onsdag 30 maj 2012

Skrämmande råd kring våldtäkt.

Svenskar har en förmåga att alltid tycka att de vet bäst och att de lagar och regler som finns i Sverige är de bästa och på samma gång se ned på de länder och kulturer som gör annorlunda. Ett exempel där Sverige anser sig veta bättre är då det gäller mobiltelefonering i bilen, något som i stort sett hela Europa förbjudit. Här är det dock tillåtet eftersom vi vet bättre än alla de andra länderna (även fast de som inte vill förbjuda mobilpratande har fel). Denna attityd gör att många andra ser svenskar som besserwissers och översittare.
Viss, missförstå mig inte, mycket är bra i Sverige och en del är säkerligen bättre än i de flesta andra länderna. Men allt är långtifrån bra. Jämlikhet är något som många svenskar tycker vi är bra på. Ändå har löneklyftorna mellan könen ökat under moderatregeringen. Tolerans var också något svenskar ansåg sig ligga före de flesta med, men vi ser nu att vissa politiska partier fortfarande har stöd för fientlig politik mot vissa grupper i samhället.

När jag läste juridik och statskunskap på universitetet så hörde jag många studenter fundera kring varför andra länder har så svårt att införa liknande lagar som finns i Sverige och varför det tar så lång tid för andra länder att bli demokratiska. Även fast vi sett demokratiseringsvågor i världen så är det långt kvar till att alla har liknande demokrati som vi har och ska de ens ha det? Ibland när det diskuterades så lät det som om folk ansåg att svensk demokrati var världsledande. men är den verkligen det?
I USA anser de sig ha världens bästa rättsystem med juryrättegångar, trots att hela världen (nästan) inser att det är långt från rättssäkerhet med sådant system, men det innebär ju inte precis att vårt system är bättre. Fast det är väl lika i de flesta länderna, kan jag tänka mig. Det som egna landet gör är "bäst" och alla andra gör "fel".

En sak där Sverige iaf tagit ett stort steg i rätt riktning är synen på våldtäkter och våld mot kvinnor. Men även här finns mängder kvar innan det blir riktig bra. Fortfarande hör man att våldtagna kvinnor var "sexuellt utmanande" eller "var klädd sexigt" eller får skylla sig själv för att hon liftade i en bil med tre män etc. etc. Det är helt sjukt. Jag är långt från expert på våldtäkt och känner inte någon som blivit våldtagen eller våldtagit någon (åtminstone inte vad de berättat) men det behöver man inte vara för att inse att det är en sjuk värld om kvinnor inte får gå klädda hur som helst eller bete sig hur som helst utan att riskera att bli våldtagna.
Ändock så känns det som om vissa svenskar tycker att andra länder med ännu sämre skydd för kvinnor borde skärpa till sig och bli som vi. Men, betänk en sak Det var inte länge sedan synen på våld mot kvinnor och våldtäkt även här i Sverige var riktigt usel. Det kommer ta tid även i andra länder att ändra folks uppfattning och syn på dessa saker.

Varför skriver jag då om detta kanske ni undrar? Jo, som samlare av Enköpingsrelaterat material så kommer man ofta över tidningar med artiklar och liknande om Enköping. "Min Värld" nummer 35 1973 är en tidning jag har av just den orsaken. Flera personer i Enköping hade fått frågor i något de kallade stadsmästerskapet.
"Min Värld" var en veckotidning för kvinnor som kom ut från mitten av 60-talet till mitten av 80-talet och var under en period den största veckotidningen av detta slag. varje vecka hade de flera frågespalter. En av dem hette "Förtroligt talat med Karin Walli". Denna vecka hade någon skickat in en fråga angående en våldtäkt och svaret den personen fick är helt sjuk men visar synen på våldtäkt för mindre än 40 år sedan. Här ser ni hela frågan och svaret (klicka på bilden så blir den större):



Första instinkten kanske är att skratta bort detta som ett tokigt svar men skrattet fastnar i halsen. Flickan som utsattes för våldtäkten (som nu bör vara dryga 50 år om hon lever) kan inte mått mycket bättre om hon fick den "hjälp" Karin Walli rådde till.

bara sista stycket är ju rent bedrövligt:
"Vill inte föräldrarna polisanmäla honom, tycker jag ändå, att mannen bör få reda på att föräldrarna känner till vad som hänt. För att liknande händelser ska förhindras i framtiden."

Nä, allt var inte bättre förut och det kan vara bra att titta i backspegeln för att inse att Sverige minsann inte varit (eller är) så perfekt sett med nutida ögon.

torsdag 3 maj 2012

30 dagar som blev 60 som blir......

Alla som följer min blogg vet att jag har varit sjuk länge. Fram till december hade jag sjukersättning men blev då utförsäkrad. Tre månader hos arbetsförmedlingen gick bättre än jag trodde. Inte för att det ledde någonstans mer än ett konstaterande att jag inte var frisk nog för att återgå till arbetsmarknaden, utan för att det inte var så betungande för min sjukdom som jag hade befarat. under tiden löste sig ekonomin med pengar från Alfakassan och socialbidrag.

Efter utförsäkringsperioden sjukskrev jag mig igen 1 mars. Både min läkare, arbetsförmedlaren och den handläggare jag hade innan utförsäkringen höll med mig om att det var den enda vägen att gå. Den utredning jag varit med om skulle avslutas och jag behöver tid för att få rätt hjälp att för att överhuvudtaget kunna bli friskare.

Sjukanmälan och läkarintyg skickades in till FK och enligt deras egna uppgifter ska det ta max 30 dagar att få besked om sjukpenning ansökan beviljas, med reservation att det kan lite mer tid då man behövde utreda om jag hade kvar min SGI (sjukpenninggrundad inkomst) eller om jag hade blivit nollklassad.

Som alla vet, både friska och sjuka, så är pengar väldigt viktigt. Man har hyror att betala, man måste äta mm mm. I slutet av mars fick jag bostadsstöd av FK för februari, efter nya regler infördes vid årsskiftet. Det räckte för att betala hyran men inte mer. Det blev dock för mycket pengar för att jag skulle kunna söka socialbidrag, men jag var ju förvissad om att det bara skulle dröja dagar tills jag fick reda på om jag fick sjukpenning och hur mycket.

Påsken kom och gick, veckan efter fick jag ett brev från FK där det stod att jag hade SGI och hur mycket den låg på. Detta gjorde mig jätteglad då det är tillräckligt mycket för att jag ska kunna överleva utan socialens hjälp. Skönt både för mig och en besparing för kommunen. Sedan hände ingenting, därefter ingenting. Förra måndagen ringde jag FK och fick reda på att jag hade fått en ny handläggare. Jag fick prata med henne och hon sade då att hon inte tittat på min ansökan än och skyllde på att det hade tagit tid att ta reda på om jag hade SGI eller inte. Märkligt, enligt min uppfattning, att det ska spela roll om jag anses sjuk eller inte. Även om jag vore nollklassad så skulle pengar kunna ordnas på annat sätt, bara jag får ett besked om sjukskrivning godkänts eller om FK ville tvinga tillbaka mig till AF. Dessutom kändes det märkligt att det skulle ta över en månad tills de fick besked om min SGI.

Handläggaren lovade att kolla upp min ansökan på en gång och återkomma under veckan. Veckan gick och det bidde ingenting. snart har denna vecka också gått och ingenting har meddelats från FK. Nu blir jag tvungen att söka socialbidrag för maj (om än sent) för att kunna ha råd att betala räkningarna (som jag fått låna till) och dessutom få lov att återbetala de pengarna till Socialen om/när sjukpenningen kommer. För när den väl kommer så bli r det från 1 mars och framåt. Och återbetala måste man ifall socialen betalat ut pengar för en månad när man får andra pengar. Inget fel med det men i mitt fall innebär det två förlorade månaders inkomst pga detta.

Jag fick inget socialbidrag i december då en vän återbetalat pengar till mig  månader innan. pengarna jag fick i januari från socialen var tydligen för februari, och då fick jag bostadsstöd från FK, så de ska återbetalas. pengarna kom dock i mars vilket ledde till att pengar som jag hade behövt i februari nu gjorde att jag inte kunde söka socialbidrag för april. Krångligt och märkligt men socialen ser till vilken månad pengar kommer in på kontot, inte för vilken månad pengarna är menade.

Allt detta innebär att om jag får sjukpenning så ska en stor del återbetalas till socialen i Enköping och med tanke på att jag nu söker socialbidrag för maj så kommer isf även de pengarna behövas återbetalas vilket innebär att januari och april är månader utan pengar för mig. Allt detta pga en utförsäkring och pga att FK tar så erbarmligt lång tid på sig att komma med svar till mig. Det har nu gått 64 dagar, lite mer än de 30 de säger att det ska ta.


Jag trodde att utförsäkringen skulle bli jobbig (vilket det var) men kunde inte ana att tiden efter skulle bli ännu jobbigare. För det är jobbigt att inte få pengar, att inte veta om man får pengar, att inte veta om man är sjuk eller arbetslös. Skulle jag bli utsparkad igen och behöva gå till AF, så får jag heller inga pengar retroaktivt. Vilket kostar mig och kommunen pengar.

Detta tar enormt på krafterna för mig. Jag är helt slut, går och oroar mig och saknar glädje i livet för tillfället. Jag orkade därför inte med 1:a maj eller möten för tillfället för politiken är det som får lida för att jag mår dåligt. Tyvärr.


Jag är inte ensam om att hamna i denna situation, det är jag säker på. Man behöver dock inte vara döende för att idiotierna med utförsäkringen och strulet under och efter ska bli enormt betungande, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Jag har som tur var föräldrar som hjälper mig men alla har inte den förmånen. Vi är många drabbade och nu måste något göras för att fixa detta. Sluta utförsäkra folk och om regeringen fortfarande vill straffa sjuka så gör det inte ekonomiskt. Låt utförsäkrade behålla sjukpenningen eller sjukersättningen under hela utförsäkringsperioden. Vi är sjuka, det räcker med det. Att vara utförsäkrad och behöva strula med socialen och FK gör ingen friskare, snarare tvärtom.