Igår var jag på mitt sista KF-grupps möte och på måndag gör jag i Socialnämnden mitt sista politiska framträdande på ett tag, eller kanske t.o.m. för evigt.
Detta är ett beslut som vuxit fram länge. Redan för ett par år sedan hamnade jag i en svacka men det var framförallt i våras innan EU-valet som jag började känna att det var dags att lämna politiken. Jag har tidigare tackat nej till nämndpost under nästa mandatperiod och nu hoppar jag alltså av mitt uppdrag som ersättare i Kommunfullmäktige.
Den officiella förklaring som jag kommer att ge till mitt avhopp är följande (utan inbördes rank):
1 - Jag är trött. Jag älskar politik och diskutera sådan, men jag så förbaskat trött på den så jag kan kräkas. Det är inte kul längre och är något inte kul så ska man inte hålla på med det. jag vet att min efterträdare som ersättare, Marie, tycker det är roligare än jag gör så då borde hon vara med i gruppen istället för mig.
Jag är trött på egoismen och lättkränktheten inom politiken, detta gäller både lokalt som riks och både mitt part och andra. Ibland känns det som om folk vill missförstå och tolka det man säger eller skriver på ett sätt som ingen vettig människa skulle kunna tolka det. Att kritisera det någon gör politiskt är INTE detsamma som att säga att de är värdelösa som människor, något alldeles för få politiker förstår sig på. Det gäller i andra områden också; om jag skriver att Anders Svensson är värdelös och aldrig borde få sätta sin fot i närheten av landslaget innebär det inte att jag hatar honom som människa, jag känner bara honom som fotbollsspelare. Likaså då det gäller politiker, jag känner knappt någon i mitt eget lokala parti tillräckligt väl för att kritisera hur de är som människor. Gillar jag inte vad de gör politiskt så måste jag kunna ifrågasätta det dock utan att någon skriker "personangrepp".
2 - Min sjukdom och sjukersättning - Min sjukdom gör att jag har det svårt att gå på möten. jag har svårt att ta mig dit och svårt att vara där. För att inte känna ångest så behöver jag veta var jag kan sitta för att må bäst. jag hatar att ha folk bakom mig, det finns inte mycket som stressar upp mer. Nu sitter vi, som majoritetsparti i mitten av fullmäktigesalen och jag märkte senast hur dåligt jag mådde av det. Det är en del av min sjukdom ochtyvärr påverkar det och handikappar ganska mycket av mitt liv.
Jag har ett ställe jag mår bra i och nu då jag fått sjukersättning får jag enklare att åka dit för att rehabilitera mig, nämligen Spanien. Där kan jag släppa allt som ger ångest och stress i Enköping, Sverige och politiken. Det och värmen gör även att min whiplashskada mår bättre och jag minskar förbrukningen av smärtstillande till 10% ungefär. Vilket är kanonbra.
Jag vill inte heller vara en belastning för partiet eller få höra kritik genom at vara borta då det är många möten.
3 - Jag är nog en politiker som trivs i opposition. Jag älskar att grotta ned mig i motioner, förslag mm och kolla upp fakta och lagar mm. jag vill slå hål och hitta feltolkningar (medvetna eller omedvetna) i motionssvar och liknande. Det gäller allt från när Johan Örjes misstolkade en undersökningen om gratis lokalbussars påverkan på hälsan, till kommunens (medvetna?) feltolkning av rapporten som ligger till grund för att vi nu går över gatan med andan i halsen och med risk för eget liv eftersom övergångsställen tagits bort Eller som i den graffitimotion som MP lade, där jag lade ned 4-5 dagar på att få fram information och fakta, allt medan de flesta ledamöterna inte hade någon koll och gick på alliansens snack om att graffiti leder till misshandel och våldtäkter mm. Samma sak då jag satt i Skolnämnden och vi diskuterade Glutamat. På mötet var jag den enda som var källkritisk mot de källor medborgarförslaget innehöll medan andra svalde propagandan på de sidorna med hull och hår.
Det är mycket sånt där. När jag läste universitet så var källor och korrekt fakta A och O. Inget utrymme för "jag tror", eller "jag tycker" fanns. Tyvärr finns det lite mycket i politiken och nu då S är i koalitionsmajoritet minskar möjligheterna att gå in så djupt i de motioner och svar som kommer.
Det finns lite mer bakom men jag håller det för mig själv. Jag lämnar KF iom mötet nästa vecka och jag lämnar det med en stark ledning. helena Pross är IMO den enda som kan leda Enköping mot framtiden. De senaste 2 mandatperioderna har det varit detsamma och nu då hon äntligen är Borgmästare så hoppas jag att det håller i sig och att hon pensioneras på posten först då hon går i ålderspension.
Så, hej då KF. jag kommer kanske och kollar någon gång. Jag kommer iaf att fortsätta kommentera det som görs och sägs och beslutas men nu kan jag göra det utifrån igen och som icke-politiker behöver jag inte känna samma koppel runt halsen om att alltid vara korrekt :)
torsdag 11 december 2014
måndag 8 december 2014
Extraval
Jaha, så då blir det Extraval i mars. Jag tror själv det är en taktisk miss av Löfven att utlysa extraval. De enda som egentligen har att tjäna på det är SD och i viss mån C och M. Enda förhoppningen är att Kd kan åka ur, men de får väl en bunt stödröster. Jag ställer mig även lite undrande till vad Fi:s bästa taktik är. Ska de deltaga och ta 3% röster som annars kanske hamnat på ett vänsterparti eller ska de stå över och stödja exempelvis V och få sina väljare att lägga sin röst på dem istället för att stärka chanserna att de som Fi verkar för kommer att få det bättre!? För inte kan väl Fi komma in i Riksdagen!?
Men blir det ens Extraval? Eller tar något alliansparti sitt förnuft tillfånga och vänder sig till S för att bli samarbetspartner. Så kan Löfven hoppa av och nybilda en regering med S, MP, V och något fd alliansparti och då få igenom sin politik. Det vore ju bra men alliansen är sså tjuriga och griniga nu då de förlorat valet att de hellre förstör för Sverige och svenskarna än att vilja blockera bort SD:s inflytande.
Skapa inte en ny valrörelse så tätt inpå den förra ännu mer politikerförakt och ointresse. Jag tippar att valdeltagandet i mars kan bli rekordlågt, något som SD kan tjäna på. Det gäller att få ut väljarna igen men att bombarderas med dörrknackare, reklam på TV och i tidningar, alla dessa menlösa valaffischer mm kommer göra att normalsvensken kommer att kräkas på allt som har med politik att göra.
Jag ser att vissa ledarskribenter som är långt till höger skriker efter att Alliansen ska få fram en missstroendevotering mot Löfven. Nu vet jag inte om skribenterna (bl.a. SvD och Enköpingsposten, somn iofs verkar ha tagit alla sina tankar från just SvD:S ledare) är blåsta, rabiata högernissar som inte tänker eller om de bara vill hetsa upp högerpöbeln. Jag tror det sistnämnda för massa högernissar har hakat på det som stått i ledarna och gapar ut deras budskap i sociala medier.
Men.. för att fälla regeringen i en misstroendevotering krävs 175 röster. Alliansen är inte i näheten och behöver hjälp. V och Mp lär inte vilja fälla regeringen, så då återstår det för M att återigen hämsta stöd från sina rasistpolare i SD. Fast varför skulle SD vilja fälla regeringen? Det är inte så att de röstade på alliansbudgeten för att de älskar den utan för att de ville fälla regeringens, som gav för mycket till invandring. Men det gör alliansbudgeten också, så SD vill ju inte ha M som landets ledare heller. De vill ju bara förstöra för att visa den lilla makt de har. SD har även gått fram i opinionsundersökningar sedan valet och nu då 25 av alla alliansväljare helt plötsligt ger sitt stöd till och älskar SD så lär SD öka sina mandat i marsvalet. Så självklart vill SD ha extraval och kanske få ännu fler chanser att sätta sig på tvären.
Alliansen har då inget för att begära misstroendevotering utan förlorar snarare sitt egna ansikte och visar vilka dåliga förlorare och grinsillar de är, vilket kan komma att kosta dem röster i Extravalet.
Hur det än blir så är det dags att ALLA partier kavlar upp ärmarna, släpper på prestigen och samarbetar för att inte SD ska fortsätta sätta sig på tvären.
S-anhängare försöker måla upp allianspolitikerna som de som inte vill något och Alliansens anhängare gör tvärtom. jag tror alla får släppa lite på sina favoritområden och se till att samarbete fungerar. Kill your darlings.
Mp får släppa idiotidén att inte bygga kringled runt Stockholm, S får ta bort den nya beskattningen på pensionärsjobb (som änså ingen förstår. det är inte pensionären själv som drababs, men det verkar ingen fatta). M får låta det bli skattesänkningar för de som har det sämst och lyssnna på regeringens tanka om socialförsäkringen, FP får inse att skolan misslyckats under alliansstyret och släppa in andras mer vettiga idéer i sitt tänk osv.
Vi väljare har gett våra politiker mandat att föra sin politik för ett bättre Sverige, men samtidigt så har vi inte gett politiker mandat att bete sig som barnen i sandlådan (som någon i Enköping brukar skriva insändare om då det gäller lokal politik). En klar majoritet av svenskarna vill INTE att SD ska ha någon makt alls, då ä det de andra 7 partiernas uppdrag att se till att så sker.
Sluta kalla SD för massa fula namn. Det gör dem bara till martyrer i mångas ögon.
Jag måste till slut ge Rolf Carlsson i S i Enköping en eloge. Jag kom tidigt till förra Kommunfullmäktige och såg när Rolf (som ordförande i KF) gick fram till och talade med SD-politikerna och välkomnade dem till KF, precis som han gjorde med de andra nya ledamöterna från bl.a. NE. Det roliga var att SD-folket såg så förvånade ut. Det verkade som de förberett sig på att ingen skulle vilja ta i dem, inte end med använt toapapper. men så gick Rolf fram och hälsade, vilket tog bort en del av SD:s martyrskapande möjlighet.
Dessutom är alla politiker, oavsett politisk tillhörighet, människor och bara för att man tycker annorlunda och, i mångas ögon, fel, så ska man iaf behandlas på ett bra sätt i politikens rum.
Men blir det ens Extraval? Eller tar något alliansparti sitt förnuft tillfånga och vänder sig till S för att bli samarbetspartner. Så kan Löfven hoppa av och nybilda en regering med S, MP, V och något fd alliansparti och då få igenom sin politik. Det vore ju bra men alliansen är sså tjuriga och griniga nu då de förlorat valet att de hellre förstör för Sverige och svenskarna än att vilja blockera bort SD:s inflytande.
Skapa inte en ny valrörelse så tätt inpå den förra ännu mer politikerförakt och ointresse. Jag tippar att valdeltagandet i mars kan bli rekordlågt, något som SD kan tjäna på. Det gäller att få ut väljarna igen men att bombarderas med dörrknackare, reklam på TV och i tidningar, alla dessa menlösa valaffischer mm kommer göra att normalsvensken kommer att kräkas på allt som har med politik att göra.
Jag ser att vissa ledarskribenter som är långt till höger skriker efter att Alliansen ska få fram en missstroendevotering mot Löfven. Nu vet jag inte om skribenterna (bl.a. SvD och Enköpingsposten, somn iofs verkar ha tagit alla sina tankar från just SvD:S ledare) är blåsta, rabiata högernissar som inte tänker eller om de bara vill hetsa upp högerpöbeln. Jag tror det sistnämnda för massa högernissar har hakat på det som stått i ledarna och gapar ut deras budskap i sociala medier.
Men.. för att fälla regeringen i en misstroendevotering krävs 175 röster. Alliansen är inte i näheten och behöver hjälp. V och Mp lär inte vilja fälla regeringen, så då återstår det för M att återigen hämsta stöd från sina rasistpolare i SD. Fast varför skulle SD vilja fälla regeringen? Det är inte så att de röstade på alliansbudgeten för att de älskar den utan för att de ville fälla regeringens, som gav för mycket till invandring. Men det gör alliansbudgeten också, så SD vill ju inte ha M som landets ledare heller. De vill ju bara förstöra för att visa den lilla makt de har. SD har även gått fram i opinionsundersökningar sedan valet och nu då 25 av alla alliansväljare helt plötsligt ger sitt stöd till och älskar SD så lär SD öka sina mandat i marsvalet. Så självklart vill SD ha extraval och kanske få ännu fler chanser att sätta sig på tvären.
Alliansen har då inget för att begära misstroendevotering utan förlorar snarare sitt egna ansikte och visar vilka dåliga förlorare och grinsillar de är, vilket kan komma att kosta dem röster i Extravalet.
Hur det än blir så är det dags att ALLA partier kavlar upp ärmarna, släpper på prestigen och samarbetar för att inte SD ska fortsätta sätta sig på tvären.
S-anhängare försöker måla upp allianspolitikerna som de som inte vill något och Alliansens anhängare gör tvärtom. jag tror alla får släppa lite på sina favoritområden och se till att samarbete fungerar. Kill your darlings.
Mp får släppa idiotidén att inte bygga kringled runt Stockholm, S får ta bort den nya beskattningen på pensionärsjobb (som änså ingen förstår. det är inte pensionären själv som drababs, men det verkar ingen fatta). M får låta det bli skattesänkningar för de som har det sämst och lyssnna på regeringens tanka om socialförsäkringen, FP får inse att skolan misslyckats under alliansstyret och släppa in andras mer vettiga idéer i sitt tänk osv.
Vi väljare har gett våra politiker mandat att föra sin politik för ett bättre Sverige, men samtidigt så har vi inte gett politiker mandat att bete sig som barnen i sandlådan (som någon i Enköping brukar skriva insändare om då det gäller lokal politik). En klar majoritet av svenskarna vill INTE att SD ska ha någon makt alls, då ä det de andra 7 partiernas uppdrag att se till att så sker.
Sluta kalla SD för massa fula namn. Det gör dem bara till martyrer i mångas ögon.
Jag måste till slut ge Rolf Carlsson i S i Enköping en eloge. Jag kom tidigt till förra Kommunfullmäktige och såg när Rolf (som ordförande i KF) gick fram till och talade med SD-politikerna och välkomnade dem till KF, precis som han gjorde med de andra nya ledamöterna från bl.a. NE. Det roliga var att SD-folket såg så förvånade ut. Det verkade som de förberett sig på att ingen skulle vilja ta i dem, inte end med använt toapapper. men så gick Rolf fram och hälsade, vilket tog bort en del av SD:s martyrskapande möjlighet.
Dessutom är alla politiker, oavsett politisk tillhörighet, människor och bara för att man tycker annorlunda och, i mångas ögon, fel, så ska man iaf behandlas på ett bra sätt i politikens rum.
lördag 15 november 2014
Yxmördaren på Fannaskolan
Den stora utmaningen för samhället och politiker framöver är att försöka stävja och minska den främlingsfientlighet som växer sig starkare för varje år. Främlingsfientlighet bygger som palme sade på fördomar, okunnighet och rädsla. Detta gäller allt främmande, det är därför det heter homofobi; just för att det är en rädsla för den som är "annorlunda", som inte passar in i den norm som trångsynta har.
Det är en skrämmande utveckling och även om jag förstår att en hl del är frustrerade och besvikna över sina egna liv, så föstår jag inte varför den frustrationen ska vändas mot andra grupper. Det är inte romerna från Rumänien som gör att ditt liv är pissigt, det är inte de som älskar människor av samma kön som gör att du vantrivs på jobbet och med chefen. Men det är enkelt att vända frustrationen ditåt och så lätt att rösta på partier som SD och sedan säga att man inte är rasist. Detta trots att SD är ett parti uppbyggt av rasister med en vidrig ideologi som gömmer i fraser där man fångar upp de frustrerade och besvikna. Jag är rädd för vart detta leder om vi inte får en mer human och empatisk samhällsutveckling. Vi har råd och vi har utrymme för att ta emot fler flyktingar, fler som behöver hjälp.
Rädsla för det främmande är inget nytt. Det främmande behöver inte vara något som är totalt olikt en själv heller. Jag har växt upp utan att lagt en tanke på att någon ser eller beter sig annorlunda och konstigt. Kanske beror det på vad jag fått med mig hemifrån eller från att jag som liten bodde några år i England och tidigt fick möta folk som var lite annorlunda. Eller så är det helt enkelt att jag inte bryr mig.
Även i det lilla kan fördomar skapas då man möts av det främmande och det som skrämmer en. Jag minns inför starten av högstadiet. Ett par år innan styckade min skola ibland upp klasser inför högstadiet och gjode nya klasser med folk från olika håll. Det var något man oroades för, för vem ville gå i en klass med bönderna från Örsundsbro eller de ännu värre Grillbybönderna. När klasskamrater som "visste" uttalade sig inför högstadiet lät det som om de skulle komma stinkades av kor och grisar och ha grepen i högsta hugg.
Men värst av alla var ju de som gick i Fannaskolan. På vissa kamrater lät det som om de var Enköpings svar på Children of the corn. detta trots att de flesta levde i samma bostadsområden som vi gjorde. Jag vet inte om de i Fannaskolan var medvetna om hur de som "visste" och hade "kunskap" om dem skrämde upp oss som inte hade en aning om skolan och vilka som gick där. Killarna skulla alla vara psychos och tjejerna hade alla näsan i vädret och ansåg sig vara finare än oss i Korsängsskolan. De killar som hade information sade dock att tjejerna var snyggare i Fannaskolan, men de var ändå inget att ha.
Fast värst av allt var killen från Fannaskolan som hade yxmördat någon eller några. Där gick informationen lite isär. Jag minns inte riktigt allt som sades men antingen hade han attackerat någon med yxa på Fannaskolans rastgård eller så hade han mördat sina föräldrar. Jag tror det sades att han var några år äldre men hade fått gå om eller varit borta pga detta yxmördande. Man skulle inte stirra på honom sa killarna som visste. För då kunde han attackera en och när killarna som hade mest information om honom var de som var bråkigast, som redan börjat supa mm så lyssnade flera av de osäkrare på dem.
Nu var det väl inte så illa. Yxmördaren vet jag inte ens om jag såg till på högstadiet (eller satt han inne då för morden?) och jag blev vän med både Örsabönder och killar från Fannaskolan. Dessutom gick det till min förvåning bra att prata med tjejerna från Fannaskolan. De var ju precis som de tjejer som vi hade i skolan i låg- och mellanstadierna. Kanske var de snyggare, men det minns jag inte.
Det är en skrämmande utveckling och även om jag förstår att en hl del är frustrerade och besvikna över sina egna liv, så föstår jag inte varför den frustrationen ska vändas mot andra grupper. Det är inte romerna från Rumänien som gör att ditt liv är pissigt, det är inte de som älskar människor av samma kön som gör att du vantrivs på jobbet och med chefen. Men det är enkelt att vända frustrationen ditåt och så lätt att rösta på partier som SD och sedan säga att man inte är rasist. Detta trots att SD är ett parti uppbyggt av rasister med en vidrig ideologi som gömmer i fraser där man fångar upp de frustrerade och besvikna. Jag är rädd för vart detta leder om vi inte får en mer human och empatisk samhällsutveckling. Vi har råd och vi har utrymme för att ta emot fler flyktingar, fler som behöver hjälp.
Rädsla för det främmande är inget nytt. Det främmande behöver inte vara något som är totalt olikt en själv heller. Jag har växt upp utan att lagt en tanke på att någon ser eller beter sig annorlunda och konstigt. Kanske beror det på vad jag fått med mig hemifrån eller från att jag som liten bodde några år i England och tidigt fick möta folk som var lite annorlunda. Eller så är det helt enkelt att jag inte bryr mig.
Även i det lilla kan fördomar skapas då man möts av det främmande och det som skrämmer en. Jag minns inför starten av högstadiet. Ett par år innan styckade min skola ibland upp klasser inför högstadiet och gjode nya klasser med folk från olika håll. Det var något man oroades för, för vem ville gå i en klass med bönderna från Örsundsbro eller de ännu värre Grillbybönderna. När klasskamrater som "visste" uttalade sig inför högstadiet lät det som om de skulle komma stinkades av kor och grisar och ha grepen i högsta hugg.
Men värst av alla var ju de som gick i Fannaskolan. På vissa kamrater lät det som om de var Enköpings svar på Children of the corn. detta trots att de flesta levde i samma bostadsområden som vi gjorde. Jag vet inte om de i Fannaskolan var medvetna om hur de som "visste" och hade "kunskap" om dem skrämde upp oss som inte hade en aning om skolan och vilka som gick där. Killarna skulla alla vara psychos och tjejerna hade alla näsan i vädret och ansåg sig vara finare än oss i Korsängsskolan. De killar som hade information sade dock att tjejerna var snyggare i Fannaskolan, men de var ändå inget att ha.
Fast värst av allt var killen från Fannaskolan som hade yxmördat någon eller några. Där gick informationen lite isär. Jag minns inte riktigt allt som sades men antingen hade han attackerat någon med yxa på Fannaskolans rastgård eller så hade han mördat sina föräldrar. Jag tror det sades att han var några år äldre men hade fått gå om eller varit borta pga detta yxmördande. Man skulle inte stirra på honom sa killarna som visste. För då kunde han attackera en och när killarna som hade mest information om honom var de som var bråkigast, som redan börjat supa mm så lyssnade flera av de osäkrare på dem.
Nu var det väl inte så illa. Yxmördaren vet jag inte ens om jag såg till på högstadiet (eller satt han inne då för morden?) och jag blev vän med både Örsabönder och killar från Fannaskolan. Dessutom gick det till min förvåning bra att prata med tjejerna från Fannaskolan. De var ju precis som de tjejer som vi hade i skolan i låg- och mellanstadierna. Kanske var de snyggare, men det minns jag inte.
lördag 18 oktober 2014
FP, KF och HP (Helena Proos)
jaha... nu var FP snabbare än jag trodde de skulle vara. Flipp-flopp-partiet har hoppat av samarbetet med S och Nystart Enköping om makten i Enköping. Tydligen surade de till för att de skulle få mindre makt än de ville. Men med 2 små mandat i KF så ska de vara glada att de ens fick chansen att styra kommunen. Nu hoppade de av (eller kickades ur, om man ska tro på FP själva) och deras maktkåthet har då lett till att de nu saknar all makt. Dessutom har deras flört med S och NE även upp gamla polarna M och C, som säkert inte vill ha med FP i sin klubb denna mandatperiod.
Lite makt är bättre än ingen makt, men det fattar tydligen inte FP.
FP har alltid varit ett parti som velar och är med i samarbetet för att sedan hoppa av och därefter hoppar på. I mina ögon så är det ett oseriöst sätt att driva politik och jag är glad att vi slipper dem i vår koalition. Jag har förstått att det var NE som vill ha med dem istället för V och/eller MP, men jag hoppas Wikmans gäng tänker om och tänker på att majoritet är bra och släpper in V och MP i maktsamarbetet.
Jag har ingen direkt info om vad som nu sker med kommunalrådsposter mm eftersom jag för tillfället är långt från Enköping. Men enligt EP verkar Wikman från NE få en kommunalrådspost. Det känns lite konstigt. För minns jag rätt så var ju NE emot att majoriteten hade 2 kommunalrådsposter. Kanske minns jag fel, men det brukar jag inte. Borde de då inte avstått en sådan och arbetat för att ta bort den posten. Fast samtidigt lovade ju partiet som inget lovade att inte gå med något block. Så att de gick in i en koalition med S för att få makten gör ju redan att deras löfte inte hölls. Tur att de inte gav fler löften inför valet.
Vi får se hur det går med majoritetssamarbetet. Jag gillar inte våra samarbetspartners (även fast vi nu slipper FP) men förstår tanken med att stänga SD ute från sin vågmästarroll. Om det är helt rätt väg är jag osäker på då de är duktiga på att ta på sig offerrollen och gärna blir martyrer och därigenom får fler röster från icke-rasister som är trötta på det vanliga politiska etablissemanget. Vår tanke är som sagt rätt, men resultatet blir troligen fel i nästa val.
Själv har jag varit öppet kritisk mot vår majoritetskoalition och fått rejält på nöten av partikamrater och delar av lokala partiledningen. Jag har aldrig kritiserat processen, tanken eller arbetet för att få fram en majoritet men uttryckt min besvikelse över resultatet. Tyvärr är det lite mycket ego hos vissa som gör att de valt att misstolka min kritik, men så är det för ofta. Inte alltid högt i tak i politiken, tyvärr.
Jag är 100% övertygad om att Helena Proos blir ett utmärkt Kommunalråd. IMO är hon den enda i Enköpingspolitiken (oavsett parti) som känns som en riktig politiker. Till skillnad från hennes moderate föregångare vet Helena vad hon talar om och kan och förstår politik och vad allt innebär. Hon var en av de första jag fick kontakt med då jag kom in i partiet och hon var gruppledare (och viceordförande) i Skolnämnden då jag fick en plats där som ersättare. Jag har lärt mig mycket av henne och jag är helt övertygad om att med henne vid rodret så kommer Enköping att bli en bättre kommun för alla att leva i. Helena är dessutom en ledare som kan lyssna på andra. Förhoppningsvis så lyssnar hon på idéer och är öppen för att andra partier kan ha bra tankar i kommande motioner mm.
Ganska lätt att bli en bättre ledare än Wiklundskan, men Helena är mer än så.
Kritiken jag fått (en del lite befogad, annat obefogat) för att jag sagt vad jag känner, min sjukdom (som sällan förstås eller respekteras, inte bara inom politiken) och att jag ett tag känt att politiken varit allmänt trist gör att jag tvekar lite om min fortsättning. Det har jag gjort tidigare men med min sjukdom så blir det lätt så att kritik eller ointresse som jag möts av gör att jag tvivlar på mig själv. Allt som jag gör i livet är bara intressant så länge det är kul och roar mig. Så var det med fotbollen. Jag kunde kommit längre men tröttnade då det blev mer allvar och tvång än lek och hjärta. Så har det även känts inom politiken.
Jag har dessutom blivit besviken ibland på hur amatörmässigt och känslomässigt en del ärenden behandlats inom politiken (främst lokalt). För mig ska man inte bygga beslut på känslor utan på fakta och kunskap. Sedan kan man inte veta alltid hur saker blir men man ska inte gå enbart på känslor. Framförallt är det ärenden som graffitiväggsmotionen, medborgarförslaget om glutamat och liknande jag tänker på. Ärenden då bl.a. jag tagit fram fakta som i många fall ingen lyssnade på, inte ens partikamrater. I glutamatfallet skickade medborgaren som gjorde förslaget med länkar som visade hur "farligt" glutamat skulle vara. Länkar som i 100% motbevisades av fakta och kunskap. Men de flesta iddes inte lyssna och, precis som med graffitin, var det mycket tyckanden som baserats på känslor (eller om det var rena lögner från politiker).
Även vår ordförande sade en gång till mig att politik är känslor och jag håller inte med honom alls i det. Att spela på känslor kan fungera för missnöjespartier som NE och SD, även om de mest gör det för att ragga röster. För mig ska beslut tas med fakta om sådan finns. Om fakta motsäger ens känslor så får fakta och vetenskap ändå vara grunden för de beslut vi tar. Tyvärr är det alldeles för ofta som det inte sker och det gör att jag är lite besviken på politiken, som i alla lägen inte varit så professionell som jag antagit.
Eller så är det helt enkelt så att jag är en oppositionspolitiker. jag gillar fakta och att gräva fram kunskaper om ärenden. Men har vi maken så minskar ju meningen med det.
Vi får se hur det blir men möjligen hoppar jag av KF och kanske politiken öht. Kan jag inte lägga min själ i det och är det inte kul så är det ingen idé att fortsätta.
Lite makt är bättre än ingen makt, men det fattar tydligen inte FP.
FP har alltid varit ett parti som velar och är med i samarbetet för att sedan hoppa av och därefter hoppar på. I mina ögon så är det ett oseriöst sätt att driva politik och jag är glad att vi slipper dem i vår koalition. Jag har förstått att det var NE som vill ha med dem istället för V och/eller MP, men jag hoppas Wikmans gäng tänker om och tänker på att majoritet är bra och släpper in V och MP i maktsamarbetet.
Jag har ingen direkt info om vad som nu sker med kommunalrådsposter mm eftersom jag för tillfället är långt från Enköping. Men enligt EP verkar Wikman från NE få en kommunalrådspost. Det känns lite konstigt. För minns jag rätt så var ju NE emot att majoriteten hade 2 kommunalrådsposter. Kanske minns jag fel, men det brukar jag inte. Borde de då inte avstått en sådan och arbetat för att ta bort den posten. Fast samtidigt lovade ju partiet som inget lovade att inte gå med något block. Så att de gick in i en koalition med S för att få makten gör ju redan att deras löfte inte hölls. Tur att de inte gav fler löften inför valet.
Vi får se hur det går med majoritetssamarbetet. Jag gillar inte våra samarbetspartners (även fast vi nu slipper FP) men förstår tanken med att stänga SD ute från sin vågmästarroll. Om det är helt rätt väg är jag osäker på då de är duktiga på att ta på sig offerrollen och gärna blir martyrer och därigenom får fler röster från icke-rasister som är trötta på det vanliga politiska etablissemanget. Vår tanke är som sagt rätt, men resultatet blir troligen fel i nästa val.
Själv har jag varit öppet kritisk mot vår majoritetskoalition och fått rejält på nöten av partikamrater och delar av lokala partiledningen. Jag har aldrig kritiserat processen, tanken eller arbetet för att få fram en majoritet men uttryckt min besvikelse över resultatet. Tyvärr är det lite mycket ego hos vissa som gör att de valt att misstolka min kritik, men så är det för ofta. Inte alltid högt i tak i politiken, tyvärr.
Jag är 100% övertygad om att Helena Proos blir ett utmärkt Kommunalråd. IMO är hon den enda i Enköpingspolitiken (oavsett parti) som känns som en riktig politiker. Till skillnad från hennes moderate föregångare vet Helena vad hon talar om och kan och förstår politik och vad allt innebär. Hon var en av de första jag fick kontakt med då jag kom in i partiet och hon var gruppledare (och viceordförande) i Skolnämnden då jag fick en plats där som ersättare. Jag har lärt mig mycket av henne och jag är helt övertygad om att med henne vid rodret så kommer Enköping att bli en bättre kommun för alla att leva i. Helena är dessutom en ledare som kan lyssna på andra. Förhoppningsvis så lyssnar hon på idéer och är öppen för att andra partier kan ha bra tankar i kommande motioner mm.
Ganska lätt att bli en bättre ledare än Wiklundskan, men Helena är mer än så.
Kritiken jag fått (en del lite befogad, annat obefogat) för att jag sagt vad jag känner, min sjukdom (som sällan förstås eller respekteras, inte bara inom politiken) och att jag ett tag känt att politiken varit allmänt trist gör att jag tvekar lite om min fortsättning. Det har jag gjort tidigare men med min sjukdom så blir det lätt så att kritik eller ointresse som jag möts av gör att jag tvivlar på mig själv. Allt som jag gör i livet är bara intressant så länge det är kul och roar mig. Så var det med fotbollen. Jag kunde kommit längre men tröttnade då det blev mer allvar och tvång än lek och hjärta. Så har det även känts inom politiken.
Jag har dessutom blivit besviken ibland på hur amatörmässigt och känslomässigt en del ärenden behandlats inom politiken (främst lokalt). För mig ska man inte bygga beslut på känslor utan på fakta och kunskap. Sedan kan man inte veta alltid hur saker blir men man ska inte gå enbart på känslor. Framförallt är det ärenden som graffitiväggsmotionen, medborgarförslaget om glutamat och liknande jag tänker på. Ärenden då bl.a. jag tagit fram fakta som i många fall ingen lyssnade på, inte ens partikamrater. I glutamatfallet skickade medborgaren som gjorde förslaget med länkar som visade hur "farligt" glutamat skulle vara. Länkar som i 100% motbevisades av fakta och kunskap. Men de flesta iddes inte lyssna och, precis som med graffitin, var det mycket tyckanden som baserats på känslor (eller om det var rena lögner från politiker).
Även vår ordförande sade en gång till mig att politik är känslor och jag håller inte med honom alls i det. Att spela på känslor kan fungera för missnöjespartier som NE och SD, även om de mest gör det för att ragga röster. För mig ska beslut tas med fakta om sådan finns. Om fakta motsäger ens känslor så får fakta och vetenskap ändå vara grunden för de beslut vi tar. Tyvärr är det alldeles för ofta som det inte sker och det gör att jag är lite besviken på politiken, som i alla lägen inte varit så professionell som jag antagit.
Eller så är det helt enkelt så att jag är en oppositionspolitiker. jag gillar fakta och att gräva fram kunskaper om ärenden. Men har vi maken så minskar ju meningen med det.
Vi får se hur det blir men möjligen hoppar jag av KF och kanske politiken öht. Kan jag inte lägga min själ i det och är det inte kul så är det ingen idé att fortsätta.
måndag 29 september 2014
Äntligen
Veckan innan valet var det 11 år sedan Anna Lindh mördades. Något som inte uppmärksammades mycket, kanske just pga valet. Eller så glömde vi bort Anna. Det var också 11 år sedan jag blev sjukskriven.
Jag pluggade i Linköping och hade under en längre tid mått sämre och sämre och fått mer och mer ångest, men det var samma vecka 2003 som Anna mördades som jag slutligen sjukskrevs. Jag hade under ett par perioder innan dess fått kortare sjukskrivningar då jag mådde för dåligt för att plugga. Men i september för 11 år sedan gick det inte längre att dutta utan jag behövde sjukskrivs ett längre tag. Att Anna mördades har inget med min sjukdom att göra. Det råkade bara ske samma vecka och det gör att jag minns bättre hur länge sedan det är.
Under dessa 11 år så har läkare från början sagt att jag är för sjuk för att jobba och att arbete t.o.m. kan förvärra sjukdomen. Försäkringskassan har aldrig lyssnat på detta. Jag fick en tillfällig sjukersättning precis innan reglerna försämrades av förra regeringen, men sedan dess har det varit utförsäkringar tvågånger, jobbprojekt två gånger och däremellan sjukskrivningar. Detta har inte fått mig att må bättre och min förra psykiater konstaterade för FK att all denna stress som detta skapat har gjort mig sämre och att jag nu är längre från arbete och friskhet än jag någonsin varit. FK har i sin iver att se om man kan jobba lite skapat en större ångest och sämre stresstolerans hos mig, samt att jag fått andra problem som stressrelaterade bortdomningar i ansiktet mm.
Efter alla år har nu dock FK äntligen insett detta och insett att de inte kan skicka mig på fler meningslösa saker och nästan exakt på 11 årsdagen av min sjukskrivning så fick jag det efterlängtade beskedet att jag får permanent sjukersättning.
Ni kanske undrar hur jag kan tycka det är bra. Det låter på allianspolitiker och i media som sjukersättning är djävulens påhitt och det som kommer att krossa Sveriges ekonomi mm. Men för en långtidssjuk som jag kan sjukersättning vara det enda som får mig att må bättre.
Nu riskerar jag inte utförsäkringar och annat stressfyllt. Jag får en extremt låg men fast inkomst och slipper skicka in sjukintyg från läkare varje halvår. med tanke på hur illa psyk har fungerat i Enköping sedan Landstinget tog över så är det skönt att slippa dem ett tag.
Just vetskapen om att jag inte behöver oroas för framtiden gör att jag kan slappna av och förhoppningsvis slippa en del av ångesten. Det låter kanske paradoxalt men att få sjukersättning är troligen det enda sätet jag kan komma att må bättre.
Sedan ska ni veta ett par saker om sjukersättning. Det är lätt att bryta den om man mår bättre och vill testa att jobba eller plugga. Det är faktiskt mycket lättare att testa sådant än om man bara är sjukskriven. Så en permanent sjukersättning behöver inte vara permanent. Det är inte någon fälla man fastnar i som det låtit på allianspolitikerna. Visst kan säkert en del med arbetsförmåga slinka igenom och få sjukersättning men de skulle lika gärna kunna slinka igenom och få sjukpenning resten av livet också. Det är inte sjukersättningen som är problemet, problemet är att det ofta inte finna bra hjälp.
Jag har bekanta som har sjukersättning som fått höra från sjukvården att eftersom de har just sjukersättning så innebär det att de aldrig kan komma att jobba och därför kommer de inte få den hjälp de behöver för att bli friskare, klara av vardagen eller inte bli sjukare. Detta gäller främst inom den psykiatriska vården där landstingen inte vill lägga pengar för KBT, stresshanteringskurser etc för den som är sjuk. Man måste börja se att de med psykiska besvär behöver vård på samma sätt som en dom har sjukersättning för exempelvis whiplashskada behöver sjukgymnastik etc.
Landstingens revirpinkande har troligen bidragit till att jag sitter där jag sitter. Jag flyttade till Enköping 2004 och ville då ha hjälp med stresshantering, vilket var mitt stora bekymmer då. Jag fick tips om en stresshanteringskurs på Karolinska där man antingen gick ett par gånger i veckan eller ett antal helger och fick hjälp både individuellt och i grupp. En bekant tipsade om detta efter att hon själv mått mycket bättre av deras stresshanteringskurs. Men jag fick blankt nej av Landstinget om att få hjälp att gå denna kurs. Det fanns i Uppsala, sade det, och den jag talade med tillade att Akademiska var Sveriges bästa sjukhus för de med mina problem. Jag kontaktade de som skulle ha liknande stresshantering i Uppsala och fick beskedet att det inte alls fanns och definitivt inte på samma sätt. Jag fick ett brev från dem som de tyckte jag skulle lämna in till FK där även det förklarades att de inte kunde behandla de stressrelaterade problem jag hade och där även Uppsala rekommenderade hjälpen på Karolinska. Men det hjälpte inte. Jag skulle få betala allt själv sade man inom landstingsvården och det gjorde att FK inte heller ville hjälpa mig.
Jag säger inte att jag skulle blivit frisk av det men en tidigare insats där jag fått hjälp skulle mycket väl kunnat få mig att inte bli lika sjuk.
men, nu spelar det ingen roll. Jag har nu äntligen sjukersättning och för första gången sedan jag insjuknat känner jag ett litet lugn över att äntligen få tid att vårda om min sjukdom utan idiotiska påhitt från FK. Så fort det ekonomiska löser sig, vill säga. För man behöver nästan vara frisk för att kunna förstå och sätta sig in i FK:s regler så man ser att man får rätt ersättning. Så även hur det funkar är något som borde kunna förenklas.
Jag pluggade i Linköping och hade under en längre tid mått sämre och sämre och fått mer och mer ångest, men det var samma vecka 2003 som Anna mördades som jag slutligen sjukskrevs. Jag hade under ett par perioder innan dess fått kortare sjukskrivningar då jag mådde för dåligt för att plugga. Men i september för 11 år sedan gick det inte längre att dutta utan jag behövde sjukskrivs ett längre tag. Att Anna mördades har inget med min sjukdom att göra. Det råkade bara ske samma vecka och det gör att jag minns bättre hur länge sedan det är.
Under dessa 11 år så har läkare från början sagt att jag är för sjuk för att jobba och att arbete t.o.m. kan förvärra sjukdomen. Försäkringskassan har aldrig lyssnat på detta. Jag fick en tillfällig sjukersättning precis innan reglerna försämrades av förra regeringen, men sedan dess har det varit utförsäkringar tvågånger, jobbprojekt två gånger och däremellan sjukskrivningar. Detta har inte fått mig att må bättre och min förra psykiater konstaterade för FK att all denna stress som detta skapat har gjort mig sämre och att jag nu är längre från arbete och friskhet än jag någonsin varit. FK har i sin iver att se om man kan jobba lite skapat en större ångest och sämre stresstolerans hos mig, samt att jag fått andra problem som stressrelaterade bortdomningar i ansiktet mm.
Efter alla år har nu dock FK äntligen insett detta och insett att de inte kan skicka mig på fler meningslösa saker och nästan exakt på 11 årsdagen av min sjukskrivning så fick jag det efterlängtade beskedet att jag får permanent sjukersättning.
Ni kanske undrar hur jag kan tycka det är bra. Det låter på allianspolitiker och i media som sjukersättning är djävulens påhitt och det som kommer att krossa Sveriges ekonomi mm. Men för en långtidssjuk som jag kan sjukersättning vara det enda som får mig att må bättre.
Nu riskerar jag inte utförsäkringar och annat stressfyllt. Jag får en extremt låg men fast inkomst och slipper skicka in sjukintyg från läkare varje halvår. med tanke på hur illa psyk har fungerat i Enköping sedan Landstinget tog över så är det skönt att slippa dem ett tag.
Just vetskapen om att jag inte behöver oroas för framtiden gör att jag kan slappna av och förhoppningsvis slippa en del av ångesten. Det låter kanske paradoxalt men att få sjukersättning är troligen det enda sätet jag kan komma att må bättre.
Sedan ska ni veta ett par saker om sjukersättning. Det är lätt att bryta den om man mår bättre och vill testa att jobba eller plugga. Det är faktiskt mycket lättare att testa sådant än om man bara är sjukskriven. Så en permanent sjukersättning behöver inte vara permanent. Det är inte någon fälla man fastnar i som det låtit på allianspolitikerna. Visst kan säkert en del med arbetsförmåga slinka igenom och få sjukersättning men de skulle lika gärna kunna slinka igenom och få sjukpenning resten av livet också. Det är inte sjukersättningen som är problemet, problemet är att det ofta inte finna bra hjälp.
Jag har bekanta som har sjukersättning som fått höra från sjukvården att eftersom de har just sjukersättning så innebär det att de aldrig kan komma att jobba och därför kommer de inte få den hjälp de behöver för att bli friskare, klara av vardagen eller inte bli sjukare. Detta gäller främst inom den psykiatriska vården där landstingen inte vill lägga pengar för KBT, stresshanteringskurser etc för den som är sjuk. Man måste börja se att de med psykiska besvär behöver vård på samma sätt som en dom har sjukersättning för exempelvis whiplashskada behöver sjukgymnastik etc.
Landstingens revirpinkande har troligen bidragit till att jag sitter där jag sitter. Jag flyttade till Enköping 2004 och ville då ha hjälp med stresshantering, vilket var mitt stora bekymmer då. Jag fick tips om en stresshanteringskurs på Karolinska där man antingen gick ett par gånger i veckan eller ett antal helger och fick hjälp både individuellt och i grupp. En bekant tipsade om detta efter att hon själv mått mycket bättre av deras stresshanteringskurs. Men jag fick blankt nej av Landstinget om att få hjälp att gå denna kurs. Det fanns i Uppsala, sade det, och den jag talade med tillade att Akademiska var Sveriges bästa sjukhus för de med mina problem. Jag kontaktade de som skulle ha liknande stresshantering i Uppsala och fick beskedet att det inte alls fanns och definitivt inte på samma sätt. Jag fick ett brev från dem som de tyckte jag skulle lämna in till FK där även det förklarades att de inte kunde behandla de stressrelaterade problem jag hade och där även Uppsala rekommenderade hjälpen på Karolinska. Men det hjälpte inte. Jag skulle få betala allt själv sade man inom landstingsvården och det gjorde att FK inte heller ville hjälpa mig.
Jag säger inte att jag skulle blivit frisk av det men en tidigare insats där jag fått hjälp skulle mycket väl kunnat få mig att inte bli lika sjuk.
men, nu spelar det ingen roll. Jag har nu äntligen sjukersättning och för första gången sedan jag insjuknat känner jag ett litet lugn över att äntligen få tid att vårda om min sjukdom utan idiotiska påhitt från FK. Så fort det ekonomiska löser sig, vill säga. För man behöver nästan vara frisk för att kunna förstå och sätta sig in i FK:s regler så man ser att man får rätt ersättning. Så även hur det funkar är något som borde kunna förenklas.
lördag 27 september 2014
Valförlusten
I morgon är det två veckor sedan vi gick till valurnorna, eller en del gjorde det iaf. Vi övriga förtidsröstade. Mycket smidigare. Väntar på att politiken ska hänga med utvecklingen så vi kan rösta via nätet.
Socialdemokraterna tar över makten i landet och i Enköping. Men vi vann inte valet. Vi förlorade bara mindre än övriga partier. SD gick fram och i Enköping kom populisterna Nystart Enköping in i KF med många mandat. SD och NysEn är två partier som lyckades locka över många tveksamma på att komma med utspel (inte löften om man ska tolka NysEn rätt) om ytliga saker. Tydligen är det viktigare för Enköpingsborna att rösta på ett parti som klagar på att gamla politiken gjort fel med simhallar, stadshotellsgropar etc, än vad det är med fungerande skolor, jobb till unga, miljö och ekonomi. Det är beklämmande, men så är verkligheten idag tydligen.
Jag trodde vi i S skulle öka mer i valen, och inte bara tjäna på att M katastrofvalade. Visst är det viktigt att vi tar över och får in vår politik men det känns lite som det gör för Hammarby i Superettan om Ängelholm konkursar; vi vinner mer på WO än på vårt eget spel.
Jag tror S i riket fick mycket stryk för att vi behöll vår ideologi och var emot Rut, Rot och sänkta restaurangmomsen. Samtidigt förlorade vi säkert röster på att vi inte ska ta bort jobbskatteavdragen och vi inte kommer att ordna pensionärernas ekonomi snabbt. Det var sådana saker som populismpartierna, som SD, snappade upp på och gjorde utspel om. Sedan var deras utspel lika förvirrande som våra och alla andra partiers. Känns som det bara var V som drev en hård linje i frågor som de verkligen tror på, som vinster i välfärden.
Just vinster i välfärden etc är en fråga som gör mig lite förvirrad då det gäller S. Om vi är emot Rut och Rot mm av ideologiska skäl, varför är vi inte stenhårt emot vinster i välfärden? Om jag, som partimedlem och aktiv politiker inom partiet, känner mig förvirrad om när och var S är ideologiska och när S inte är det, så kan jag förstå de gamla S-väljare som ni inte röstade på oss.
Jag är glad åt att vi har en stark ideologisk tanke i vårt parti. Jag känner att jag hellre vill att vi ska stå för vår ideologi, även om den innebär valförluster, än att dras in i populism (som M-alliansen och nya partier håller på med). Jag skulle vilja se oss med vänsterut än mittfållan vi dragits mot. Jag vet att vi är ett stort parti och att alla ska få ha sina åsikter. Men det gör också att vi ALLTID är så vaga då tidningar (som EP) frågar partierna vad vi tycker i specifika frågor. Så var det för 8 år sedan med stadshotellet och idrottsplatser mm. Jag minns att det var två lokala frågor som jag var intresserad av; att behålla och rusta upp hotellet och att bygga fler konstgräsplaner. I båda frågorna gav S-representanterna så vaga, flipfloppande svar att jag inte röstade på S det valet, trots att jag efter valförlusten gick med i partiet. Min röst då gick till Magnus Ahlkvist (V), som i sina svar och uttalande gav raka besked och klara besked.
Något vi i S måste lära oss är just att ge besked om våra åsikter så väljarna förstår dem.
Jag är glad att Enköping nu kommer att ledas av Helena Proos. Jag är glad att vi i S har Helena Proos. Hade vi inte haft Helena så hade vi inte haft någon bra och stark kommunalrådskandidat (fast jag tycker vi ska införa Borgmästartiteln istället; Borgmästare Proos låter så fint). Jag hoppas Helena stannar inom kommunpolitiken länge då hon är den bästa ledaren vi kan ha i Enköping. Jag är också lite orolig för vad vi i S skulle kunna ersätta henne med, men det kanske dyker upp något vettigt bakom henne framöver. (Nu kommer sossar missförstå mig, men det jag menar är inte kritik av personerna utan deras kapacitet att vara Kommunalråd). Det är svårt med kommunalråd, vi ser ju hur C misslyckades att ha en bra kandidat efter Hedin, framförallt då Johan Örjes lämnade kommunpolitiken.
För mig är dock Helena verktyget, vapnet som gav S makten. För mig var målet att S skulle vinna valet och makten, inte att Helena blev kommunalråd. Det var bara en följd av att S vann makten. Jag gillade inte personframhävandet av Helena under valarbetet. Jag vill att folk ska rösta på S och inte på Helena, det amerikaniserar valet så mycket. Visst ska ledaren lyftas fram men bilar och tröjor med Helenas bild och slogans om att rösta på Helena är inte något jag gillade. Nu fick hon ju flest kryss i valet så det verkar ju ha lockat folk att rösta på henne. Men för mig är det partiet jag vill att folk ska rösta på. Jag är egentligen emot hela personvalskampanjandet och möjligheterna att kryssa på valsedeln. Det sägs att det ökar valintresset men IMO litar jag på att partiet jag ska rösta på vet vilka kandidater som representerar dem bäst.
Jag är glad att S styr landet och Enköping, men vi vann inget val. Vi har mycket kvar att lära och vi måste förstår utvecklingen och den nya tiden. Inför förra valet sade man från valledningen att internet och sociala medier inte skulle ha någon viktig roll i valet, precis tvärtemot hur det egentligen var.
Men nu jobbar vi vidare mot ett bättre Sverige och ett bättre Enköping. Inte så svårt efter moderaternas misshandel av de båda.
Socialdemokraterna tar över makten i landet och i Enköping. Men vi vann inte valet. Vi förlorade bara mindre än övriga partier. SD gick fram och i Enköping kom populisterna Nystart Enköping in i KF med många mandat. SD och NysEn är två partier som lyckades locka över många tveksamma på att komma med utspel (inte löften om man ska tolka NysEn rätt) om ytliga saker. Tydligen är det viktigare för Enköpingsborna att rösta på ett parti som klagar på att gamla politiken gjort fel med simhallar, stadshotellsgropar etc, än vad det är med fungerande skolor, jobb till unga, miljö och ekonomi. Det är beklämmande, men så är verkligheten idag tydligen.
Jag trodde vi i S skulle öka mer i valen, och inte bara tjäna på att M katastrofvalade. Visst är det viktigt att vi tar över och får in vår politik men det känns lite som det gör för Hammarby i Superettan om Ängelholm konkursar; vi vinner mer på WO än på vårt eget spel.
Jag tror S i riket fick mycket stryk för att vi behöll vår ideologi och var emot Rut, Rot och sänkta restaurangmomsen. Samtidigt förlorade vi säkert röster på att vi inte ska ta bort jobbskatteavdragen och vi inte kommer att ordna pensionärernas ekonomi snabbt. Det var sådana saker som populismpartierna, som SD, snappade upp på och gjorde utspel om. Sedan var deras utspel lika förvirrande som våra och alla andra partiers. Känns som det bara var V som drev en hård linje i frågor som de verkligen tror på, som vinster i välfärden.
Just vinster i välfärden etc är en fråga som gör mig lite förvirrad då det gäller S. Om vi är emot Rut och Rot mm av ideologiska skäl, varför är vi inte stenhårt emot vinster i välfärden? Om jag, som partimedlem och aktiv politiker inom partiet, känner mig förvirrad om när och var S är ideologiska och när S inte är det, så kan jag förstå de gamla S-väljare som ni inte röstade på oss.
Jag är glad åt att vi har en stark ideologisk tanke i vårt parti. Jag känner att jag hellre vill att vi ska stå för vår ideologi, även om den innebär valförluster, än att dras in i populism (som M-alliansen och nya partier håller på med). Jag skulle vilja se oss med vänsterut än mittfållan vi dragits mot. Jag vet att vi är ett stort parti och att alla ska få ha sina åsikter. Men det gör också att vi ALLTID är så vaga då tidningar (som EP) frågar partierna vad vi tycker i specifika frågor. Så var det för 8 år sedan med stadshotellet och idrottsplatser mm. Jag minns att det var två lokala frågor som jag var intresserad av; att behålla och rusta upp hotellet och att bygga fler konstgräsplaner. I båda frågorna gav S-representanterna så vaga, flipfloppande svar att jag inte röstade på S det valet, trots att jag efter valförlusten gick med i partiet. Min röst då gick till Magnus Ahlkvist (V), som i sina svar och uttalande gav raka besked och klara besked.
Något vi i S måste lära oss är just att ge besked om våra åsikter så väljarna förstår dem.
Jag är glad att Enköping nu kommer att ledas av Helena Proos. Jag är glad att vi i S har Helena Proos. Hade vi inte haft Helena så hade vi inte haft någon bra och stark kommunalrådskandidat (fast jag tycker vi ska införa Borgmästartiteln istället; Borgmästare Proos låter så fint). Jag hoppas Helena stannar inom kommunpolitiken länge då hon är den bästa ledaren vi kan ha i Enköping. Jag är också lite orolig för vad vi i S skulle kunna ersätta henne med, men det kanske dyker upp något vettigt bakom henne framöver. (Nu kommer sossar missförstå mig, men det jag menar är inte kritik av personerna utan deras kapacitet att vara Kommunalråd). Det är svårt med kommunalråd, vi ser ju hur C misslyckades att ha en bra kandidat efter Hedin, framförallt då Johan Örjes lämnade kommunpolitiken.
För mig är dock Helena verktyget, vapnet som gav S makten. För mig var målet att S skulle vinna valet och makten, inte att Helena blev kommunalråd. Det var bara en följd av att S vann makten. Jag gillade inte personframhävandet av Helena under valarbetet. Jag vill att folk ska rösta på S och inte på Helena, det amerikaniserar valet så mycket. Visst ska ledaren lyftas fram men bilar och tröjor med Helenas bild och slogans om att rösta på Helena är inte något jag gillade. Nu fick hon ju flest kryss i valet så det verkar ju ha lockat folk att rösta på henne. Men för mig är det partiet jag vill att folk ska rösta på. Jag är egentligen emot hela personvalskampanjandet och möjligheterna att kryssa på valsedeln. Det sägs att det ökar valintresset men IMO litar jag på att partiet jag ska rösta på vet vilka kandidater som representerar dem bäst.
Jag är glad att S styr landet och Enköping, men vi vann inget val. Vi har mycket kvar att lära och vi måste förstår utvecklingen och den nya tiden. Inför förra valet sade man från valledningen att internet och sociala medier inte skulle ha någon viktig roll i valet, precis tvärtemot hur det egentligen var.
Men nu jobbar vi vidare mot ett bättre Sverige och ett bättre Enköping. Inte så svårt efter moderaternas misshandel av de båda.
måndag 22 september 2014
Viktiga problem
Jag försöker gå ned vikt. Det är ett långt projekt men behövligt. Förra sommaren vägde jag 118, det mesta jag vägt. Jag lyckades gå ned 12 kg under den tid jag var i Spanien men sedan km jag hem till Sverige och ångest och stress, vilket gjorde att jag inte skötte mig och gick upp en del av det jag tappat. Många tror att människor med depressioner tappar matlusten, men ofta är det som i mitt fall för de som har långa och djupa depressioner med ångest; man äter för att dämpa ångesten. Min psykolog sade att jag verkade ha fobi för att känna saker. Lite ont i kroppen och jag tar tablett, lite hunger och jag äter etc. Vilket nog kan stämma. Problemet är att det lätt blir fel saker man äter dessutom.
Jag har sojaintolerans så jag kan inte äta de flesta chokladsorterna på svenska marknaden, och dessutom innehåller det för mycket socker, och det är också en sak jag nästan slutat med. Numera dricker jag mjölk och vatten istället för läsk och juice. Efter ett akutbesök i Ulm på väg till Spanien insåg jag att jag verkligen måste sluta äta socker och bröd och det har jag försökt hålla. Ett fåtal avbräck och lite socker går bra, men det mesta innehåller sjuka mängder socker och är vidrigt.
Jag fick i våras besked om att jag har kraftig sömnapné, vilket också är en orsak att tappa vikt. Så nu är målet 90kg. Jag väger ca 105 idag och ska under 100 gränsen under hösten och hoppas vara under 90 till våren. Då kanske ändrad livsföring även får ner mig mot 80, om jag har tur och ork.
Jag måste motionera mer och saknar fotbollen, så jag kanske får söka upp något korplag till våren. Om nu någon vill ha en vass målskytt som är småful på planen (och som spelar lite ruffigt också). Jag har tidigare spelat en hel del i korpen och saknar det lite. Det jag inte saknar är lagkamrater som inte dyker upp och som man får jaga inför varje match.
För så har det alltid varit för mig eftersom jag axlat rollen som lagledare. Första korplaget jag startade var med killar från 69:orna i EIS, efter att vi insåg att vi inte skulle bli något större (utan att träna häcken av oss). Vi döpte oss till Contras, ett namn som Björn Hjelte kom på. Han spelade i EIS A-lag och var inte med i korpen såklart, men vi var arbetskamrater på Combac. Vi skaffade tröjor och fick t.o.m. sponsring till våra tröjor ett tag. Men då killarna, som tidigare knappt orkade träna efter att vi blev juniorer, nu skulle börja träna två gånger i veckan så tröttnade jag. Det blev för seriöst och det var inte meningen med korpspelet.
Sedan startade jag Corvo Calcio (Italienska för Korp Fotboll) med ett gäng kompisar. Efter att jag flyttade till Linköping för studier så fortsatte de under namnet Calcio och hade väl en del framgångar.
Liten anekdot om Björn Hjelte passar in här. Han spelade som mittfältare i EIS med nummer 5 på ryggen. Han var väl duglig på den nivån men ingen som skulle bli en stjärna av något slag. Han sågades dock rejält i UNT en gång efter en match på Enavallen. Reportern skrev "Det är sällan man ser någon göra så lite på planen som nummer 5 i EIS gjorde". Jag visade denna artikel för Björn och trodde han kände reportern. Björn kände dock inte till namnet men fick artikeln som han ramade in och satte upp på hallväggen.
Får se hur det blir med korpen. Kanske borde vi politiker idrotta lite mot varandra för att lätta upp stämningen (och för att ge igen för tacklingar i talarstolen). Eller så kan vi bilda ett korplag ihop för att visa att vi inte hatar varandra utanför politiken.
Jag har sojaintolerans så jag kan inte äta de flesta chokladsorterna på svenska marknaden, och dessutom innehåller det för mycket socker, och det är också en sak jag nästan slutat med. Numera dricker jag mjölk och vatten istället för läsk och juice. Efter ett akutbesök i Ulm på väg till Spanien insåg jag att jag verkligen måste sluta äta socker och bröd och det har jag försökt hålla. Ett fåtal avbräck och lite socker går bra, men det mesta innehåller sjuka mängder socker och är vidrigt.
Jag fick i våras besked om att jag har kraftig sömnapné, vilket också är en orsak att tappa vikt. Så nu är målet 90kg. Jag väger ca 105 idag och ska under 100 gränsen under hösten och hoppas vara under 90 till våren. Då kanske ändrad livsföring även får ner mig mot 80, om jag har tur och ork.
Jag måste motionera mer och saknar fotbollen, så jag kanske får söka upp något korplag till våren. Om nu någon vill ha en vass målskytt som är småful på planen (och som spelar lite ruffigt också). Jag har tidigare spelat en hel del i korpen och saknar det lite. Det jag inte saknar är lagkamrater som inte dyker upp och som man får jaga inför varje match.
För så har det alltid varit för mig eftersom jag axlat rollen som lagledare. Första korplaget jag startade var med killar från 69:orna i EIS, efter att vi insåg att vi inte skulle bli något större (utan att träna häcken av oss). Vi döpte oss till Contras, ett namn som Björn Hjelte kom på. Han spelade i EIS A-lag och var inte med i korpen såklart, men vi var arbetskamrater på Combac. Vi skaffade tröjor och fick t.o.m. sponsring till våra tröjor ett tag. Men då killarna, som tidigare knappt orkade träna efter att vi blev juniorer, nu skulle börja träna två gånger i veckan så tröttnade jag. Det blev för seriöst och det var inte meningen med korpspelet.
Sedan startade jag Corvo Calcio (Italienska för Korp Fotboll) med ett gäng kompisar. Efter att jag flyttade till Linköping för studier så fortsatte de under namnet Calcio och hade väl en del framgångar.
Liten anekdot om Björn Hjelte passar in här. Han spelade som mittfältare i EIS med nummer 5 på ryggen. Han var väl duglig på den nivån men ingen som skulle bli en stjärna av något slag. Han sågades dock rejält i UNT en gång efter en match på Enavallen. Reportern skrev "Det är sällan man ser någon göra så lite på planen som nummer 5 i EIS gjorde". Jag visade denna artikel för Björn och trodde han kände reportern. Björn kände dock inte till namnet men fick artikeln som han ramade in och satte upp på hallväggen.
Får se hur det blir med korpen. Kanske borde vi politiker idrotta lite mot varandra för att lätta upp stämningen (och för att ge igen för tacklingar i talarstolen). Eller så kan vi bilda ett korplag ihop för att visa att vi inte hatar varandra utanför politiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)