lördag 15 november 2014

Yxmördaren på Fannaskolan

Den stora utmaningen för samhället och politiker framöver är att försöka stävja och minska den främlingsfientlighet som växer sig starkare för varje år. Främlingsfientlighet bygger som palme sade på fördomar, okunnighet och rädsla. Detta gäller allt främmande, det är därför det heter homofobi; just för att det är en rädsla för den som är "annorlunda", som inte passar in i den norm som trångsynta har.

Det är en skrämmande utveckling och även om jag förstår att en hl del är frustrerade och besvikna över sina egna liv, så föstår jag inte varför den frustrationen ska vändas mot andra grupper. Det är inte romerna från Rumänien som gör att ditt liv är pissigt, det är inte de som älskar människor av samma kön som gör att du vantrivs på jobbet och med chefen. Men det är enkelt att vända frustrationen ditåt och så lätt att rösta på partier som SD och sedan säga att man inte är rasist. Detta trots att SD är ett parti uppbyggt av rasister med en vidrig ideologi som gömmer i fraser där man fångar upp de frustrerade och besvikna. Jag är rädd för vart detta leder om vi inte får en mer human och empatisk samhällsutveckling. Vi har råd och vi har utrymme för att ta emot fler flyktingar, fler som behöver hjälp.

Rädsla för det främmande är inget nytt. Det främmande behöver inte vara något som är totalt olikt en själv heller. Jag har växt upp utan att lagt en tanke på att någon ser eller beter sig annorlunda och konstigt. Kanske beror det på vad jag fått med mig hemifrån eller från att jag som liten bodde några år i England och tidigt fick möta folk som var lite annorlunda. Eller så är det helt enkelt att jag inte bryr mig.

Även i det lilla kan fördomar skapas då man möts av det främmande och det som skrämmer en. Jag minns inför starten av högstadiet. Ett par år innan styckade min skola ibland upp klasser inför högstadiet och gjode nya klasser med folk från olika håll. Det var något man oroades för, för vem ville gå i en klass med bönderna från Örsundsbro eller de ännu värre Grillbybönderna. När klasskamrater som "visste" uttalade sig inför högstadiet lät det som om de skulle komma stinkades av kor och grisar och ha grepen i högsta hugg.

Men värst av alla var ju de som gick i Fannaskolan. På vissa kamrater lät det som om de var Enköpings svar på Children of the corn. detta trots att de flesta levde i samma bostadsområden som vi gjorde. Jag vet inte om de i Fannaskolan var medvetna om hur de som "visste" och hade "kunskap" om dem skrämde upp oss som inte hade en aning om skolan och vilka som gick där. Killarna skulla alla vara psychos och tjejerna hade alla näsan i vädret och ansåg sig vara finare än oss i Korsängsskolan. De killar som hade information sade dock att tjejerna var snyggare i Fannaskolan, men de var ändå inget att ha.

Fast värst av allt var killen från Fannaskolan som hade yxmördat någon eller några. Där gick informationen lite isär. Jag minns inte riktigt allt som sades men antingen hade han attackerat någon med yxa på Fannaskolans rastgård eller så hade han mördat sina föräldrar. Jag tror det sades att han var några år äldre men hade fått gå om eller varit borta pga detta yxmördande. Man skulle inte stirra på honom sa killarna som visste. För då kunde han attackera en och när killarna som hade mest information om honom var de som var bråkigast, som redan börjat supa mm så lyssnade flera av de osäkrare på dem.

Nu var det väl inte så illa. Yxmördaren vet jag inte ens om jag såg till på högstadiet (eller satt han inne då för morden?) och jag blev vän med både Örsabönder och killar från Fannaskolan. Dessutom gick det till min förvåning bra att prata med tjejerna från Fannaskolan. De var ju precis som de tjejer som vi hade i skolan i låg- och mellanstadierna. Kanske var de snyggare, men det minns jag inte.