena Mellins uttalanden om Åkessons spelvanor visar större brist på omdöme än hos Åkesson själv. Jag har alltid tyckt att Mellin verkar mer än lovligt skogstokig men att säga så här om spelare:
"Om man är spelare kan det löpa amok. Man kan få skulder, bli beroende, eller till och med utpressas av andra"
visar att gumman har noll koll. Visst, folk som spelar kan bli beroende men det kan folk som samlar frimärken, köper handväskor etc bli också. Majoriteten av de som satsar pengar på spel, poker och casino kan hantera sitt spelande. Att spela för mer än sin lön (och vi vet som sagt inte om de menar att han satt in så mycket hos spelbolag eller om han omsatt dessa summor) behöver inte innebära att man är speltorsk eller riskerar bli det.
Hela avslöjandet känns som en kombination av SD-hat och moralkärring-gnäll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)