Första gången i duschen glömmer jag aldrig.

Första gången var i duschen. När jag vaknade kände jag mig som vanligt, åtminstone så som jag minns det. Jag steg upp ur min säng i mitt lilla studentrum i Linköping för att göra mig i ordning inför en föreläsning. Jag minns inte vad jag hade föreläsning i. Den terminen pluggade jag kurser i pedagogik, religion och juridik. Inom religionsområdet läste jag dessutom två olika kurser samtidigt.

Läkaren som senare sjukskrev mig trodde att jag råkat ut för en panikattack men själv kallar jag det ångestattack. För mig finns en skillnad och efter att ha lärt känna folk som haft kraftiga panikattacker och som lever med paniksyndrom, så är jag glad att ”bara” hade en ångestattack. Helt plötsligt började allt snurra och jag kunde inte andas där jag stod i duschen. Jag började skaka och frysa samtidigt som hjärtat rusade mer än det någonsin gjort tidigare. Inte ens då jag legat på maxpuls då jag tränat hade hjärtat rusat så förut. Det var dessutom som om hjärtat inte hann med själv utan började hoppa över slag och göra dubbelslag. Detta har jag haft ofta efter det och tar man pulsen på mig även då jag är i viloläge å märker man att den är jämn och fin, förutom var 20-25:e sekund då den missar ett slag.

Jag tog mig ur duschen men var så slut efter det som skett att jag gick och lade mig på sängen igen. Jag hade misstanken att det var ångesten som gav mig en käftsmäll. Året innan var jag sjukskriven från studierna i 2 månader pga ångest och depression. Orsakerna till att detta skede vet jag inte. Efter att ha utretts många år senare så har jag insett att ångest och depression alltid funnits inom mig men att det tidigare inte kommit fram och styrt mitt liv.

Året innan ångestattacken var jag som sagt sjukskriven ett tag. Det var efter att jag varit med i ett projekt på Universitetssjukhuset i Linköping där man utredde om ett ämne i ett antiepileptikum kunde fungera som bantningsmedel. Jag hade varit med i flera månader och rasade i vikt. Under en månad tappade jag 18kg, vilket var mer än 15% av min kroppsvikt och enligt en av läkarna i projektet så var det så mycket att man kunde diagnostiserat mig med anorektiska problem. Orsaken till att jag rasade i vikt var att jag inte åt något. Det kunde gå 3-4 dagar i rad utan att jag åt mer än ett äpple eller liknande. Samtidigt gick jag på föreläsningar och mina kurskamrater märkte att jag tappade vikt och en del frågade om jag verkligen mådde bra. Jag trodde det var medicinen som jag testade som fick mig att tappa vikt och inte vara hungrig. Allt försent märkte jag att jag egentligen var kraftigt deprimerad och det var huvudorsaken till att jag inte åt.

När jag lämnade projektet hade det visat sig att jag tillhört den grupp som fått maxdos av antiepileptikumet under hela projekttiden. Jag fick då även reda på att flera, bl.a. en kvinna i Linköping, lämnat projektet efter att ha fått liknande symptom som jag fick.

Men det stannade upp där. Det blev inte mer än depression och lättare ångest. Efter projektet började jag äta igen och gick upp en del i vikt igen och mådde lite bättre. Dessutom märkte jag att jag hade en del vänner då kurskamrater (ett litet fåtal, men ändock några) hörde av sig och verkade bry sig. Det hjälpte en del och jag blev stark nog för att under sommaren läsa sommarkurs och sedan påbörja C-kurser i pedagogik och religion till hösten.

Jag fick senare, efter ångestattacken i duschen) även bra kontakt med min lärare i religionsfenomenologi som visade sig vara en man med paniksyndrom. När jag pratade med honom inför en tentamen och förklarade att en salstentamen var omöjlig så som jag mådde, så lovade han mig att jag skulle få hemtentamen istället och han berättade om sina problem för mig. Han berättade hur han alltid behövde kolla att dörren till klassrummen han föreläste i var olåsta, så han kunde ta sig ur snabbt. Det och allt annat han pratade om kände jag igen mig i och det gjorde mycket att få höra hur en annan person med liknande sjukdom upplevde den.

Under hösten 2003 började ekonomiska problem synas i framtiden. Jag hade fått felaktig information av CSN om de studiemedel jag tog dryga decenniet innan då jag läste datorteknik i Västerås. Jag hade fått information att de skulle räknas bort då man räknade ihop antal terminer jag kunde få studielån, men det visade sig inte stämma (eller om det var så att regler ändrade sig). Jag hade vid sidan jobbat med det enda jag egentligen kan; jag hade analyserat fotbollsmatcher och haft bl.a en egen faxtidning där jag gav tips och därigenom fått litet extraknäck på en tipssida. Det meddelades mig att jag skulle få en månadslön på ungefär samma storlek som studielånet så jag kunde fortsätta plugga och göra klart studierna, samtidigt som jag tippade matcher ett antal timmar i veckan. Det lät för bra för att vara sant och var även det. Jag vill inte gå in på vad som felade men jag stod där igen med bara 2 terminers lånmöjligheter kvar och det var därför jag satte igång med 2 c-kurser samtidigt. I pedagogik skulle jag skriva om alternativa tentamensformer, med inriktning på de som hade ångestproblematik, och i religion var jag intresserad av en fenomengrafisk undersökning om hur de som hade en tro ansåg att de upplevde hur deras tro var. På det sättet fick jag även med psykologin jag pluggat i båda uppsatserna.

Men det häll inte länge. I september, dagarna runt Anna Lindhs mord, så brakade jag ihop rejält och sjukskrevs och har varit sjukskriven sedan dess. Mordet på Anna Lindh hade väl inte så mycket med det hela att göra men det gör att jag minns när jag sjukskrevs. Jag tror mer att oron för ekonomin, pressen att skriva uppsats samt vetskapen om att det liv jag älskade, det som student, snart var över. Ångesten hade något år innan hittat en väg för utlopp i mig och nu då ångesten började bli för stor igen så visste den hur den skulle etablera sig i mig.

Ångesten säg tag i mig på ett sätt som inte går att beskriva och på ett sätt jag önskar ingen annan får uppleva. Jag brukade kalla det att jag gått in i väggen för att enklare förklara min problematik men det var aldrig frågan om det egentligen. Jag har alltid vetat och förstått att det handlat om ångest och att den handikappat mig för livet.

Attacken i duschen,den första av alla dessa attacker minns jag än ,trots att det var 12 år sedan och jag har genom året lärt mig leva med ångest och depression. Det innebär inte att jag alltid kan hantera den eller att jag kan besegra den. Den har redan besegrat mig och ibland kan jag vinna små bataljer, men kriget om mitt inre och mitt välbefinnande kommer jag aldrig att vinna.