tisdag 24 februari 2015

Medborgarförslag - Parkeringssituationen i Romberga (KF 2/2)


Sedan kommunen valde att ta bort den stora gratisparkeringen vid Romberga IP så har parkeringssituationen blivit värre i Romberga. Det finns få platser, om några, för exempelvis besökare och hantverkare att ställa bilar på. Detta leder till att bilar står lite överallt och då parkeringsövervakningen på gatorna i Romgerga minst sagt är undermålig, så görs detta utan större risker.

Många bilar står dagligen på en markyta snett emot gamla Romberga IP, trots att parkeringsförbud finns för parkering på liknande ytot i området. Andra väljer att ställa bilarna utanför butikerna på gamla Romberga IP då de ska besöka boende i Romberga och det kan väl inte vara meningen.

Mitt förslag är därför att ansvariga politiker ska se över situationen och finna eventuella lösningar.


Jag har ett par förslag;

Rombergaskolan har inte mycket till parkering för personal och besökare. Därför står dessa på parkeringen på Torgbacken (den utmed Blommans park). På tider då avlämning och hämtning sker står det dessutom bilar överallt längs bl.a. Torgbacken. Detta då parkeringsplatserna på Torgbacken alltid är upptagna. Ofta är det boende som ställer sina bilar där och under för lång tid. Maxtiden för parkering på liknande platser i kommunen är 24 timmar. Detta bör efterlevas bättre och det görs enklast genom att skyltar om denna maxtid sätts upp (folk känner inte till detta nämligen) samt att parkeringsövervakningen blir strängare. För att skapa fler platser och bättre ordning på denna parkering anser jag att rutor bör målas upp. Som det är nu parkerar folk hipp som happ och det skulle få plats fler bilar.

På Torgbacken finns även en 1-timmesparkering för 5-6 bilar. Detta är en kvarleva från när det fanns matbutiker och annat intressant på Romberga torg. Då fanns behov av sådana platser och det behovet har kraftigt minskat. Gör dessa platser till 24-timmarplatser liknande de andra på Torgbacken.


Nu är det ju inte bara där det finns problem. Kommunen bör därför se över möjligheten att ordna korttidsparkeringar på annat håll i Romberga också.

Det finns parkeringar att hyra för boende. Tyvärr finns det ett par platser av dessa som det står övergivna bilar på, något det även gör på parkeringen vid torgbacken och parkeringen i svängen mellan Rombergsgatan och Sämskarbogaten. Dessa bilar bör kommunen se till att få bort för att öka tillgängligheten för de som behöver en plats.


Se över situationen och gör det ordentligt, inte bara genom ett snabbt besök på en fikarast.

Medborgarförslag - Gratis träning till sjuka och arbetslösa (KF 2/3)


Enligt Folkhälsomyndighetens siffror från februari ifjol (www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2014/februari/fler-har-fetma-och-overvikt) är nästan varannan svensk överviktig. I åldersgrupper, ex män mellan 45 och 64 år, är det så mycket som 70% som är överviktiga. En allt ökande mängd svenskar har dessutom fetma (BMI över 30). Liknande siffror visas i olika undersökningar. Många experter är överens om att detta är ett stort problem för samhället som kommer leda till andra sjukdomar, som diabetes, och i slutändan blir dyr för staten.


Framförallt ökar fetman i grupper med sämre ekonomiskt och socialt läge. SCB har rapporterat om att självrapporterad fetma nästan är dubbelt så hög hos arbetslösa än hos yrkesarbetande. Många arbetslösa rapporterar om att fetmaproblematiken ökat under deras arbetslöshet. Orsaker till detta kan vara många, bl.a. rapporteras sämre ekonomi, mindre och svårare socialt umgänge, nedvärderande syn på sig själva och sin situation som orsaker.

Pratar man med folk inom sjukvården framkommer även att denna problematik är minst lika allvarlig och vanlig hos långtidssjukskrivna, sjukpensionärer etc.

Utanförskap är även ett ord ni politiker tjatat ut de senaste åren. Att jämställa sjukskrivning och arbetslöshet med utanförskap är felaktigt, men i vissa fall påverkar givetvis den uppkomna livssituationen svårigheter att komma in i vissa sociala sammanhang.
SARA-projektet i Enköping har kunnat ordna att de arbetslösa som har förmånen att få hjälp av dem får träna gratis under vissa villkor på en träningsanläggning i Enköping och har rapporterat att den möjligheten lett till både bättre självsyn, självförtroende och sociala möjligheter för den arbetslöse.
Nu är det långt ifrån alla arbetslösa som får möjligheten att vara med i liknande projekt och ta del av denna hjälp. Dessutom finns som sagt en mängd långtidssjuka och ”sjukpensionärer” som inte får någon hjälp till träning alls.

Social utanförskap, dålig ekonomi, sämre syn på sig själv etc. går ofta hand i hand för sjuka och arbetslösa och den nedåtgående spiralen går i ofta allt snabbare och det blir svårare och svårare att börja träna och vikten skjuter i många fall snabbt uppåt till farliga nivåer.

Mitt förslag är att Enköping ska ta denna folkhälsofara på allvar och hjälpa de som är mest socialt utsatta att få chansen att må bättre fysiskt och psykiskt. Jag vill att Enköpings Kommun skall erbjuda långtidsarbetslösa och långtidssjuka möjlighet att träna på en eller flera anläggningar utan kostnad, alt. Till kraftigt rabatterade priser. Även bad i simhallen borde vara i princip gratis för denna grupp människor.

Ge arbetslösa och sjuka en chans till bättre hälsa och bättre socialt innanförskap. Det tjänar kommunen på i längden!

Medborgarförslag - Jämlikhets- och jämställdhetsplaner i upphandlingar (KF 2/3)


De allra flesta av oss tycker att jämställdhet och jämlikhet ska vara självklara saker i livet. Tyvärr är det inte alltid så, varken på fritiden eller på arbetsplatser.


Mitt medborgarförslag bygger på förhoppningen att Enköpings Kommun tar Jämlikhet och Jämställdhet på allvar och vill att de samarbetspartners kommunen har också står för samma värderingar.

Jag önskar att kommunen, i sina upphandlingar framöver ska ställa kravet på anbudsgivare att de ska redovisa om de har Jämlikhets- och jämställdhetsplaner inom företaget, och att denna plan även redovisas.

Jag förstår att kravet att ha en plan inte kan utesluta en anbudsgivare, och det är inte heller mitt förslag,men genom att kräva att anbudsgivarna redovisar sina jämlikhets- och jämställdhetsplaner i samband med anbuden så markerar Enköpings kommun att detta är något vi tar på allvar och gärna ser att kommunens samarbetspartners tar på lika stort allvar.

Om sedan det bästa anbudet inkommer med informationen om att det företaget struntar helt i jämställdhetsfrågor och att man aldrig i livet skulle ha en plan kring detta, så må det vara så och som bästa anbudsgivare ska de även kunna vinna upphandlingen. Men det blir ändå en markering från Enköpings kommuns sida.

(Skulle dock kravet på att ha en plan vara något som lagen tillåter att kommunen diskvalificerar en anbudsgivare så ändras mitt förslag till att det ska vara på det sättet. Men de svar jag fått om regelverket kring upphandlingar visar på att det, iaf i dagsläget, inte är möjligt)

Det finns kommuner i Sverige som praktiserar detta. Bland annat så har det kommunal bolag som hyr ut arenor etc. till evenemang och idrotten börjat kräva att de som hyr ska inkomma med sina jämställdhetsplaner i samband med ansökan om att få hyra av kommunen. Likaså där diskvalificerar bristen på plan inte någon, men avsaknaden av information om sin plan eller om man inte har någon kan göra att Stockholms stad inte hyr ut till den aktören.

Detta skulle vara enkelt att implementera i de handlingar kommunen upprättar i samband med upphandlingar och skulle kunna leda till att de företag som saknar sådana planer får sig en tankeställare. Framförallt få de åtminstone vetskapen om att Jämlikhet och Jämstaälldhet är viktiga för Enköpings Kommun och dess invånare.

torsdag 15 januari 2015

Första gången i duschen glömmer jag aldrig.


Första gången var i duschen. När jag vaknade kände jag mig som vanligt, åtminstone så som jag minns det. Jag steg upp ur min säng i mitt lilla studentrum i Linköping för att göra mig i ordning inför en föreläsning. Jag minns inte vad jag hade föreläsning i. Den terminen pluggade jag kurser i pedagogik, religion och juridik. Inom religionsområdet läste jag dessutom två olika kurser samtidigt.


Läkaren som senare sjukskrev mig trodde att jag råkat ut för en panikattack men själv kallar jag det ångestattack. För mig finns en skillnad och efter att ha lärt känna folk som haft kraftiga panikattacker och som lever med paniksyndrom, så är jag glad att ”bara” hade en ångestattack. Helt plötsligt började allt snurra och jag kunde inte andas där jag stod i duschen. Jag började skaka och frysa samtidigt som hjärtat rusade mer än det någonsin gjort tidigare. Inte ens då jag legat på maxpuls då jag tränat hade hjärtat rusat så förut. Det var dessutom som om hjärtat inte hann med själv utan började hoppa över slag och göra dubbelslag. Detta har jag haft ofta efter det och tar man pulsen på mig även då jag är i viloläge å märker man att den är jämn och fin, förutom var 20-25:e sekund då den missar ett slag.


Jag tog mig ur duschen men var så slut efter det som skett att jag gick och lade mig på sängen igen. Jag hade misstanken att det var ångesten som gav mig en käftsmäll. Året innan var jag sjukskriven från studierna i 2 månader pga ångest och depression. Orsakerna till att detta skede vet jag inte. Efter att ha utretts många år senare så har jag insett att ångest och depression alltid funnits inom mig men att det tidigare inte kommit fram och styrt mitt liv.

Året innan ångestattacken var jag som sagt sjukskriven ett tag. Det var efter att jag varit med i ett projekt på Universitetssjukhuset i Linköping där man utredde om ett ämne i ett antiepileptikum kunde fungera som bantningsmedel. Jag hade varit med i flera månader och rasade i vikt. Under en månad tappade jag 18kg, vilket var mer än 15% av min kroppsvikt och enligt en av läkarna i projektet så var det så mycket att man kunde diagnostiserat mig med anorektiska problem. Orsaken till att jag rasade i vikt var att jag inte åt något. Det kunde gå 3-4 dagar i rad utan att jag åt mer än ett äpple eller liknande. Samtidigt gick jag på föreläsningar och mina kurskamrater märkte att jag tappade vikt och en del frågade om jag verkligen mådde bra. Jag trodde det var medicinen som jag testade som fick mig att tappa vikt och inte vara hungrig. Allt försent märkte jag att jag egentligen var kraftigt deprimerad och det var huvudorsaken till att jag inte åt.


När jag lämnade projektet hade det visat sig att jag tillhört den grupp som fått maxdos av antiepileptikumet under hela projekttiden. Jag fick då även reda på att flera, bl.a. en kvinna i Linköping, lämnat projektet efter att ha fått liknande symptom som jag fick.

Men det stannade upp där. Det blev inte mer än depression och lättare ångest. Efter projektet började jag äta igen och gick upp en del i vikt igen och mådde lite bättre. Dessutom märkte jag att jag hade en del vänner då kurskamrater (ett litet fåtal, men ändock några) hörde av sig och verkade bry sig. Det hjälpte en del och jag blev stark nog för att under sommaren läsa sommarkurs och sedan påbörja C-kurser i pedagogik och religion till hösten.

Jag fick senare, efter ångestattacken i duschen) även bra kontakt med min lärare i religionsfenomenologi som visade sig vara en man med paniksyndrom. När jag pratade med honom inför en tentamen och förklarade att en salstentamen var omöjlig så som jag mådde, så lovade han mig att jag skulle få hemtentamen istället och han berättade om sina problem för mig. Han berättade hur han alltid behövde kolla att dörren till klassrummen han föreläste i var olåsta, så han kunde ta sig ur snabbt. Det och allt annat han pratade om kände jag igen mig i och det gjorde mycket att få höra hur en annan person med liknande sjukdom upplevde den.


Under hösten 2003 började ekonomiska problem synas i framtiden. Jag hade fått felaktig information av CSN om de studiemedel jag tog dryga decenniet innan då jag läste datorteknik i Västerås. Jag hade fått information att de skulle räknas bort då man räknade ihop antal terminer jag kunde få studielån, men det visade sig inte stämma (eller om det var så att regler ändrade sig). Jag hade vid sidan jobbat med det enda jag egentligen kan; jag hade analyserat fotbollsmatcher och haft bl.a en egen faxtidning där jag gav tips och därigenom fått litet extraknäck på en tipssida. Det meddelades mig att jag skulle få en månadslön på ungefär samma storlek som studielånet så jag kunde fortsätta plugga och göra klart studierna, samtidigt som jag tippade matcher ett antal timmar i veckan. Det lät för bra för att vara sant och var även det. Jag vill inte gå in på vad som felade men jag stod där igen med bara 2 terminers lånmöjligheter kvar och det var därför jag satte igång med 2 c-kurser samtidigt. I pedagogik skulle jag skriva om alternativa tentamensformer, med inriktning på de som hade ångestproblematik, och i religion var jag intresserad av en fenomengrafisk undersökning om hur de som hade en tro ansåg att de upplevde hur deras tro var. På det sättet fick jag även med psykologin jag pluggat i båda uppsatserna.

Men det häll inte länge. I september, dagarna runt Anna Lindhs mord, så brakade jag ihop rejält och sjukskrevs och har varit sjukskriven sedan dess. Mordet på Anna Lindh hade väl inte så mycket med det hela att göra men det gör att jag minns när jag sjukskrevs. Jag tror mer att oron för ekonomin, pressen att skriva uppsats samt vetskapen om att det liv jag älskade, det som student, snart var över. Ångesten hade något år innan hittat en väg för utlopp i mig och nu då ångesten började bli för stor igen så visste den hur den skulle etablera sig i mig.

Ångesten säg tag i mig på ett sätt som inte går att beskriva och på ett sätt jag önskar ingen annan får uppleva. Jag brukade kalla det att jag gått in i väggen för att enklare förklara min problematik men det var aldrig frågan om det egentligen. Jag har alltid vetat och förstått att det handlat om ångest och att den handikappat mig för livet.


Attacken i duschen,den första av alla dessa attacker minns jag än ,trots att det var 12 år sedan och jag har genom året lärt mig leva med ångest och depression. Det innebär inte att jag alltid kan hantera den eller att jag kan besegra den. Den har redan besegrat mig och ibland kan jag vinna små bataljer, men kriget om mitt inre och mitt välbefinnande kommer jag aldrig att vinna.




torsdag 11 december 2014

Adios Politiken, Adios

Igår var jag på mitt sista KF-grupps möte och på måndag gör jag i Socialnämnden mitt sista politiska framträdande på ett tag, eller kanske t.o.m. för evigt.

Detta är ett beslut som vuxit fram länge. Redan för ett par år sedan hamnade jag i en svacka men det var framförallt i våras innan EU-valet som jag började känna att det var dags att lämna politiken. Jag har tidigare tackat nej till nämndpost under nästa mandatperiod och nu hoppar jag alltså av mitt uppdrag som ersättare i Kommunfullmäktige.

Den officiella förklaring som jag kommer att ge till mitt avhopp är följande (utan inbördes rank):


1 - Jag är trött. Jag älskar politik och diskutera sådan, men jag så förbaskat trött på den så jag kan kräkas. Det är inte kul längre och är något inte kul så ska man inte hålla på med det. jag vet att min efterträdare som ersättare, Marie, tycker det är roligare än jag gör så då borde hon vara med i gruppen istället för mig.
Jag är trött på egoismen och lättkränktheten inom politiken, detta gäller både lokalt som riks och både mitt part och andra. Ibland känns det som om folk vill missförstå och tolka det man säger eller skriver på ett sätt som ingen vettig människa skulle kunna tolka det. Att kritisera det någon gör politiskt är INTE detsamma som att säga att de är värdelösa som människor, något alldeles för få politiker förstår sig på. Det gäller i andra områden också; om jag skriver att Anders Svensson är värdelös och aldrig borde få sätta sin fot i närheten av landslaget innebär det inte att jag hatar honom som människa, jag känner bara honom som fotbollsspelare. Likaså då det gäller politiker, jag känner knappt någon i mitt eget lokala parti tillräckligt väl för att kritisera hur de är som människor. Gillar jag inte vad de gör politiskt så måste jag kunna ifrågasätta det dock utan att någon skriker "personangrepp".

2 - Min sjukdom och sjukersättning - Min sjukdom gör att jag har det svårt att gå på möten. jag har svårt att ta mig dit och svårt att vara där. För att inte känna ångest så behöver jag veta var jag kan sitta för att må bäst. jag hatar att ha folk bakom mig, det finns inte mycket som stressar upp mer. Nu sitter vi, som majoritetsparti i mitten av fullmäktigesalen och jag märkte senast hur dåligt jag mådde av det. Det är en del av min sjukdom ochtyvärr påverkar det och handikappar ganska mycket av mitt liv.
Jag har ett ställe jag mår bra i och nu då jag fått sjukersättning får jag enklare att åka dit för att rehabilitera mig, nämligen Spanien. Där kan jag släppa allt som ger ångest och stress i Enköping, Sverige och politiken. Det och värmen gör även att min whiplashskada mår bättre och jag minskar förbrukningen av smärtstillande till 10% ungefär. Vilket är kanonbra.
Jag vill inte heller vara en belastning för partiet eller få höra kritik genom at vara borta då det är många möten.


3 - Jag är nog en politiker som trivs i opposition. Jag älskar att grotta ned mig i motioner, förslag mm och kolla upp fakta och lagar mm. jag vill slå hål och hitta feltolkningar (medvetna eller omedvetna) i motionssvar och liknande. Det gäller allt från när Johan Örjes misstolkade en undersökningen om gratis lokalbussars påverkan på hälsan, till kommunens (medvetna?) feltolkning av rapporten som ligger till grund för att vi nu går över gatan med andan i halsen och med risk för eget liv eftersom övergångsställen tagits bort Eller som i den graffitimotion som MP lade, där jag lade ned 4-5 dagar på att få fram information och fakta, allt medan de flesta ledamöterna inte hade någon koll och gick på alliansens snack om att graffiti leder till misshandel och våldtäkter mm. Samma sak då jag satt i Skolnämnden och vi diskuterade Glutamat. På mötet var jag den enda som var källkritisk mot de källor medborgarförslaget innehöll medan andra svalde propagandan på de sidorna med hull och hår.
Det är mycket sånt där. När jag läste universitet så var källor och korrekt fakta A och O. Inget utrymme för "jag tror", eller "jag tycker" fanns. Tyvärr finns det lite mycket i politiken och nu då S är i koalitionsmajoritet minskar möjligheterna att gå in så djupt i de motioner och svar som kommer.


Det finns lite mer bakom men jag håller det för mig själv. Jag lämnar KF iom mötet nästa vecka och jag lämnar det med en stark ledning. helena Pross är IMO den enda som kan leda Enköping mot framtiden. De senaste 2 mandatperioderna har det varit detsamma och nu då hon äntligen är Borgmästare så hoppas jag att det håller i sig och att hon pensioneras på posten först då hon går i ålderspension.

Så, hej då KF. jag kommer kanske och kollar någon gång. Jag kommer iaf att fortsätta kommentera det som görs och sägs och beslutas men nu kan jag göra det utifrån igen och som icke-politiker behöver jag inte känna samma koppel runt halsen om att alltid vara korrekt :)

måndag 8 december 2014

Extraval

Jaha, så då blir det Extraval i mars. Jag tror själv det är en taktisk miss av Löfven att utlysa extraval. De enda som egentligen har att tjäna på det är SD och i viss mån C och M. Enda förhoppningen är att Kd kan åka ur, men de får väl en bunt stödröster. Jag ställer mig även lite undrande till vad Fi:s bästa taktik är. Ska de deltaga och ta 3% röster som annars kanske hamnat på ett vänsterparti eller ska de stå över och stödja exempelvis V och få sina väljare att lägga sin röst på dem istället för att stärka chanserna att de som Fi verkar för kommer att få det bättre!? För inte kan väl Fi komma in i Riksdagen!?

Men blir det ens Extraval? Eller tar något alliansparti sitt förnuft tillfånga och vänder sig till S för att bli samarbetspartner. Så kan Löfven hoppa av och nybilda en regering med S, MP, V och något fd alliansparti och då få igenom sin politik. Det vore ju bra men alliansen är sså tjuriga och griniga nu då de förlorat valet att de hellre förstör för Sverige och svenskarna än att vilja blockera bort SD:s inflytande.

Skapa inte en ny valrörelse så tätt inpå den förra ännu mer politikerförakt och ointresse. Jag tippar att valdeltagandet i mars kan bli rekordlågt, något som SD kan tjäna på. Det gäller att få ut väljarna igen men att bombarderas med dörrknackare, reklam på TV och i tidningar, alla dessa menlösa valaffischer mm kommer göra att normalsvensken kommer att kräkas på allt som har med politik att göra.

Jag ser att vissa ledarskribenter som är långt till höger skriker efter att Alliansen ska få fram en missstroendevotering mot Löfven. Nu vet jag inte om skribenterna (bl.a. SvD och Enköpingsposten, somn iofs verkar ha tagit alla sina tankar från just SvD:S ledare) är blåsta, rabiata högernissar som inte  tänker eller om de bara vill hetsa upp högerpöbeln. Jag tror det sistnämnda för massa högernissar har hakat på det som stått i ledarna och gapar ut deras budskap i sociala medier.

Men.. för att fälla regeringen i en misstroendevotering krävs 175 röster. Alliansen är inte i näheten och behöver hjälp. V och Mp lär inte vilja fälla regeringen, så då återstår det för M att återigen hämsta stöd från sina rasistpolare i SD. Fast varför skulle SD vilja fälla regeringen? Det är inte så att de röstade på alliansbudgeten för att de älskar den utan för att de ville fälla regeringens, som gav för mycket till invandring. Men det gör alliansbudgeten också, så SD vill ju inte ha M som landets ledare heller. De vill ju bara förstöra för att visa den lilla makt de har. SD har även gått fram i opinionsundersökningar sedan valet och nu då 25 av alla alliansväljare helt plötsligt ger sitt stöd till och älskar SD så lär SD öka sina mandat i marsvalet. Så självklart vill SD ha extraval och kanske få ännu fler chanser att sätta sig på tvären.

Alliansen har då inget för att begära misstroendevotering utan förlorar snarare sitt egna ansikte och visar vilka dåliga förlorare och grinsillar de är, vilket kan komma att kosta dem röster i Extravalet.

Hur det än blir så är det dags att ALLA partier kavlar upp ärmarna, släpper på prestigen och samarbetar för att inte SD ska fortsätta sätta sig på tvären.
S-anhängare försöker måla upp allianspolitikerna som de som inte vill något och Alliansens anhängare gör tvärtom. jag tror alla får släppa lite på sina favoritområden och se till att samarbete fungerar. Kill your darlings.
Mp får släppa idiotidén att inte bygga kringled runt Stockholm, S får ta bort den nya beskattningen på pensionärsjobb (som änså ingen förstår. det är inte pensionären själv som drababs, men det verkar ingen fatta). M får låta det bli skattesänkningar för de som har det sämst och lyssnna på regeringens tanka om socialförsäkringen, FP får inse att skolan misslyckats under alliansstyret och släppa in andras mer vettiga idéer i sitt tänk osv.

Vi väljare har gett våra politiker mandat att föra sin politik för ett bättre Sverige, men samtidigt så har vi inte gett politiker mandat att bete sig som barnen i sandlådan (som någon i Enköping brukar skriva insändare om då det gäller lokal politik). En klar majoritet av svenskarna vill INTE att SD ska ha någon makt alls, då ä det de andra 7 partiernas uppdrag att se till att så sker.

Sluta kalla SD för massa fula namn. Det gör dem bara till martyrer i mångas ögon.

Jag måste till slut ge Rolf Carlsson i S i Enköping en eloge. Jag kom tidigt till förra Kommunfullmäktige och såg när Rolf (som ordförande i KF) gick fram till och talade med SD-politikerna och välkomnade dem till KF, precis som han gjorde med de andra nya ledamöterna från bl.a. NE. Det roliga var att SD-folket såg så förvånade ut. Det verkade som de förberett sig på att ingen skulle vilja ta i dem, inte end med använt toapapper. men så gick Rolf fram och hälsade, vilket tog bort en del av SD:s martyrskapande möjlighet.
Dessutom är alla politiker, oavsett politisk tillhörighet, människor och bara för att man tycker annorlunda och, i mångas ögon, fel, så ska man iaf behandlas på ett bra sätt i politikens rum.

lördag 15 november 2014

Yxmördaren på Fannaskolan

Den stora utmaningen för samhället och politiker framöver är att försöka stävja och minska den främlingsfientlighet som växer sig starkare för varje år. Främlingsfientlighet bygger som palme sade på fördomar, okunnighet och rädsla. Detta gäller allt främmande, det är därför det heter homofobi; just för att det är en rädsla för den som är "annorlunda", som inte passar in i den norm som trångsynta har.

Det är en skrämmande utveckling och även om jag förstår att en hl del är frustrerade och besvikna över sina egna liv, så föstår jag inte varför den frustrationen ska vändas mot andra grupper. Det är inte romerna från Rumänien som gör att ditt liv är pissigt, det är inte de som älskar människor av samma kön som gör att du vantrivs på jobbet och med chefen. Men det är enkelt att vända frustrationen ditåt och så lätt att rösta på partier som SD och sedan säga att man inte är rasist. Detta trots att SD är ett parti uppbyggt av rasister med en vidrig ideologi som gömmer i fraser där man fångar upp de frustrerade och besvikna. Jag är rädd för vart detta leder om vi inte får en mer human och empatisk samhällsutveckling. Vi har råd och vi har utrymme för att ta emot fler flyktingar, fler som behöver hjälp.

Rädsla för det främmande är inget nytt. Det främmande behöver inte vara något som är totalt olikt en själv heller. Jag har växt upp utan att lagt en tanke på att någon ser eller beter sig annorlunda och konstigt. Kanske beror det på vad jag fått med mig hemifrån eller från att jag som liten bodde några år i England och tidigt fick möta folk som var lite annorlunda. Eller så är det helt enkelt att jag inte bryr mig.

Även i det lilla kan fördomar skapas då man möts av det främmande och det som skrämmer en. Jag minns inför starten av högstadiet. Ett par år innan styckade min skola ibland upp klasser inför högstadiet och gjode nya klasser med folk från olika håll. Det var något man oroades för, för vem ville gå i en klass med bönderna från Örsundsbro eller de ännu värre Grillbybönderna. När klasskamrater som "visste" uttalade sig inför högstadiet lät det som om de skulle komma stinkades av kor och grisar och ha grepen i högsta hugg.

Men värst av alla var ju de som gick i Fannaskolan. På vissa kamrater lät det som om de var Enköpings svar på Children of the corn. detta trots att de flesta levde i samma bostadsområden som vi gjorde. Jag vet inte om de i Fannaskolan var medvetna om hur de som "visste" och hade "kunskap" om dem skrämde upp oss som inte hade en aning om skolan och vilka som gick där. Killarna skulla alla vara psychos och tjejerna hade alla näsan i vädret och ansåg sig vara finare än oss i Korsängsskolan. De killar som hade information sade dock att tjejerna var snyggare i Fannaskolan, men de var ändå inget att ha.

Fast värst av allt var killen från Fannaskolan som hade yxmördat någon eller några. Där gick informationen lite isär. Jag minns inte riktigt allt som sades men antingen hade han attackerat någon med yxa på Fannaskolans rastgård eller så hade han mördat sina föräldrar. Jag tror det sades att han var några år äldre men hade fått gå om eller varit borta pga detta yxmördande. Man skulle inte stirra på honom sa killarna som visste. För då kunde han attackera en och när killarna som hade mest information om honom var de som var bråkigast, som redan börjat supa mm så lyssnade flera av de osäkrare på dem.

Nu var det väl inte så illa. Yxmördaren vet jag inte ens om jag såg till på högstadiet (eller satt han inne då för morden?) och jag blev vän med både Örsabönder och killar från Fannaskolan. Dessutom gick det till min förvåning bra att prata med tjejerna från Fannaskolan. De var ju precis som de tjejer som vi hade i skolan i låg- och mellanstadierna. Kanske var de snyggare, men det minns jag inte.