Inga svar

En bekant påminde mig om en sak. Jag skrev ju mail till flera av partiets representanter i Riksdagen med de frågor jag ville ställa Löfven då han var i Enköping. Hade nästan glömt bort att jag mailade dem.

Och... nej... inga svar kom. Ingen av de S-politiker jag mailade till iddes svara. Inte ens ett svar om att de läst det men inte haft möjlighet att svara kom.

Lite tråkigt....

Ibland lönar det sig

Härom månaden var min motion om QR-koder uppe i kommunfullmäktige. Jag skrev om det då i inlägget http://wedesosse.blogspot.se/2013/12/betraktelser-fran-bakre-bank-december.html

 

Upplevelsenämndens AU hade sagt nej till den  så jag debuterade i talarstolen i ett försök att försvara min motion och visa att QR-koder trots allt var något bra för kommunen, samt att jag hade en del kritik på själva motionssvaret då det bl.a. saknades uträkningar av kostnader mm, men ändå påstods det hela bli för dyrt.

Efter långa diskussioner och avslagsyrkanden från nämndens ordförande, Mona Örjes, och från SD så gick Bengt-Åke Gelin upp och sade att han yrkade återremiss av ärendet, tydligen påverkad av diskussionen och min partikamrat Jesper Englundhs demonstration av QR-koder.

Då kändes det värt ångesten som talarstolsbeöket gav och jag kände mig ganska nöjd.

 

Idag ska ärendet varit upp igen i Upplevelsenämndens arbetsutskott och det svar som kommit från förvaltningen gör att det känns som om det var värt det att det lönade sig att jag vågade och orka stå upp för min motion. Nu kan ju AU gå emot tjänstemännen ändå men nu har det iaf inkommit svar från förvaltningen med kostnadsanalyser samt ett bifall till en förstudie där man säger att bl.a. konst, historiska byggnader, parker och evenemang kan komma att kodas. Sedan ska man anlysera hur QR-koder används för att då eventuellt införa det permanent.

 

Så länge det görs på ett bra sätt så hoppas och tror jag att kommunen kommer att se att QR-koder utnyttjas. Tyvärr har vi, som det även påpekas, en kass hemsida i kommunen, men det är väl tanken att den ska ändras så den funkar i en mobil version också framöver.

 

Kul att det efter avslaget från nämnden förut har lett till en annan syn från förvaltningen och det visar väl lite på vikten av att kolla upp kostnader mm innan man avger svar. Det visade sig nämligen inte vara så dyrt. Kul dessutom att de tog emot kritiken om det dåliga svaret och nu har lagt ned tid på att kolla kostnader och annat.

 

Vill ni läsa förvaltningens svar så hittar ni den under punkt 9 i handlingarna: https://w3d3.enkoping.se/__D2_DOWNLOAD__/964c9c74-c52c-4dd5-abf1-310857a5d4a2/Kallelse_UPNAU_11_mars_2014_med_bokmarken_och_PUL.pdf 

 

 

Även om AU inte ännu sagt ja (men gör de det så lär även nämnden bifalla motionen), så känner jag mig nöjd. Det är jobbigt och svårt för de flesta att stå i talarstolen i KF de första gångerna (eller alla gånger t.o.m.) och för någon som har den kraftiga förväntansångesten som jag har så blir det än jobbigare. I min sjukdom ingår att jag tar ut allt innan det sker, både negativa och positiva möjligheter snurrar i skallen och för varje besök utanför dörren, oavsett om jag ska till affären, på möte eller bara kasta sopor så har jag hundratals (om inte mer) scenarion för att vara förberedd på vad som kan hända. Jag vet att man aldrig kan vara helt förberedd men för att dämpa eventuell ångest så måste jag göra på detta sätt. Även fast det leder till ångest det också.

Jag måste vara förberedd på om det som kan hända;  om jag möter någon granne i hissen, om någon jag känner hälsar på mig i affären, om jag inte får sitta där jag vill (och mår bäst) på ett möte. Ska jag t.ex. på ett KF-möte så ingår det i den långa planeringen tankar på hur jag ska ta mig dit och vad som kan hända på vägen dit, var jag ska kunna sitta om "min" plats är upptagen, hur jag hälsa och titta på folk mm mm. Det är helvetiskt jobbigt men det är därför det gör mig sjuk. Jag känner att det är bättre att lägga mycket energi och ångest på att vara förberedd än att mötas av något jag inte vet hur jag ska kunna hantera (även fast det sker allt för ofta).

Så för mig var det en stor sak att gå fram i talarstolen och flera dagar gick åt till att endast förberda mig, samt 2-3 dagar efter för att hantera den ångest det trots allt gav.

 

Men denna var det värt det känns det som och det ger en liten kick. Dock innebär det inte att det blir lättare framöver. Bifalls motionen i KF så blir det min tredje motion (även fast den första skrevs och inlämnades av Lars van Aller, men det var innan jag visste om jag kunde stå med eller inte på motioner) som får bifall och jag är på väg med en till som ska in i vår.

Så det gör att jag ändå är nöjd med min första mandatperiod. Nu får vi se om det blir en fortsättning efter valet och om det isf blir i opposition eller inte.

Go out with a Bang, Bosse!

För mig är det lite förvirring och en stor del ångest för dagen. På tisdag tvingas jag ut i arbetsträning. Jag är inte friskare, snarare tvärtom. Jag har varit sjuk i 11 år och inte jobbat sedan 1995. Men nu ska jag ut och arbetsträna. Ingen tar hänsyn till mitt mående eller var jag är i min sjukdom. Det är att jag är på väg mot andra utförsäkringen och då slänger man in resurser och det är tydligen den sjukes fel om den inte är frisk nog att ta till vara på det som hittas på.
Jag ska vara på fritidsgården här i Romberga. 20 steg hemifrån så kan jag bara ta mig till hissen och ut så kanske jag kan ta mig 20 steg till. Jag känner Micke och Eva som jobbar där sedan tidigare, så det och närheten är orsakerna till arbetsträningen sker där.
Ärligt talat tror jag inte att jag klarar av det men jag kommer att ge det en fair chans. Min nya handläggare tror att bara för att jag kan gå på 2-3 politiska möten i månaden (en bra månad) så klarar jag av att jobba. men det är en jäkla skillnad. I politiken är jag ersättare och jag är med i bl.a. KF just under de förutsättningarna att jag är sjuk och kanske inte alltid kan närvara. Att jag kommer iväg på möten borde ses av FK som något bra. Det är en typ av KBT för mig. Att jag sedan kommit dit och sitter där innebär inte att jag mår bra. Kroppen sprängs ofta av ångest och emellanåt får jag proppa i mig mer än rekommenderad dos av mina mediciner för att inte ångesten och stressen ska ta över. Det har hänt fler än en gång att jag måste lämna möten innan de är slut.

Samma sak kommer det att bli med arbetsträningen. Även om jag tar mig dit så kommer jag inte slippa ångesten. Det är jag medveten om och har förberett mig på. Att ta sig dit är en stor sak men kroppen kommer vara full av ångest och stress och jag är beredd på en kanonsmäll efteråt.

Vi får väl se hur det blir. Kommer att uppdatera läsare via bloggen.


Förra tisdagen var en dag då jag mådde lite bättre, så trots att det var jobbigt som fan så tog jag mig upp i talarstolen på KF (KBT-träning i maxfart). Först lade jag fram min tanke om att det borde stå med adresser i ärenden som handlar om fastigheter och där nu bara fastighetsbeteckningen står. En fastighetsbeteckning säger inte ett dugg för de flesta av oss och ska vi förenkla för medborgarna (och oss politiker) så måste adresserna stå med. Eftersom jag inte var tjänstgörande fick Matz gå fram och göra ett riktigt förslag av det och det röstades igenom. Så det var ju kul :)

Senare kom min motion om källhänvisningar upp och då gick jag fram och tackade då jag förstod att församlingen skulle rösta på det sätt KSAU föreslog, så även denna motion bifölls. Kul att de idéer jag har går hem hos de som styr i Enköping :)


Vi i S lade fram ett förslag häromveckan som skulle öka budgeten för Skolnämnden med 10 miljoner. Pengar som skulle kunna göra att de avskedande som Moderaterna vill ha i skolan inte skulle behöva ske på ske, åtminstone på samma sätt. Vill vi ha bra resultat och elever som får fulla möjligheter att lyckas i livet så måste vi satsa på skolan. Detta håller inte styrande alliansen md om. De vill dra ned och sparka folk och vill inte göra något för att se till att vi får bättre resultat i skolorna.
Det är enda sättet att tolka det då allianspartierna röstade ned förslaget i kommunstyrelsen. Märkligt att de sätter partipolitik och prestige före viljan att hjälpa en skola som verkligen behöver hjälp.

Bosse Reinholdsson (Kd) sade (i frånvaro av Anna Wiklund, som passande nog smitit iväg på semester i USA) att kommunen i princip inte ändrar budgetar redan i februari. En princip som jag är säker på att vi inte klubbat igenom någon gång, utan endast lever i alliansskallar.
Han sade även att eftersom alliansen inte klarar av att fixa budgetar så har de sökt hjälp av SKL och man vill invänta de svaren. Något, som om det kommer, säkerligen inte dyker upp förrän det är försent att göra något denna mandatperiod och då skjuter man över problemen när vi tar över makten i september.

Men, Bosse R har nyligen sagt att han drar sig ur politiken efter valet (fast han lämnar öppet för en ersättarplats i KF, men det beror nog på att KF knappast har kandidater för att täcka om de får 2 mandat igen). Enligt Enköpings Posten säger Bosse att han "inte[är] förtjust i att som litet parti i en allians behöva stå upp även för vad andra tycker"

Då är mitt råd till Bosse; Go out with a Bang!! (Och för att förklara för Anna Wiklund och henens M-kollegor som inte kan engelska så bra så innebär det inte att jag vill att Bosse skaffar lugg och inte att han ska explodera).
Du har ju chansen nu, Bosse, att sätta avtryck och att bli ihågkommen på ett positivt sätt då du lägger av men politiken. Du behöver inte stå upp för vad M tycker i frågan om mer pengar till Skolnämnden. Ni i KD säger alltid att ni värnar om familjer och barn. Så då måste ni vara för att skolan ska få mer resurser och möjligheter att hjälpa kommunens barn till en bra framtid.
Så stå i så fall upp för det och se till att vi skjuter till pengar nu innan M gör något som inte går att reparera.

Våga Bosse, våga. Go out with a Bang. Sätt ett avtryck som mannen som vågade stå upp mot M och satsade på skolan. Visa att du har lite Cojones.

Mina frågor till vår näste statsminister

Igår var det Blommans födelsedag och för första gången firade vi i S här i Enköping Blommandagen till hans ära. Leif "Blomman" Blomberg var ju från Enköping och blev sedermera Metallordförande och biträdande minister.

 

Vi fick fint besök av Stefan Löfven, den man jag hoppas blir Sveriges nästa statsminister. Det var första gången jag såg och hörde honom i verkligheten och han ger ett annat intryck så än på TV. Något som självklart är positivt men även kan bero på att man sällan ser honom under lättsammare former på TV. Det gör man ju inte med nuvarande statsminster heller och han kanske är en avslappnad och kul kille privat eller vid liknande evenemang som det vi hade igår, men det tror jag inte.

 

Det skulle finnas utrymme för lite frågor till Stefan men att sitta och lyssna i ett rum med dryga 100 personer skapade som vanligt obehag hos mig så jag smet iväg efter Löfven talat klart. Det kändes inte som om jag kunnat ställa de frågor jag hade ändå och det var bara för jobbigt.

 

Men jag ställer dem här. Inte för att jag tror Löfven läser min blogg (eller snarare vet jag att han inte gör det), men jag vill genom mina frågor lyfta ett par saker som jag anser är viktiga inför valet. Allt handlar nästan bara om skola och jobb, men det finns annat som är mer viktigt för mig. Det är två frågor med en del bifrågor som jag hade tänkt försöka ställa igår.

 

 

1. 2012 dog ca 300 personer i trafiken i Sverige. Samma år tog 1523 personer livet av sig. Utöver dessa självmord rapporterades ca 8000 självmordförsök in, men där är mörkertalet stort då allt inte kommer fram. Även en del trafikdöda beräknas vara självmord.

Cirka 150 av självmorden 2012 begicks av ungdomar mellan 15-24 år, utöver det beräknas det att ungefär 10 ungdomar under 15 år tar sitt eget liv varje år.

 

Det är skrämmande siffror. 5 gånger fler döda via självmord än i trafiken. Statistik visar att självmorden minskar, men i en grupp ökar självmordförsöken, gruppen unga flickor och kvinnor. I denna grupp ökar även självskadebeteendet. Vi ser även i lokala undersökningar i skolan att det är vanligt med självskadande och att många ungdomar mår dåligt i skolan.

 

Nuvarande regering har satsat ca 100-150 miljoner per år på trafiksäkerhetsforskning. På suicidspreventionsforskning satsar man enbart 3 miljoner. 5 gånger fler självmord och man satsar 1/50 av resurserna på forskning för att minska självmorden.

Experter inom psykiatrin och suicidpreventionen säger att det finns många sätt att få ner självmorden (och försöken) men att det krävs mer forskning och mer pengar för att genomföra det som behövs.

 

Min fråga är följande;

Om du, Stefan Löfven, blir statsminister i höst, kommer du då att satsa mer på suicidpreventionsforskning och annat för att minska självmorden, självmordsförsöken och självskadebeteende, både hos unga och den äldre generation som också är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Jag förstår att du enkelt kan svara att detta är ett problem som vi kan titta på och liknande mumbojumbo, men har vi i partiet några konkreta planer och tankar inom detta område? Om inte, varför är det då?

 

 

 

2. Nuvarande regering har gjort livet värre och fattigare för bl.a. sjuka och pensionärer. Jag är själv långtidssjukskriven sedan dryga 10 år och närmar mig nu min andra utskrivning från sjukersättningen. S säger att man ska riva upp bortre gränserna i sjukersättningen, vilket förvisso är bra men hur snabbt kommer ni i en S-ledd regering att ändra på nuvarande regler? Hur prioriterat är denna fråga?

Även den ekonomiska biten måste förbättras för sjuka (både sjukskrivna och de med sjukersättning) och pensionärer. Under de senaste 10 åren har garantipensionen ökat mindre än en normal 2-rumslägenhets hyra har gått upp. Även andra priser ökar i takt med att friska, arbetande personer fått mer i lön och mindre skatt. De sjuka och gamla halkar längre och längre efter.

Jag kan ta mig som exempel. På de tio år jag varit sjuk och boende i min lägenhet här i Enköping så har min hyra höjts lite drygt 1000:-. Under samma period har min sjukpenning sänkts 500:-. Så redan där har jag förlorat 1500:- i månaden. Nu får jag bostadstillägg på ca 600 i månaden av Försäkringskassan eftersom min SGI är så låg. Moderatregeringen, som hatar bidrag har fått lov att införa detta bidrag för att de skurit så mycket i de sjukas ekonomi. M skapar ett bidragsSverige, samma sak som de säger sig hata.

Ett exempel är just hur SGI: räknas. Förut räknades den upp efter löneutveckling på det jobb man sjukskriven från, så är det inte nu. Nu räknas den upp ( eller ner när ekonomin inte är bra) på liknande sätt som garantipensionen. Det räcker inte

 

Garantipensionen har även den ökat för långsamt i Sverige. En ogift person under 65 års ålder får som mest 7881:- i månaden INNAN skatt. Sedan täcker bostadstillägg upp stora delar av hyran (upp till 5500:-). Alla som har lite vett i skallen ser att det är alldeles för lite. Priser, hyror mm ökar mycket mer än garantipensionen gör. Sjuka och gamla halkar allt längre efter. Många med sjukersättning har inte råd med tandläkarbesök, ny TV om den de har går sönder, reparationer av sin bil etc etc.

 

Jag kan inte tänka mig att vi i Socialdemokraterna vill ha ett sådant Sverige. MEN... kommer vi göra något åt det om vi får makten? Kommer vi att höja garantipensionerna? Det behövs en kraftig höjning för att det ska bli bra och rätt. När sker det i  så fall?

Vad har S för planer för att hjälpa de med svagast ekonomi så att de får ett drägligare liv?

Jag undrar dessutom om tidsbegränsad sjukersättning kommer att återinföras. En sådan med den möjlighet till hjälp att komma ut på arbetsmarknaden, som nu kommer in månaderna innan utförsäkring, skulle kunna bidraga till ett mindre stressfullt sätt för sjuka att ha möjlighet att börja arbeta igen.

 

 

 

Nu blev frågorna längre än om jag tagit dem muntligt, och jag räknar inte med svar. Jag kommer skicka länken till detta inlägg till Stefan och en del andra som jag känner till inom partiet som arbetar eller har arbetat med dessa frågor. Men en liten oviktig skit som jag får väl leva med mina obsvarade frågor fram till valet...

 

 

 

 

 

 

 

Sportens förfall

OS pågår för fullt. Men det är inget jag bryr mig så mycket om. Visst, det kan vara kul att se lite svenska medaljchanser och curling. Jag älskar curling. En fantastisk sport att spela och den perfekta TV-sporten.
 Men Tre Kronors chanser och matcher bryr jagmig inte om, samt en hel del annat.

De senaste åren har jag tröttnat rejält på att se sport. Förr om åren såg jag massor av fotboll men un ids jag knappt ens se landslaget. Ser jag någon fotboll så är det "mina" lag i spanska segunda eller lägre (exempelvis Murcia, Cartagena mfl.) eller isländska matcher som sänds live på nätet. Oftast är det kul matcher och oftare renare och roligare spel.

Men i övrigt blir jag mer och mer ointresserad av sport. Det känns inte som om det finns så mycket glädje i det längre, allt går ut på pengar. Det skapar fusk och oärlighet. Detta gäller i alla sporter och gör idrotten tåkigare att se.

För oss som hänger med i sporten som gamblers är detta med läggmatcher inget ovanligt. Även det händer i alla sporter. allt från tennisspelare som lägger sig eller "skadas" då de ligger under, travkuskar som stallkör eller lägger sig på upplopp då de själva spelat mm.
Främst är det inom fotbollen dock som det märks att det finns en hel del uppgjort. Jag har tidigare skrivit om när Enköping låg i Allsvenskan och spelare i laget satsade pengar mot sitt eget lag. Jag kontaktade lagledningen om det, men de ville inte lyssna och nu har för mycket tid gått för att det ska vara intressant.

Men dagligen ser man tips på läggmatcher. Och ofta stämmer de. Ibland är det lag som de senaste 10 åren vunnit sina hemmamöten mot varandra med samma siffor (man inser att 3 poäng var per säsong är gynnsamt, alltså), ibland är det lag som efter ledning i halvtid lägger sig i andra halvlek och förlorar så att ett högt odds på HT/FT-spel sitter.
Häromdagen spelade IFK Göteborg en träningsmatch i Portugal. Både Göteborg och deras motståndare hade innan denna match mött Steaua Bukarest. IFK kryssade medan andra laget slog Steaua. Det gjorde att IFK:s motståndare i nästa match ursprungligen blev favoriter. Två timmar innan match hade motståndarnas odds gått upp till dryga 3. När matchen startade rusade det till 12 och ända upp till 18 gånger pengarna. Spelbolagen tog emot minimala spel på Göteborg. De som hade spelet öppet, vill säga. Flera bookies stängde spel då pengar kom in.
De som sedan såg matchen insåg att det var en klar läggmatch dar motståndana gav Göteborg segern. Helt sjukt. 

Nä..ska de fuskas även i träningsmatcher så finns det ingen anledning att vara sportintresserad längre. Fusk, doping, läggmatcher mm förstör det roliga. Det sker överallt, både i toppserier och i gärdsgårdsserier. Läste ni inte i veckan om Italienska laget i motsvarande div 8 som gjorde 8 självmål i slutet av matchen för att gynna laget man mötte framför ett annat.

Sport börjar bli skit och ointressant.

Motion en källa till lite glädje

Jag mår inte så bra för tillfället. jag har inte gjort det en längre tid. med inte bra menar jag att jag mår sämre än vanligt. Ångesten sliter i och ut mig. Jag kan inte sova. oftast blir det 2-3 timmar per natt och då sällan utan att jag vaknar. Ibland kan jag somna om men jag minns inte när jag var utsövd senast. Det gör att det finns en hl del jag inte klarar av för tillfället. En sak jag inte klarar av är att gå ut utan att det ger ökad ångest. Att sitta hemma blir då så skönt, eftersom det inte skapar den extra ångesten som vetskapen att jag ska ta mig över tröskeln gör.

Jag skulle på fest i lördags. Tre stycken herrar i  lokala partiet fyller nämligen 70 år under året och Arbetarekommunen hade fixat ihop en 210-årsfest åt dem. God mat, trevliga partikamrater och Stig-Björn utlovades. Det lät kul och ända till lördag förmiddag var jag helt säker på att jag skull dit men ju närmare festen kom desto mer ökade ångesten. Det var flera saker som blev för jobbiga, inte bara vetskapen om att jag skulle ut. På tillställningar av detta slag ska man alltid vara så social och småprata med andra. Jag förstår inte vitsen med det, jag har aldrig känt att småpratande har något värde. Jag har under livet lärt mig (till viss del) hur jag ska bete mig för att inte verka helt konstig i andras ögon. För konstig betraktas man som ifall man vill dra sig undan, inte vill prata eller sitta nära folk. En annan sak jag har svårt för är att se folk i ögonen. Ni som pratar med mig kanske tycker att jag tittar på er, jag vet att min psykolog inte märkte något innan jag berättade för honom. Jag har nämligen ett knep som nu säkerligen alla som läser detta kommer att titta extra noga efter och som då kommer bli ännu jobbigare för mig :) Jag tittar på folk ovanför glasögonen. Jag har inte jättedålig syn men eftersom jag alltid har glasögon så blir det suddigt utan dem. Jag ser ansiktet på den jag talar med men det blir så suddigt att jag inte störs av den andra människans ögon som tittar på mig, men den jag talar med ser ju mina klart och tror att jag tittar dem i ögonen. Det gör att både jag och andra känner sig mer bekväma i situationen. Det finns andra liknande knep jag använder mig av för att inte verka helt osocial. För osocial är jag inte, jag förstår bara meningen med småprat eller folk som ska ta i en och lägger handen på axeln på en då de hälsar. Jag säger inget om det då folk gör sådant eller andra saker för att vara socialt accepterade, men de flesta gånger skapar det ångest hos mig.


något som inte är ångestframkallande är motion, åtminstone inte då jag använder min Wii för att motionera. Jag försöker dagligen träna 30 minuter med Wii fit, både för viktens skull och för att det ska vara bra för en att träna. Det är skönt och efter passet blir jag glad att jag orkat med och klarat av att träna. När jag var i Spanien klarade jag även av att ta längre promenader i värmen men jag mår så enormt mycket bättre i Spanien än här hemma i övrigt. Det går inte att förklara, eller jo... det gör det nog. Jag har en förklaring till det iaf, men den tar jag inte nu.

Sedan är det inte så som min psykolog och en del andra inom sjukvården sagt, att motion ska hjälpa mot ångesten. Inte för mig iaf. Det är andra behov den fyller i livet men att träna dagligen gör inte att jag kan komma ut lättare (mer än viktmässigt, hoppas jag) :)


Det är även kul då andra gillar ens motion. Nu pratar jag politiska sådana. På senaste Kommunstyrelsen kom min motion om källhänvisningar upp och det verkar som den kommer att bifallas i KF. Det gör mig glad, på flera sätt. Jag blir glad då det är min motion, även fast det blir Anneli Djurklou som får cred för den. Enligt nya regler i KF (regler som jag tycker känns fel) så får ersättare inte ens stå med som motionsinlämnare tillsammans med en tjänstgörande längre. Det skapar lite problem vid framtida motioner då jag ett flertal gånger blivit tjänstgörande i KF utan att ha vetat om det då motionen lämnades in. Så jag kommer fortsätta skriva med mitt namn ändå om det blir fler motioner från mig.
Det är även en motion jag känner en hel del för. Jag är väl lite akademiskt skadad på det sättet eller så är det maniska sidan av mig, men jag älskar att grotta ned mig i källor, det har jag alltid gjort. Källor kan man både fascinera sig i och lära sig mer av och man kan kolla att de stämmer. Så om motionen går igenom så blir det roligare att läsa motionssvar från kommunens tjänstemän, iaf för mig.
Den tredje orsaken att jag blir glad är att jag inte skulle orkat gå upp och försvarat motionen, så som jag gjorde angående QR-koder. Så som jag mår just nu hade det varit en omöjlighet. Nu kommer det bli lättare ifall jag orkar gå på den KF då motionssvaret kommer.

Tyvärr är det så att man ska gå fram och tala då man sysslar med politik. Så tycker både partiet och pressen, för jag vet att EP tidigare räknat på hur ofta ledamöter i KF stått i talarstolen och liknande. Samma sak var det i skolan, muntlig presentation skulle det alltför ofta vara. Det har aldrig passat mig. Jag är en tänkare. Jag trivs bäst själv på kammare där jag kan tänka ut och komma fram till tankar och idéer. Jag vill helst slippa stå och tala inför massa människor, varav de flesta ändå inte bryr sig. Tyvärr finns det sällan plats för sådana mig och andra som gillar att vara i bakgrunden men ändå vill bidraga med något. Jag är inte bara blyg eller nervös, utan för mig skapar det en ångest som inte går att förklara för dem som aldrig upplevt det. Jag tror dessutom att man måste vara väldigt säker på sig själv och tycka man gör det bra för att bli en bra talare inför publik. För mig, som har jantelagen hårt insprängd i min DNA, så finns det inte en chans att jag skulle känna att jag gör något tillräckligt bra.

Men jag skulle likförbannat bli glad om den motion jag tänkt ut uppskattas av andra i KF.

Olof Palme - Om den svenska modellen (med video)

Mycket av det Palme sade i nedanstående tal i Riksdagen 1980 gäller än idag och är definitivt värt att tänka på.

 

 

 

Det för mig till några tankar om den så kallade svenska modellens grundläggande förutsättningar. Det har skrivits mycket efter storkonflikten om att den svenska modellen nu skulle vara krossad, den modell som innebär ett fredligt framåtskridande utan uppslitande inre stridigheter.

Det behöver inte vara så. Ty man förbiser i diskussionen att den så kallade svenska modellen bygger på vissa grundläggande förutsättningar.

Den första förutsättningen är en samhällsutveckling i riktning mot utjämning och social rättvisa, det krävs inte väldiga förändringar på kort tid. Men färdriktningen mot utjämning ska vara alldeles klar, människorna ska ha någonting att se fram emot.

Den andre förutsättningen är en samförståndspolitik som förmår samla breda majoriteter i riksdagen i folket. Det utesluter inte skarpa ideologiska motsättningar, det utesluter inte heller hård politisk strid om så skulle vara. Men det förutsätter en strävan att i avgörandets stund nå en så bred förankring som möjligt, även om det innebär att uppge något av den egna ståndpunkten för att kunna ta hänsyn till andra. Ty därigenom kan man uppnå den breda förankringen hos folket.

 

Jag tror det är riktigt och säga att detta varit grundvalen för den breda folkliga reformpolitik som socialdemokratin i många år burit ansvaret för, och som haft sin motsvarighet i parternas förmåga att nå överenskommelser på arbetsmarknaden. Den tredje förutsättningen är att de stora folkrörelserna och inte minst löntagarorganisationerna på ett positivt sätt är med och formar politiken. De ska vara med och medverka i en dialog, deras förslag ska tas på allvar, de ska få möjligheter till representation och medverkan på så många områden som möjligt i vårt folkstyre.

På denna väg har vi i Sverige kunnat visa det sociala framstegets möjlighet till demokratiska former, det är det här som har kallats den svenska modellen eller folkhemspolitiken.

Den borgerliga regeringen i Sverige har brutit mot alla dom grundläggande förutsättningarna jag här har nämnt. Den har satsat på ökade klyftor istället för utjämning. Den har satsat på hårda konfrontationer och blockpolitik istället för samförstånd. Den har slammat igen kontakterna med löntagarna och motat bort dom från representation i utvecklingsfonder, länsstyrelser, regionala högskolestyrelser och så vidare. Därför är den så kallade svenska modellen i fara.

 

Därför blir det också ett avgörande mål för socialdemokratins politik att återuppliva den svenska modellen. Det förblir fru talman naivt att tro att vi kan åstadkomma en lugn och balanserad utveckling i vårt land om  klyftorna ökar och makten alltmer koncentreras i händerna på en liten grupp kapitalägare. Som är nära lierade med regeringen och den dominerande delen av pressen.

Det har varit en oerhörd styrka för vårt land att dom stora löntagargrupperna politiskt och fackligt har kunnat påverka samhällsutvecklingen. Att de har varit bärare av den sociala omdaningen från ett fattigt klassamhälle till en rik industristat. Det är lika viktigt att de kan påverka den framtida utvecklingen. Hur de ekonomiska besvärligheterna ska angripas, hur vi ska komma till rätta med dem öppna sår i samhället som utgörs av utslagna människor och barn som far illa. Hur vi ska möta teknikens och datorernas löften och hot. Hur miljön ska skyddas och förbättras, hur demokratin ska vidgas. Kravet på en rättvis fördelning har svårt att vinna anklang hos borgerliga företrädare.

Jag skulle uppmana ledamöterna här i kammaren att ett ögonblick besinna hur olika ändå de världar är som människorna lever i också här i vårt land, och som kommer talesätt som att vi alla beviljat oss

en allt för hög levnadsstandard att ofta låta så cyniska när man tänker på låginkomsttagarnas villkor.

 

Det finns människor som har det väl förspänt. De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostadssegregationen garanterade grannar av samma slag. Dom kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressant resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara.

Och andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler de har år efter år sätt sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen.

 

Jag har tecknat de här två världarna i avsiktligt bjärta färger och det jag i första hand vill fästa uppmärksamheten på är inte att det fortfarande finns stora klyftor mellan människorna i vårt land. Utan att det under den borgerliga regeringsperioden så sakta har utvecklats ett helt annat klimat en helt annat färdriktning när det gäller fördelningsfrågorna.

Tidigare tror jag att de flesta människor upplevde en reformvilja från samhällets sida. Som riktades till att undan för undan möta de samhällsbrister som främst drabbade dem sämre ställda. Att utjämna de ekonomiska levnadsvillkoren och att detta fick ske till priset av att dem välbeställda blev strävare behandlade genom till exempel skattepolitiken.

 

Jag har trots alla dessa ansträngningar konstaterat att vi har en lång väg att gå innan vi kan säga att samhället är rättvist.