Saker du inte visste om mig - del 4

Svensk mästare


Många Enköpingsbor har blivit Svenska mästare, mycket tack vare rugbyns framgångar. Det är just i små sporter som rugby som småorter som Enköping kan lyckas få svenska mästare i. Även jag vann i en liten sport.

Men jag börjar från början för att göra denna långa historia precis så lång som den är :)

I slutet av 80-talet startade jag, min bror och en bunt vänner en spelförening, Enköpings Spel Sällskap. Vi hade spelträffar en gång i månaden då vi träffades och spelade spel såsom Rappakalja, Skrupler, TP mm. Dessutom hade vi klubbmästerskap i Sten-sax-påse, bordshockey och yatzy. Jag vann första Sten-sax-påse-mästerskapet och har en fin tavla på väggen med en sten, en sax och, ni gissade rätt, en påse på :). Kanske var det den första officiella tävlingen i Sten-Sax-påse i Sverige? Numera finns tävlingar men reglerna motverkar taktik och nu bygger spelet enbart på tur. Våra regler gynnade den som kunde lista ut de andras kommande drag.

Jag vann även alla våra Bordshockeytävlingar. Kanske främst för att jag var den som spelade det mest på fritiden. Men inga yatzytävlingar lyckades jag ro hem.

Enköpings posten skrev om oss. Vi samlades hos min bror när EP:s fotograf kom men hade inget fotogeniskt spel att spela så av någon anledning hamnade spelet "kasta gris" på bordet. Rubriken i EP blev sedan "Här är föreningen som kastar gris". Det kändes som vi kanske inte fick den artikel vi egentligen ville pga detta. Trots detta fick vi fler medlemmar.

På den tiden anordnades det en spel- och hobbymässa årligen på Sollentunamässan och självklart brukade vi åka dit. Där presenterades nya spel och hobbyartiklar och det var alltid lika kul att kolla in mässan. ett år stod en gammal man, som hette Anders Glad, där med ett par mattor med en spelplan på och köer och trätrissor. Han presenterade sporten Shuffleboard. kanske har ni hört talas om den? Oftast förknippas shuffleboard med båtar eller pensionärer i Florida. Men det som nu presenterades var en svensk variant av sporten. mattan bestod av två bon med olika poängrutor, varav en del gav minuspoäng. Vi fastnade direkt för denna sport och stod länge och testade det på mässan. anders, som presenterade Shuffleboarden, tyckte vi var ett trevligt gäng och sålde in spelet hos oss. Efter att vi kom hem till Enköping igen så tog det inte lång tid innan vi bestämde oss för att börja spela Shuffleboard. Vi köpte in mattor, köer och trissor och började träna. Vi var med i ett par SM-tävlingar utan framgångar och spelade även seriespel i Uppsala. Tyvärr hade deltagarna i vårt lag emellanåt svårt att komma iväg pga jobb och annat så vi lyckades inte så bra i seriespelet.

Vi tränade på varje vecka i Korsängsskolan och blev bättre och vi blev fler och fler. Totalt var vi väl 7-8 stycken som spelade mer aktivt och deltog i SM och seriespel mm och utöver dessa var det ett antal som emellanåt var med.

Efter ett par års deltagande i SM-tävlingar i skumma idrottshallar i Stockholms utkanter, spelandes på dåliga spelmattor på ojämna och osopade golv kände vi 1992 att det var dags att vi anordnade SM i Enköping. Idrottshuset bokades upp en lördag och vi gjorde fint och städade. Vi använde våra mattor som var av nyare slaget och bad även de föreningar som hade liknande mattor, som var av det bättre slaget, att ta med sina så det skulle bli så rättvist som möjligt och bäste man skulle vinna. Ett bekymmer med tidigare tävlingar var att deltagare sprang runt då de själva inte spelade och frågade domarna i de andra matcherna hur det gick. Det var störande både för domaren och för spelarna så vi hade fixat poängtavlor av samma sort som man har i bordtennis, där domaren vänder på blad med siffror på för att redovisa ställningen och publiken kunde därför se vad som hände från läktaren. Dessutom hade vi fixat priser till alla spelare genom sponsorer mm. alla som åkte ur turnineringen fick en lott med nummer på som visade vad de vann.

Det blev storsuccé. Alla var nöjda med arrangemanget och det kallades den bästa Shuffleboardturneringen någonsin. deltagarantalet var även rekordstort med nära 90 deltagare.

För egen del startade SM knackigt. Jag mötte bl.a. min far och hade lite tur med poängen eftersom vi vann varsitt set och det tredje slutade oavgjort. matcherna gick alltså i bäst av 3 set, men mer av reglerna kan jag inte förklara här då det är svårt att förstå utan att se hur spelplanen mm ser ut.'

I en annan match låg jag hopplöst under inför sista trissan och jag sköt iväg den inställd på att jag skulle förlora. Men den gick så perfekt som möjligt och jag både slog in motståndaren på minus och gav mig själv tillräckliga poäng för att vinna :)

Ju längre turneringen höll på så kände jag att mitt spel blev bättre och bättre och jag kunde få till stötar som jag annars brukade missa och det flöt på så bra att jag nådde finalen. Det var en hel del folk på läktaren och min motståndare var den spelare jag ansåg vara bäst i Sverige. Han var mycket säker på att krocka bort motståndarens trissor och på att placera sig på höga poäng då han behövde. Ganska nervöst men ändå inspirerande. matchen blev spännande och de som såg den tyckte att det var en bra match då vi båda spelade "rätt" och förutom att ta rätt beslut vid svåra lägen även lyckades med de stötarna.

Jag minns inte slutresultatet i matchen mer än att jag VANN! jag blev en första icke-stockholmaren som vann SM och en yngsta vinnaren någonsin. Skitkul!!

De fattiga och sjuka ska stinka

EHB (Enköpings HyresBostäder) har kommit på en ny idé. Vi hyresgäster ska få betala för vårt eget varmvatten. Detta för att minska energikostnaderna för företaget och för att vissa använder sig av mer vatten än andra. Det finns en del som tycker detta är en bra idé, även partikamrater. men tänker man ett steg längre så är det en värdelös idé.

Hyran sjunker då man tar bort varmvattenkostnaden och lägger den på hyresgästen. Sedan är frågan hur mycket man kan använda sig av varmvatten innan det blir dyrare än det är nu.

De som har bostadstillägg (Sjuk- och ålderspensionärer t.ex.), bostadsbidrag och socialbidrag får pengar för hela eller en del av hyran. Dock kommer man inte (iaf inte från FK:s sida) kunna få ersättning för vattenkostnaden. Det innebär att en pensionär med bostadstillägg får 93% av hyran och får betala 7% själv. Utöver detta får de betala hela vattenkostnaden själva. Detta kommer innebära en stor utgiftsökning för de med exempelvis Garantipension. Jag vet inte vad vattenkostnaden kan komma att ligga på men jag tippar ett par hudnralappar i månaden, ännu mer om det t.ex. handlar om n ensamstående förälder med två barn.

Kanske är det meningen att de som är sjuka och fattiga bara ska duscha en gång i veckan? Hur ska de annars få råd? den självutnämnda "överklassen" kommer att gilla det iaf då de nu kan känna igen "underklassen" på deras lukt av svett och annat.


Bedrövlig idé! Men mycket är bedrövligt med EHB.

Man har konstaterat att man inte behöver alla de parkeringsplatser de hade i Romberga. Så då plockade man bort två stora P-områden. P-områden som var de enda där besökande kunde parkera. Nu finns det enbart en liten gata (Torgbacken) där det finns besökarplatser. Eftersom skolan ligger intill och lärare och föräldrar ställer sig på P-platserna, liksom boende som står där varje dag så är det ständigt fullt. Dessutom vägrar man i denna kommun att måla P-rutor så ofta står det 5 bilar på en yta där 7-8 bilar annars skulle få plats.
Nu står det dessutom bilar på en av tvärgatorna som inte har P-förbud (bl.a. står snåla bilskolan där med sina bilar istället för att de hyr P-platser). Det ser för jäkligt ut och när barn hämtas och lämnas står det bilar längs hela gatan utanför skolan. det finns inga andra platser för föräldrarna att stå på.

Den som beräknade hur många P-platser man behöver i Romberga kan aldrig ha satt sin fot i området. bedrövligt som sagt var!!

Saker du inte visste om mig - del 3

Sjukdom

Allt har inte varit kul i livet. Jag har tidigare i bloggen berättat om min sjukdom och vill du läsa mer om den så är det bara at kolla bakåt i bloggen. Kort kan jag iaf berätta detta.

Jag blev sjuk 2003. Jag hade inte mått bra under en längre tid men 2003 sjukskrevs jag och har varit sjukskriven sedan dess. Jag bodde då i Linköping där jag pluggade. Hade jag gått i väggen? Hade jag panikångest? Berodde mina bekymmer på det projekt jag hade varit med om på sjukhuset i Linköping? Eller var det något annat? Eller kanske en kombination av massa saker? Ingen visste och fortfarande 8 år senare har jag inte fått någon bra diagnos. Det senaste är GAD (Generaliserad ångest) men det är inte en diagnos som passar helt så troligen har jag fler problem. Vad ska väl utredas nu i vinter, hoppas jag.

Sjukdomen yttrar sig iaf bl.a. genom massiv ångest och depression och sömnsvårigheter (de nätter jag sover mer än 4-5 timmar är lätträknade) och framförallt genom ingen stresstålighet, vare sig tids-, situations- eller annan stress är något jag klarar av.

Sista november har regeringen bestämt att jag inte får vara sjuk längre. Då ska jag utförsäkras och testas i arbetsmarknaden. Att jag ska vara frisk nog för ett jobb är uteslutet. Eller… snarare är det så att de eventuella jobb jag skull klara inte finns. Kan man jobba valfria tider, utan tidsstress, jobba hemifrån utan kontakt med massa folk? För jag vet inte från dag till dag hur jag mår och kan därför inte klara av ”vanligt” arbete med ”vanliga” tider. Dessutom klarar jag mig inte med stress som sagt och en v de mest stressfyllda situationerna är att vara bland massor av folk. Min förra handläggare på FK utredde om mitt bloggande var att jämställa med arbete efter att en anmälning kommit in från någon idiot (troligen en ”politiker” från motståndarsidan). Jag sade det att om jag kunde få ett jobb där jag fick skriva vad jag ville, var jag ville och när jag ville så gärna för mig. Skulle jag få sitta hemma och skriva vad som helst mitt i natten de nätter jag inte kan sova och få lön för det så skulle jag kanske kunna jobba. Svårigheten är att hitta ett sådant jobb.

Nu kom hon fram till att varken bloggandet eller de politiska möten jag deltar i är något som ska anses vara jobb eller vara indikationer på att jag kan jobba. Min dåvarande psykolog förklarade att hon rekommenderat mig att vara med mer politiskt för att komma ut från hemmet och träffa folk med liknande intresse som jag och på mina villkor. Mår jag inte bra så går jag ju helt enkelt inte på mötena, som dessutom i snitt är max ett par timmar i veckan. Det är mitt sätt att bryta ”utanförskapet”. ”Utanförskapet” är nog ett av de löjligaste uttryck jag hört. Troligen myntat av en moderatmupp i samband med deras korståg mot de sjuka. Jag har känt många människor som lever i större ”utanförskap” som friska än många gör som sjuka. Fast i ett kallt moderatsverige så är ”utanförskap” detsamma som att vara utan jobb. Att delta i politik, gå kurser, idrotta mm har ingenting med att inte vara utanför enligt dem. Sjukt!

Utförsäkring väntar som sagt. Jag har inget emot testandet mot arbetsmarknaden men varför ska jag som sjuk drabbas av att få så lite pengar och behöva söka socialbidrag? Om de sjuka får behålla sjukersättningen och eventuellt bostadstillägg så skulle det inte bli samma smäll. Och för sådana som mig som är för sjuka för att jobba så blir det en tuffare tid efter de tre månaderna hos AF. Då har man ingen SIG (sjukpenninggrundad inkomst) och får på nytt sjukskrivas och då enbart ha socialen att kunna få pengar från? Så går det när Sverige röstar fram egoister och hatare av sjuka och gamla. Sedan kan ”politiker” som Zander säga att hon vill göra mer för de sjuka. Mycket snack och liten verkstad där.

 

Nåväl, jag kommer blogga om min tid som utförsäkrad också. Kanske är bra att någon politiker verkligen vet vad det är och har fått känna på förnedringen och nedsparkandet från allianshåll.

Tjockskallar

Två saker som jag läst i tidningen senaste veckan har irriterat mig en del. Först läste jag om danskarnas införande av ”fettskatt” (eller ”tjockisskatt”, som en del kallar det). Jag är inte helt insatt ii vilka livsmedel som man beskattar hårdare, men har hört tankar i Sverige om liknande skatt och att man då antingen skulle beskatta allt med en fetthalt över en vis procent eller att några skulle komma på vilka produkter som skulle beskattas hårdare. Oavsett vilket sätt man skulle använda sig av så är det en idiotisk skatt som skulle sakna verkan (förutom att få in mer pengar till statskassan).

 Har medborgarna inget fritt val? I Sverige skulle jag kunna tänka mig att det vore ett alliansparti som skulle kunna tänka sig att införa liknande skatt men då de alltid tjatar om att det alltid ska vara upp till personer (och inte staten) att bestämma över sina liv så skulle det inte kunna föreslås lika idiotisk skatt i Sverige. Visst finns det en hel del överviktiga men att fettskatter är fel väg att hjälpa dem gå ned i vikt. Ge folk bra och billiga sätt att få motionera. Skapa alternativ till alla de privatägda gym mm som kostar åtskilliga hundra kronor i månaden att träna på. Ge barn bättre kunskaper i skolan om frukt och grönt. Se till att barnen varje dag under sin skoltid får gratis frukt, och då inte alltid samma tråkiga äppelsort. Lär barnen om alternativ och att det finns mängder av olika varianter av varje frukt. Även om man inte gillar menlösa svenska äpplen så finns det ett stort utbud av andra varianter. 

Det finns dessutom många människor som av sina läkare får rådet att äta mer fett för att de är underviktiga. Med en fettskatt så skulle de orättvist drabbas. Överhuvudtaget finns inget som är positivt med en sk fettskatt. Det är fel väg att gå för att få hälsosammare  medborgare. Om man inför sådant kan man lika gärna beskatta biltrafiken än hårdare och även kollektivtrafiken då det är onyttigt att inte gå eller cykla till jobbet. Likaså borde soffor beskattas hårdare då sittandet i TV-soffan är farligt jämfört med att vara uppe och rör på sig.

Äh, det är helt enkelt en menlös skatt. Tur för de som infört det i Danmark att det inte var en ”tjockskallighetskatt” som infördes. Det hade blivit dyrt för dem då.

  

Apropå tjockskallighet så läste jag en insändare av moderaten Ingvar Smedlund i EP häromdagen. En insändare som var svar på min partikamrat Jespers insändare. Det var främst Ingvars idiotslutkläm som irriterade mig. Han, liksom alla alliansnissar, har mer och mer börjat kalla sjukpenning och sjukersättning för ”bidrag”. Jag tror de flesta av alliansfolket har en del i skallen och att de gör detta helt avsiktligt för att försöka rättfärdiga sitt påhopp på de sjuka. Men det enda de regler Smedlunds parti har hittat på gör är att skapa bidragsberoende då allt fler sjuka behöver bostadsbidrag, socialbidrag etc. Sett till senaste opinionssiffrorna så har svenska folket genomskådat M:s idiotier, vilket är bra, och kanske borde M tänka om nu och börja behandla sjuka bättre.

Men,men.. tjockskallighet var ordet.

Saker du inte visste om mig - del 2

Au-pair

1994 fick jag en möjlighet att resa till Australien. Livet hade varit lite jobbigt och turbulent ett tag och jag kände att jag behövde något nytt i livet. Jag och min fd hade medan vi var tillsammans kollat lite på au-pairjobb i USA. Vi gillade båda att resa och hade inget jobb och kände att vi kunde prova något nytt. Vi sökte ett par men det föll alltid på något. Nu då vi inte längre levde ihop, men ändå var vänner, tyckte hon att jag skulle fortsätta leta efter möjligheter att få åka på spännande äventyr. I DN fann jag en annons om au-pairjobb i Brisbane i Australien där man sökte en man som au-pair åt en 10-årig pojke. Jag ringde på annonsen och fick prata med den svenska tjej som var au-pair i familjen (som bestod av pojken och hans ensamstående mor) för tillfället. Hon förklarade att mamman ville ha någon som kunde sporta lite mm med killen och att det bl.a. var därför de återigen ville testa en manlig au-pair. De hade tidigare haft e manlig au-pair men han var en ”surfbum” som mer var intresserad av att surfa än i att göra sysslorna i hemmet och dessutom var han (enligt familjen) skitig och vägrade tvätta sitt rastaflätade hår.

Mamman i familjen var sjuksköterska inom armén och pojken gick i skola hela dagarna så mitt ”jobb” skulle bestå i att se till att pojken kom till skolan med sin matsäck och sedan skulle jag bädda rent och tvätta, om så behövdes och därefter var jag ledig till pojken kom hem runt 3 på eftermiddagen och så skulle jag vara med honom till mamman kom hem före 5. Därefter hade jag lediga kvällar förutom ett par gånger per månad då mamman hade kvällstjänst eller liknande. Helgerna var även de helt lediga. Lönen var inte bra, utan snarare en hel del lägre än de flesta andra erbjöd men med fri mat och så mycket ledigt så var det ändå OK.

Jag nappade och någon månad senare stod jag på flygplatsen i Brisbane och väntade på att bli upphämtad. Jag hade flugit via London, Bangkok (där jag träffade Steff Törnkvist) och Sydney och hade rejäl jetlag. Jag kom ner dit innan påskhelgen då det skulle ge mig ett par dagar ledigt innan mamman började jobba efter ledigheten. Det behövdes för att komma in i staden och landet och tiden (nämnde jag att jag fick rejäl jetlag?). 

Som stor travfantast besökte jag redan min andra dag i Brisbane stadens stora travbana Eagle farm, en bana som dessutom erbjöd greyhoundtävlingar. Jag hade ingen aning om några av hästarna och vann inte särskilt mycket men fann ett par hästar jag följde under min tid i Australien. På banan letade jag efter program med startlistor och då började en trend som följde mig i Australien; folk misstog sig på mitt hemland. Egentligen var det väl ett bra betyg på min engelska, som de hörde var bra men som inte var från ”down under” och inte amerikansk. På travbanan trodde programsäljaren att jag var från Kanada, senare under vistelsen var det flera som rodde jag var irländare (detta berodde iofs även på den rugbytröja jag ofta hade på mig som innehöll grönt.). Australier verkade intresserade av varifrån man var då det ofta frågades och misstogs.

Under min första vecka ringde en tjej till mig. Hon hette Erika och var ursprungligen från Lindesberg och hade varit bra vän med tjejen som var au-pair innan mig. Hon bjöd on mig för att umgås med det tjejgäng som var au-pairer i Brisbane. De var 4 stycken som brukade umgås och partaja tillsammans. Det kändes kul att ha lite människor att prata med och jag gick villigt med på att träffa dem. Förutom Erika bestod gänget av Malin och Catti från Stockholm och Helen från Malmö. De var ett glatt, trevligt tjejgäng som utan problem mottog mig i gänget trots att jag var man. Jag fick en fråga från Helen direkt då vi träffades om varför jag som kille ville vara au-pair, i hennes värld ville inga straighta killar det. Men då mitt svar på hennes fråga var ”varför inte?” så accepterade även hon att ”vanliga” killar kunde vara au-pairer. Hon blev f.ö. den jag umgicks mest med under min tid i Brisbane så hon hade mindre arbetstid än de andra tjejerna och kände sig ganska ensam. Annars hände det ofta att tjejerna ville ha med sig mig som ”förkläde” då de träffade killar som de träffat på krogen. Det hade jag inget emot för det gav mig chansen att träffa lite manliga personer att tala med och då killarna ofta ville visa tjejerna andra delar av Brisbane och områden omkring så fick ju jag också se en hel del J

Att vara au-pair är inte så roligt. Framförallt inte om familjen man bor i är tråkig och ungen man passar är bortskämd och hopplös. Så var det för mig. Jag hade inte mycket kontakt med mamman efter ett par veckor. Inte för att vi var ovänner eller så utan för att jag kände att det inte gav mycket att sitta hemma då jag inte behövde. Dessutom var mamman usel på att laga mat och jag ledsnade på mikrouppvärmda frysta ärtor. Ibland bjöds jag med på restaurang (typ hamburgare eller liknande) men oftast bjöds jag på annan mat då jag var barnvakt på kvällar eftersom pojken nästan alltid ville ha Pizza hut-pizza de gångerna.

Mina dagar bestod alltså av att jag såg till att pojken kom till skolbussen, därefter tvättade jag (oftast pojkens nedkissade sängkläder) och diskade och snabbdammsög. Sedan tog jag mig in till centrala Brisbane, som låg 15 minuter från Yeronga där jag bodde, eller så besökte jag andra delar av Brisbane. Jag kom sedan hem strax innan pojken kom hem och var med honom till dess att mamman slutade. Jag åkte sedan in till staden igen där jag oftast umgicks med en eller flera av au-pairtjejerna eller så satt jag en stund på en TAB (spelbutik) och spelade lite på kvällshundarna.

Eftersom jag hade så pass mycket ledig tid så hann jag se det mesta av Brisbane och förorterna, bl.a. Indooroopillys köpcenter som jag av en slump besökte samma dag som Barry Manilow uppträdde helt gratis mitt i centret. Jag hyrde även bil ibland och åkte du lite längre bort. Städer med namn som Toowomba och Esk (som fotbollslaget i Enköping) besöktes, likaså Gold Coast och Bribie Island som båda var fascinerande på sitt sätt. Så där fortsatte mina dagar under den tid jag var i Australien. Jag hamnade ju där under vintern då jag var borta under svenska sommaren och medan lokalbefolkningen klädde på sig så tyckte vi svenskar att 22-25 grader och mer var varmt och skönt.

Jag fick uppleva fotbolls-VM under min tid där. Matcherna gick tidigt på morgonen i Australien och jag satt då hemma ibland och såg lit. Bl.a. Sveriges matcher i detta så framgångsrika VM:et för svensk del. Sveriges framgångar ledde till en kul sak. När vi i svenskgänget var ute gissade ofta folk på att vi var från Sverige och visade det genom att säga ”Ace of base”, som då var enormt stora med ”The sign”, en låt jag verkligen hunnit tröttna på eftersom den var radioplåga innan den kom till Australien. På den tiden (pre-internet) tog det längre tid för låtar att hitta till alla världens hörn. Det var ju inte så kul att det var Ace of base referenser folk fick då de såg oss, så VM blev en räddning. Helt plötsligt kände Australierna till svensk fotboll och då vi var ute på krogen, framförallt dagen efter svensk segermatch, så bjöds vi på öl av folk. Även jag alltså, så det var inte bara för att ragga på tjejerna som det bjöds på öl. När snubbar hörde att vi var svenskar så började de prata fotboll och för Ravellis räddningar i kvarten så bjöds vi alla på flera öl av ett glatt gäng som älskade svenska landslaget och efter att ha träffat oss skulle flytta till Sverige för fotbollen och de vackra flickornas skull. Dessutom ansåg de flesta i australien att sveriges vinter var lockande samt att Sverige ansågs vara ett rent och vackert land. I Brisbane hade svenskar inte så dåligt rykte som i många andra delar av Australien då inte så många backpackers från Sverige stannade till i Brisbane och svärtade ned ryktet.

 Under min tid i australien hann jag resa en del också. Jag besökte bl.a. Ayers Rock, som är en av de mest fascinerande platser jag besökt. Resan dit med Greyhoundbuss var även den fantastisk. Jag åkte via Mt Isa och Alice Springs och lärde känna en hel del roligt folk. Bland japanen som blev alldeles tokig när bussen stannade vid en pub mitt ute i ingenting. Han sprang omkring och skrek av glädje över att se de öppna ytorna och ville ha massa bilder tagna på sig själv. Han hade tidigare inte varit utanför Tokyo berättade han och där finns inga öppna naturytor. Jag lärde även känna en Österrikare som jag reste med från Alice Springs via Ayers Rock till Adelaide. Vi hade rejält kul och det var enorm stämning i bussen hela tiden.

Efter Adelaide åkte jag tillbaka till Brisbane eftersom pojken i familjen skulle komma tillbaka från sin vistelse hos sin far i Sydney och det var dags för mig att ”jobba” igen. På vägen till Brisbane steg en kille på bussen som satte sig bredvid mig (bussen var relativt full och jag hade haft tur att slippa folk bredvid mig till dess). När bussen stannade vid ett ställe tog han fram en ask som han öppnade. Den innehöll handrullade cigaretter och han frågade mig om jag ville ha en joint. Jag svarade att jag inte använde knark och killen fick lite dåligt samvete för att han hade bjudit. Så när bussen stannade i staden Goondiwindi, strax efter statsgränsen till Queensland, så bjöd han med mig på puben. Bussen skulle inte åka på närmare en timme och killen bjöd på öl. Ölen var enormt billig i australien och här kostade en halvpint bara 1 dollar (dryga femman). Så han bjöd på 4 öl och det tackade jag inte nej till. Därför lever den okända staden Goondiwindi kvar i mitt sinne J

 Då min tid som Au-pair närmade sig slutet kom min bror och hans fru och hälsade på. De turistade en del på egen hand, bl.a. Ayers Rock, och sedan for vi till Sydney tillsammans. Efter några dagar där reste både de och jag hem till Sverige; de via Singapore och jag via Bangkok. I Bangkok stannade jag 3 dagar. En fascinerande stad där jag åkte med på sightseeingtur till tempel mm och bl.a. blev fotograferad med en stor boaorm om halsen. På kvällarna tog jag mig till marknaden vid patpong och tittade på folket och myllret. Inga sexbarsbesök blev det trots att det överallt lockades med de mest konstiga saker kvinnor kan göra med sina underliv.

Sista dagen i Bangkok blev jag dock sittande på hotellrummet. Dagens två stora nyheter på CNN hade med Sverige att göra. Den roliga var sportnyheten att Trelleborg (tror jag det var) hade slagit Blackburn i någon europeisk fotbollscup. Den tråkiga nyheten och den som fick mig att fastna framför TV:n var att Estonia hade sjunkit. Det rapporterades om döda och orsaker mm mm hela dagen och jag var lite chockad som efter flera månader borta från Sverige nu skulle hem samtidigt som detta traumatiska hade hänt. På flygplatsen fanns massor av TV-apparater som stod på utan ljud och överallt stod svenskar (och andra) framför dem och chockade såg bilder från Estonias förlisning och läste det som CNN hade skrivit till bilderna. Eftersom de flesta inte satt framför TV:n då de var i Thailand så förklarade jag ett flertal gånger på flygplatsen vad som hänt. Det var en ganska absurd händelse. Jag var den med kunskap om det inträffade och det jag berättade fick folk att oroa sig för vänner hemma som brukade åka med båten och allt kändes så jobbigt. När sedan flyget till London skulle lyfta, ett flyg med fler svenskar än jag själv i det, så blev det dessutom storm och åskväder, vilket skrämde resenärerna än mer. Ingen kul hemresa för de flesta svenskarna den dagen alltså.

 Detta var alltså den korta berättelsen om min tid i Australien, där jag alltså varit Au-pair. Jag vet att inlägget blev långt, men jag hade kunnat skriva ännu mer. Jag har fortfarande många minnen från min tid där trots att det var 17 år sedan. Det känns inte så länge, men tiden går fort och för den som lever på minnen blir livet bara längre och längre.

Motion är kul

Kul! Jag fick en idé om en sak som vi eventuellt kunde lägga fram politiskt. Nu blir det en motion till Kommunfullmäktige :) Jag själv har inte motionsrätt som ersättare i KF (om jag tolkat reglerna rätt), så den läggs fram av en partikollega till mig.

Men för mig gör det inget. Jag ser ingen prestige i att komma med flest motioner etc. EP kanske räknar vad man gjort under mandatperioden senare men då ersättare inte har motionsrätt så lär det inte synas att jag legat bakom denna och förhoppningsvis fler motioner. det viktiga för mig att det inom partiet påpekas att det är min idé som ligger bakom så att det tänks på det när det är dags för framtida val.

 Jag skulle däremot utan problem kunna ställa mig och prata om motionerna i KF. Jag är ännu oskuld vad det gäller att stå i talarstolen (jag har iofs bara varit med ett fåtal gånger ännu pga sjukdom mm) men känner ingen nervositet för att stå där och prata, så länge jag vet vad jag ska prata om. Som förstagångstalare får man ju även applåder och det är väl det som känns värst för mig.

 

Vad motionen handlar om meddelar jag inte förrän den är inlämnad till KF, vill ju inte ge bort bra idéer hur som helst :)

Saker du inte visste om mig

Politik är ju kul men detta är inte bara en politisk blogg. Jag har tidigare skrivit och kommer fortsätta skriva om annat. Däribland mig själv J

En del partivänner tycker att jag enbart ska vara politisk i bloggen och inte personlig. Jag ser inte varför. Jag är den människa som är i politiken och som skriver och tycker det jag annars skriver om. Ok, jag har väl också flera personligheter och sätt att vara; mitt politiska liv och mitt vardagsliv med sjukdomar och kul saker mm försöker jag hålla isär till viss del. Lite intressant blir det då dessa världar korsas men det är oftast bara kul ändå. Som sagt jag är Mårten och det jag skriver här är ju mina ord och tankar, oavsett om de är politiska eller inte (eller även politiska men impopulära bland de mina).

Så mot vissa bekantas inrådan tänkte jag bli lite mer personlig. Ska jag hålla på politiskt så krävs det ju att folk vet vem jag är. Jag tror få väljare vet det och även är det nog få i partiet som vet något om mig. Sedan kanske de föredrar att inte veta utan bara vill relatera politiskt med andra människor och bara se den bild partikamraterna sätter upp då det vankas politik.

Jag tänkte iaf starta upp en blogginläggserie som jag kallar ”Saker du inte visste om mig”. Sedan kanske rubriken ljuger och vissa läsare redan vet det de läser men jag vill ändå ge en bild på vem jag är. Jag kommer skriva under flera veckor och ingen regelbundenhet i dessa inlägg. Jag kommer berätta mestadels positiva saker och kommer inte vara för intim. Ni lär inte se mig erkänna några mord eller få reda på snusk om mig J  Jag kommer däremot berätta om mina relationer till Demi Moore, Colin Nutley mfl och en hel del annat kul.

Hoppas ni gillar the story of mitt liv. Jag inleder direkt.

England

Jag är anglofil. Jag älskar det mesta med England; maten, godiset, TV-program mm. Jag älskar även engelsmän (så länge de är i England, som turister är de värre än svenskar mfl.) och det engelska sättet att vara. Jag älskar Fish & chips med Mushy peas, jag älskar marmite (mumsigt), jag älskar curlywurly, jag älskar engelsk humor (nåväl.. definitivt inte allt) och jag tycker engelsk fotboll är vida överlägsen all annan.

Varför då detta? Jo, för jag är uppvuxen i England. Jag bodde där under en del av de år som präglar en som individ och jag präglades. När jag var 4 år flyttade hela familjen från Munksundet till Addington i Surrey i England. Närmsta stora stad var Croydon och numera ingår denna del i Greater London, men jag bodde där för länge sedan. Min far jobbade på Bahco ventilation i Enköping och då de skulle starta verksamhet i England så var det min far som skulle ansvara för det, så vi flyttade. Jag har ett par fragmentariska minnen av mitt liv innan dess, sedan kanske en del av dem planterats i hjärnan av att jag fått dem återberättade. Mina första reella barnminnen kommer från England. Jag har berättat lite lätt tidigare om min tid i England och en del minnen relaterade till den men det finns mer J

Jag började i lekskolan i England fram till den vecka som jag fyllde 5 år och då började i skolan. I England är man inte lika analt fästa vid Piagets stadieteorier om barns utveckling som vi är i Sverige och som präglat vilka åldrar barnen börjar skolan och byter till högra skolstadier. Jag började alltså engelsk skola ett par dagar innan min femårsdag. Från förskolan har jag en del minnen, framförallt att jag hade så lätt att kommunicera med de andra trots min klart bristande kunskap om engelskan men från skolan minns jag mer och jag minns att jag började älska matematik. Troligen beroende på att det inte var språkbundet på samma sätt som övriga ämnen och därför var det lättare för mig att förstå det. Jag vill minnas att jag trivdes bra i skolan och en sak jag minns som positiv är att vi hade skoluniform. Olika uniformer för olika stadier och det skapade inget klädhets och det eliminerade något som jag tror många barn mobbas för.

Efter ett år ungefär skulle pappa börja på Bahcos kontor i Banbury i närheten av Oxford och vi flyttade till den lilla byn Chadlington. En makalöst fin liten by i ett otroligt vackert landskap intill Cotswolds. Gamla pittoreska byar med gamla stenhus och snirklande gator och genuina gamla pubar och allt det som man verkligen kan älska England för. Jag började i byskolan i den lägre av de två klasser de hade, min bror gick i den äldre klassen. Här trivdes hela familjen mycket bra och vi har varit tillbaka många gånger och har fortfarande kontakt med en familj i byn, vars barn jag och min bor blev mycket goda vänner med, och vi har fortfarande kontakt med rektorn och hans fru, även om de börjar bli rejält till åren. Vi som svenskar blev  något exotiskt i byn. ”Alla” visste vilka vi var, även de vi inte kände till och det gjorde det lätt att få kontakt med människor. Här trivdes vi, som sagt.

Efter dryga 2½ år åkte vi hem. Jag var 7 och min bror 9 och våra föräldrar ville att vi skulle kunna börja i tid i svensk skola. Själv tänkte jag på engelska och hade engelskt uttal och fick gå hos talpedagog i Sverige. Mina r och s bl.a. uttalades annorlunda än i Svenskan. Jag hade tur som bott nära Oxford och lärt mig ”riktigt” engelska, vilket underlättat i skolans engelskaundervisning . Jag förstod inte ord som ”svägerska” och  ”ifjol” . De fanns inte i min vokabulär.

puckon än på mig J

Mina år i England som kom under viktig präglande år har givit mig en förkärlek till England och det engelska. Det finns mycket jag inte gillar med landet men att resa till England (helst utanför London) och äta en Cornish pastie eller en riktigt väl tillagad Fish and chips gör att jag känner mig engelsk en stund J