tisdag 27 september 2011

Saker du inte visste om mig - del 2

Au-pair


1994 fick jag en möjlighet att resa till Australien. Livet hade varit lite jobbigt och turbulent ett tag och jag kände att jag behövde något nytt i livet. Jag och min fd hade medan vi var tillsammans kollat lite på au-pairjobb i USA. Vi gillade båda att resa och hade inget jobb och kände att vi kunde prova något nytt. Vi sökte ett par men det föll alltid på något. Nu då vi inte längre levde ihop, men ändå var vänner, tyckte hon att jag skulle fortsätta leta efter möjligheter att få åka på spännande äventyr. I DN fann jag en annons om au-pairjobb i Brisbane i Australien där man sökte en man som au-pair åt en 10-årig pojke. Jag ringde på annonsen och fick prata med den svenska tjej som var au-pair i familjen (som bestod av pojken och hans ensamstående mor) för tillfället. Hon förklarade att mamman ville ha någon som kunde sporta lite mm med killen och att det bl.a. var därför de återigen ville testa en manlig au-pair. De hade tidigare haft e manlig au-pair men han var en ”surfbum” som mer var intresserad av att surfa än i att göra sysslorna i hemmet och dessutom var han (enligt familjen) skitig och vägrade tvätta sitt rastaflätade hår.

Mamman i familjen var sjuksköterska inom armén och pojken gick i skola hela dagarna så mitt ”jobb” skulle bestå i att se till att pojken kom till skolan med sin matsäck och sedan skulle jag bädda rent och tvätta, om så behövdes och därefter var jag ledig till pojken kom hem runt 3 på eftermiddagen och så skulle jag vara med honom till mamman kom hem före 5. Därefter hade jag lediga kvällar förutom ett par gånger per månad då mamman hade kvällstjänst eller liknande. Helgerna var även de helt lediga. Lönen var inte bra, utan snarare en hel del lägre än de flesta andra erbjöd men med fri mat och så mycket ledigt så var det ändå OK.
Jag nappade och någon månad senare stod jag på flygplatsen i Brisbane och väntade på att bli upphämtad. Jag hade flugit via London, Bangkok (där jag träffade Steff Törnkvist) och Sydney och hade rejäl jetlag. Jag kom ner dit innan påskhelgen då det skulle ge mig ett par dagar ledigt innan mamman började jobba efter ledigheten. Det behövdes för att komma in i staden och landet och tiden (nämnde jag att jag fick rejäl jetlag?). 
Som stor travfantast besökte jag redan min andra dag i Brisbane stadens stora travbana Eagle farm, en bana som dessutom erbjöd greyhoundtävlingar. Jag hade ingen aning om några av hästarna och vann inte särskilt mycket men fann ett par hästar jag följde under min tid i Australien. På banan letade jag efter program med startlistor och då började en trend som följde mig i Australien; folk misstog sig på mitt hemland. Egentligen var det väl ett bra betyg på min engelska, som de hörde var bra men som inte var från ”down under” och inte amerikansk. På travbanan trodde programsäljaren att jag var från Kanada, senare under vistelsen var det flera som rodde jag var irländare (detta berodde iofs även på den rugbytröja jag ofta hade på mig som innehöll grönt.). Australier verkade intresserade av varifrån man var då det ofta frågades och misstogs.

Under min första vecka ringde en tjej till mig. Hon hette Erika och var ursprungligen från Lindesberg och hade varit bra vän med tjejen som var au-pair innan mig. Hon bjöd on mig för att umgås med det tjejgäng som var au-pairer i Brisbane. De var 4 stycken som brukade umgås och partaja tillsammans. Det kändes kul att ha lite människor att prata med och jag gick villigt med på att träffa dem. Förutom Erika bestod gänget av Malin och Catti från Stockholm och Helen från Malmö. De var ett glatt, trevligt tjejgäng som utan problem mottog mig i gänget trots att jag var man. Jag fick en fråga från Helen direkt då vi träffades om varför jag som kille ville vara au-pair, i hennes värld ville inga straighta killar det. Men då mitt svar på hennes fråga var ”varför inte?” så accepterade även hon att ”vanliga” killar kunde vara au-pairer. Hon blev f.ö. den jag umgicks mest med under min tid i Brisbane så hon hade mindre arbetstid än de andra tjejerna och kände sig ganska ensam. Annars hände det ofta att tjejerna ville ha med sig mig som ”förkläde” då de träffade killar som de träffat på krogen. Det hade jag inget emot för det gav mig chansen att träffa lite manliga personer att tala med och då killarna ofta ville visa tjejerna andra delar av Brisbane och områden omkring så fick ju jag också se en hel del J

Att vara au-pair är inte så roligt. Framförallt inte om familjen man bor i är tråkig och ungen man passar är bortskämd och hopplös. Så var det för mig. Jag hade inte mycket kontakt med mamman efter ett par veckor. Inte för att vi var ovänner eller så utan för att jag kände att det inte gav mycket att sitta hemma då jag inte behövde. Dessutom var mamman usel på att laga mat och jag ledsnade på mikrouppvärmda frysta ärtor. Ibland bjöds jag med på restaurang (typ hamburgare eller liknande) men oftast bjöds jag på annan mat då jag var barnvakt på kvällar eftersom pojken nästan alltid ville ha Pizza hut-pizza de gångerna.

Mina dagar bestod alltså av att jag såg till att pojken kom till skolbussen, därefter tvättade jag (oftast pojkens nedkissade sängkläder) och diskade och snabbdammsög. Sedan tog jag mig in till centrala Brisbane, som låg 15 minuter från Yeronga där jag bodde, eller så besökte jag andra delar av Brisbane. Jag kom sedan hem strax innan pojken kom hem och var med honom till dess att mamman slutade. Jag åkte sedan in till staden igen där jag oftast umgicks med en eller flera av au-pairtjejerna eller så satt jag en stund på en TAB (spelbutik) och spelade lite på kvällshundarna.

Eftersom jag hade så pass mycket ledig tid så hann jag se det mesta av Brisbane och förorterna, bl.a. Indooroopillys köpcenter som jag av en slump besökte samma dag som Barry Manilow uppträdde helt gratis mitt i centret. Jag hyrde även bil ibland och åkte du lite längre bort. Städer med namn som Toowomba och Esk (som fotbollslaget i Enköping) besöktes, likaså Gold Coast och Bribie Island som båda var fascinerande på sitt sätt. Så där fortsatte mina dagar under den tid jag var i Australien. Jag hamnade ju där under vintern då jag var borta under svenska sommaren och medan lokalbefolkningen klädde på sig så tyckte vi svenskar att 22-25 grader och mer var varmt och skönt.

Jag fick uppleva fotbolls-VM under min tid där. Matcherna gick tidigt på morgonen i Australien och jag satt då hemma ibland och såg lit. Bl.a. Sveriges matcher i detta så framgångsrika VM:et för svensk del. Sveriges framgångar ledde till en kul sak. När vi i svenskgänget var ute gissade ofta folk på att vi var från Sverige och visade det genom att säga ”Ace of base”, som då var enormt stora med ”The sign”, en låt jag verkligen hunnit tröttna på eftersom den var radioplåga innan den kom till Australien. På den tiden (pre-internet) tog det längre tid för låtar att hitta till alla världens hörn. Det var ju inte så kul att det var Ace of base referenser folk fick då de såg oss, så VM blev en räddning. Helt plötsligt kände Australierna till svensk fotboll och då vi var ute på krogen, framförallt dagen efter svensk segermatch, så bjöds vi på öl av folk. Även jag alltså, så det var inte bara för att ragga på tjejerna som det bjöds på öl. När snubbar hörde att vi var svenskar så började de prata fotboll och för Ravellis räddningar i kvarten så bjöds vi alla på flera öl av ett glatt gäng som älskade svenska landslaget och efter att ha träffat oss skulle flytta till Sverige för fotbollen och de vackra flickornas skull. Dessutom ansåg de flesta i australien att sveriges vinter var lockande samt att Sverige ansågs vara ett rent och vackert land. I Brisbane hade svenskar inte så dåligt rykte som i många andra delar av Australien då inte så många backpackers från Sverige stannade till i Brisbane och svärtade ned ryktet.

 Under min tid i australien hann jag resa en del också. Jag besökte bl.a. Ayers Rock, som är en av de mest fascinerande platser jag besökt. Resan dit med Greyhoundbuss var även den fantastisk. Jag åkte via Mt Isa och Alice Springs och lärde känna en hel del roligt folk. Bland japanen som blev alldeles tokig när bussen stannade vid en pub mitt ute i ingenting. Han sprang omkring och skrek av glädje över att se de öppna ytorna och ville ha massa bilder tagna på sig själv. Han hade tidigare inte varit utanför Tokyo berättade han och där finns inga öppna naturytor. Jag lärde även känna en Österrikare som jag reste med från Alice Springs via Ayers Rock till Adelaide. Vi hade rejält kul och det var enorm stämning i bussen hela tiden.

Efter Adelaide åkte jag tillbaka till Brisbane eftersom pojken i familjen skulle komma tillbaka från sin vistelse hos sin far i Sydney och det var dags för mig att ”jobba” igen. På vägen till Brisbane steg en kille på bussen som satte sig bredvid mig (bussen var relativt full och jag hade haft tur att slippa folk bredvid mig till dess). När bussen stannade vid ett ställe tog han fram en ask som han öppnade. Den innehöll handrullade cigaretter och han frågade mig om jag ville ha en joint. Jag svarade att jag inte använde knark och killen fick lite dåligt samvete för att han hade bjudit. Så när bussen stannade i staden Goondiwindi, strax efter statsgränsen till Queensland, så bjöd han med mig på puben. Bussen skulle inte åka på närmare en timme och killen bjöd på öl. Ölen var enormt billig i australien och här kostade en halvpint bara 1 dollar (dryga femman). Så han bjöd på 4 öl och det tackade jag inte nej till. Därför lever den okända staden Goondiwindi kvar i mitt sinne J

 Då min tid som Au-pair närmade sig slutet kom min bror och hans fru och hälsade på. De turistade en del på egen hand, bl.a. Ayers Rock, och sedan for vi till Sydney tillsammans. Efter några dagar där reste både de och jag hem till Sverige; de via Singapore och jag via Bangkok. I Bangkok stannade jag 3 dagar. En fascinerande stad där jag åkte med på sightseeingtur till tempel mm och bl.a. blev fotograferad med en stor boaorm om halsen. På kvällarna tog jag mig till marknaden vid patpong och tittade på folket och myllret. Inga sexbarsbesök blev det trots att det överallt lockades med de mest konstiga saker kvinnor kan göra med sina underliv.

Sista dagen i Bangkok blev jag dock sittande på hotellrummet. Dagens två stora nyheter på CNN hade med Sverige att göra. Den roliga var sportnyheten att Trelleborg (tror jag det var) hade slagit Blackburn i någon europeisk fotbollscup. Den tråkiga nyheten och den som fick mig att fastna framför TV:n var att Estonia hade sjunkit. Det rapporterades om döda och orsaker mm mm hela dagen och jag var lite chockad som efter flera månader borta från Sverige nu skulle hem samtidigt som detta traumatiska hade hänt. På flygplatsen fanns massor av TV-apparater som stod på utan ljud och överallt stod svenskar (och andra) framför dem och chockade såg bilder från Estonias förlisning och läste det som CNN hade skrivit till bilderna. Eftersom de flesta inte satt framför TV:n då de var i Thailand så förklarade jag ett flertal gånger på flygplatsen vad som hänt. Det var en ganska absurd händelse. Jag var den med kunskap om det inträffade och det jag berättade fick folk att oroa sig för vänner hemma som brukade åka med båten och allt kändes så jobbigt. När sedan flyget till London skulle lyfta, ett flyg med fler svenskar än jag själv i det, så blev det dessutom storm och åskväder, vilket skrämde resenärerna än mer. Ingen kul hemresa för de flesta svenskarna den dagen alltså.

 Detta var alltså den korta berättelsen om min tid i Australien, där jag alltså varit Au-pair. Jag vet att inlägget blev långt, men jag hade kunnat skriva ännu mer. Jag har fortfarande många minnen från min tid där trots att det var 17 år sedan. Det känns inte så länge, men tiden går fort och för den som lever på minnen blir livet bara längre och längre.

måndag 26 september 2011

Motion är kul

Kul! Jag fick en idé om en sak som vi eventuellt kunde lägga fram politiskt. Nu blir det en motion till Kommunfullmäktige :) Jag själv har inte motionsrätt som ersättare i KF (om jag tolkat reglerna rätt), så den läggs fram av en partikollega till mig.

Men för mig gör det inget. Jag ser ingen prestige i att komma med flest motioner etc. EP kanske räknar vad man gjort under mandatperioden senare men då ersättare inte har motionsrätt så lär det inte synas att jag legat bakom denna och förhoppningsvis fler motioner. det viktiga för mig att det inom partiet påpekas att det är min idé som ligger bakom så att det tänks på det när det är dags för framtida val.

 Jag skulle däremot utan problem kunna ställa mig och prata om motionerna i KF. Jag är ännu oskuld vad det gäller att stå i talarstolen (jag har iofs bara varit med ett fåtal gånger ännu pga sjukdom mm) men känner ingen nervositet för att stå där och prata, så länge jag vet vad jag ska prata om. Som förstagångstalare får man ju även applåder och det är väl det som känns värst för mig.
 

Vad motionen handlar om meddelar jag inte förrän den är inlämnad till KF, vill ju inte ge bort bra idéer hur som helst :)

torsdag 22 september 2011

Saker du inte visste om mig

Politik är ju kul men detta är inte bara en politisk blogg. Jag har tidigare skrivit och kommer fortsätta skriva om annat. Däribland mig själv J

En del partivänner tycker att jag enbart ska vara politisk i bloggen och inte personlig. Jag ser inte varför. Jag är den människa som är i politiken och som skriver och tycker det jag annars skriver om. Ok, jag har väl också flera personligheter och sätt att vara; mitt politiska liv och mitt vardagsliv med sjukdomar och kul saker mm försöker jag hålla isär till viss del. Lite intressant blir det då dessa världar korsas men det är oftast bara kul ändå. Som sagt jag är Mårten och det jag skriver här är ju mina ord och tankar, oavsett om de är politiska eller inte (eller även politiska men impopulära bland de mina).


Så mot vissa bekantas inrådan tänkte jag bli lite mer personlig. Ska jag hålla på politiskt så krävs det ju att folk vet vem jag är. Jag tror få väljare vet det och även är det nog få i partiet som vet något om mig. Sedan kanske de föredrar att inte veta utan bara vill relatera politiskt med andra människor och bara se den bild partikamraterna sätter upp då det vankas politik.

Jag tänkte iaf starta upp en blogginläggserie som jag kallar ”Saker du inte visste om mig”. Sedan kanske rubriken ljuger och vissa läsare redan vet det de läser men jag vill ändå ge en bild på vem jag är. Jag kommer skriva under flera veckor och ingen regelbundenhet i dessa inlägg. Jag kommer berätta mestadels positiva saker och kommer inte vara för intim. Ni lär inte se mig erkänna några mord eller få reda på snusk om mig J  Jag kommer däremot berätta om mina relationer till Demi Moore, Colin Nutley mfl och en hel del annat kul.


Hoppas ni gillar the story of mitt liv. Jag inleder direkt.

England

Jag är anglofil. Jag älskar det mesta med England; maten, godiset, TV-program mm. Jag älskar även engelsmän (så länge de är i England, som turister är de värre än svenskar mfl.) och det engelska sättet att vara. Jag älskar Fish & chips med Mushy peas, jag älskar marmite (mumsigt), jag älskar curlywurly, jag älskar engelsk humor (nåväl.. definitivt inte allt) och jag tycker engelsk fotboll är vida överlägsen all annan.


Varför då detta? Jo, för jag är uppvuxen i England. Jag bodde där under en del av de år som präglar en som individ och jag präglades. När jag var 4 år flyttade hela familjen från Munksundet till Addington i Surrey i England. Närmsta stora stad var Croydon och numera ingår denna del i Greater London, men jag bodde där för länge sedan. Min far jobbade på Bahco ventilation i Enköping och då de skulle starta verksamhet i England så var det min far som skulle ansvara för det, så vi flyttade. Jag har ett par fragmentariska minnen av mitt liv innan dess, sedan kanske en del av dem planterats i hjärnan av att jag fått dem återberättade. Mina första reella barnminnen kommer från England. Jag har berättat lite lätt tidigare om min tid i England och en del minnen relaterade till den men det finns mer J

Jag började i lekskolan i England fram till den vecka som jag fyllde 5 år och då började i skolan. I England är man inte lika analt fästa vid Piagets stadieteorier om barns utveckling som vi är i Sverige och som präglat vilka åldrar barnen börjar skolan och byter till högra skolstadier. Jag började alltså engelsk skola ett par dagar innan min femårsdag. Från förskolan har jag en del minnen, framförallt att jag hade så lätt att kommunicera med de andra trots min klart bristande kunskap om engelskan men från skolan minns jag mer och jag minns att jag började älska matematik. Troligen beroende på att det inte var språkbundet på samma sätt som övriga ämnen och därför var det lättare för mig att förstå det. Jag vill minnas att jag trivdes bra i skolan och en sak jag minns som positiv är att vi hade skoluniform. Olika uniformer för olika stadier och det skapade inget klädhets och det eliminerade något som jag tror många barn mobbas för.

Efter ett år ungefär skulle pappa börja på Bahcos kontor i Banbury i närheten av Oxford och vi flyttade till den lilla byn Chadlington. En makalöst fin liten by i ett otroligt vackert landskap intill Cotswolds. Gamla pittoreska byar med gamla stenhus och snirklande gator och genuina gamla pubar och allt det som man verkligen kan älska England för. Jag började i byskolan i den lägre av de två klasser de hade, min bror gick i den äldre klassen. Här trivdes hela familjen mycket bra och vi har varit tillbaka många gånger och har fortfarande kontakt med en familj i byn, vars barn jag och min bor blev mycket goda vänner med, och vi har fortfarande kontakt med rektorn och hans fru, även om de börjar bli rejält till åren. Vi som svenskar blev  något exotiskt i byn. ”Alla” visste vilka vi var, även de vi inte kände till och det gjorde det lätt att få kontakt med människor. Här trivdes vi, som sagt.

Efter dryga 2½ år åkte vi hem. Jag var 7 och min bror 9 och våra föräldrar ville att vi skulle kunna börja i tid i svensk skola. Själv tänkte jag på engelska och hade engelskt uttal och fick gå hos talpedagog i Sverige. Mina r och s bl.a. uttalades annorlunda än i Svenskan. Jag hade tur som bott nära Oxford och lärt mig ”riktigt” engelska, vilket underlättat i skolans engelskaundervisning . Jag förstod inte ord som ”svägerska” och  ”ifjol” . De fanns inte i min vokabulär.

puckon än på mig J


Mina år i England som kom under viktig präglande år har givit mig en förkärlek till England och det engelska. Det finns mycket jag inte gillar med landet men att resa till England (helst utanför London) och äta en Cornish pastie eller en riktigt väl tillagad Fish and chips gör att jag känner mig engelsk en stund J 

Zander vet inget

Min senaste insändare fick ett svar igen av Zander i EP häromdagen. Återigen så svarade hon inte utan upprepade samma saker hon tidigare sagt. Med en dåres envishet och i ett döende parti mal hon bara på. Zander slutade in insändare med att hon nu avslutar replikskiftet i denna fråga.

Och bra är det. För Zander ska inte ens uttala sig i sjukförsäkringsfrågan enligt min åsikt. Hon säger att hon vurmar för de utförsäkrade och sjuka. Samtidigt kallar hon de sjuka för bidragstagare och där uppvisar hon sin kunskapsbrist och visar även att det inte är henne vi som verkligen bryr oss om de sjukas utsatthet ska tala med.

måndag 12 september 2011

Ny insändare

Enköpings Posten publicerade  i fredags ännu en insändare skriven av mig. Denna gång skrev jag i respons på ett svar jag fick från solveig Zander ang. min förra insändare. Som vanligt dock då det gäller insändare från styrande partierna så var det ett ”icke-svar”, alltså ett svar där man inte besvarar vad insändarskribenten undrar över eller har kommenterat utan istället trycker på sitt eget och försöker övertyga alla om att ens tankar är rätt. Ganska meningslöst egentligen men tydligen något M-regeringen lärt ut till sina representanter, för så gör de allihop.



EP klippte lite i min insändare men inget som tog poängen från den. Tydligen är det inte tillåtet att anse att M-regeringen misshandlar svenska folket. Här kommer min insändare i original:



Att ändra något man anser ha varit dåligt innebär inte automatiskt att det nya blir bra. Snarare kan man göra det mycket sämre, precis som Regeringen gjort med sjukförsäkringen, även fast Solveig Zander inte verkar inse det.



Mer pengar till rehabilitering låter ju bra men i praktiken innebär det för många av oss med sjukersättning att den enda ”rehabilitering” vi får är den dagen vi slängs ut från sjukförsäkringen för att arbetsprövas. Zander säger att hennes parti vill förbättra sjukersättningen men inget vill man göra för de sjuka som får förstörd ekonomi. Zander skyller på minskat reformutrymme. Om M-regeringen inte hade sänkt skatterna så frenetiskt för de som redan har det bra så hade man haft råd att satsa på sjuka och pensionärer. Kom inte och säg annat, Solveig, för så är det. Du har fått det bättre på de sjukas bekostnad.



Solveig Zander gillar ju att ”sätta sig in i” andras roller och leka pensionär, så länge det är i ett par veckor och hon vet att hon har sin feta riksdagslön att tillgå. Kan hon inte testa livet som utförsäkrad ett tag. Inga pengar, söka socialbidrag, granskas av olika myndigheter, samtidigt som hon har värk och smärtor och ångest över att inte veta hur hon ska ha råd att bo kvar i sitt hem? För så är verkligheten för många av de som ”fallit mellan stolarna”.  De som varken Solveig eller hennes regeringskamrater vill göra några förbättringar för. Istället vill man göra livet ännu surare för de sjuka genom att höja frikortstaken. Regeringens paroll är - Låt de sjuka få mindre pengar och högre skatt än andra, tvinga sedan av dem mer pengar för att de ska kunna bli friska eller ens ha ett drägligt liv.

Var finns logiken i det? Tänk så bra det hade varit om vi hade en regering om känner till ordet solidaritet, en regering med en politik som inte bara gynnar sig själva och de som har det bra, en regering som inte njuter av att trampa på de svaga i samhället som om de vore kackerlackor. Men tyvärr har vi ingen S-regering, men så som den nuvarande M-regeringen misshandlar sitt lands invånare så dröjer det inte länge tills vi får en förändring.




Svar från EP

Jag har fått ett svar från Bengt Johansson på Enköpings Posten angående mitt förra inlägg. Jag fick det på annat sätt än som kommentar och jag har fått hans tillåtelse att publicera svaret. Så jag gör det som ett inlägg. Det var ett bra svar som svarade på mina tankar.

så här kommer Bengt Johanssons (EP) svar:


jag tycker att du har fel. 1) vi skrev dagen före ur "bra med öppna möten-vinkeln". 2) två besökare är inte mycket, hur gärna man än vill, 3) hur resonerar motionärer som inte vill närvara, partier som inte vill ha insyn när möjlighet ges? 4) rubriken "Succé - två besökare kom" hade nog upplevts som hånfull - och 5) vad skulle vi då ha skrivit nästa gång om fyra personer kommer?

torsdag 8 september 2011

Se det positiva, EP

Ibland förstår jag mig inte på EP (Enköpings Posten). Ofta är deras politiska rapportering helt Ok, men jag tycker man misslyckades med rubricering och ingång till artikeln om Kommunstyrelsen (KS) i gårdagens tidning. Det var första gången KS hade möte som var öppet för allmänheten. Två personer kom och detta kallade EP för ”bara två”. Eftersom den fråga dessa två besökare kom till KS för troligen behandlades bättre och mer ingående (iaf kan man tolka det som så) än om inga besökare varit är så har direkt öppna möten gynnat demokratin. Det hade varit en bättre syn på det hela. Nu ska jag ju inte påstå att jag vet bättre än Bengt Johansson hur man lägger upp en artikel som är bra och läsvärd.  Jag tycker bara det är tråkigt att se det från negativt håll. Det var ju trots allt 2 personer mer än på tidigare möten J



Jag tror att allmänhetens vetskap om hur och var man besöker möten (KS, KF mm) inte är så stor. Vi inom politiken är erbarmligt dåliga på att berätta för våra väljare hur de kan söka information och få kontakt med oss. Visst, intresset kanske inte alltid är så stort hos allmänheten, men om man aldrig tidigare besökt ett KF-sammanträde eller liknande så är det svårt att veta hur och var man kan vara och vad som gäller i övrigt.



Sanningen att säga så är jag imponerad av att folk överhuvudtaget tar sig till KS-möten. KS  är inte precis den roligaste samlingen. Det är ju inte som Parlamentet och Anna Wiklund är ju inte precis Babben Larsson, inte ens då hon är omedvetet tafatt rolig. Nej, att se alliansen ”in action” (både lokalt och på riksnivå) är mer som att se en rysare där de borgerliga är Anthony Perkins medan medborgarna är Janet Leigh. För er som inte förstår er på det jag skrev så rekommenderar jag att ni kollar upp filmen Psycho av Alfred Hitchcock. Sök på Psycho +shower på youtube så får ni se det hela. Om ni inte har oturen att få se en film på engelske fotbollsspelare Stuart Pearce i duschen J



All heder till de som orkar engagera sig i det vi politiker gör, oavsett om det är allmänheten eller media. Vi är oftast en bunt tråkmånsar och ibland är det roligare att vänta på att se om två stenar kommer börja slåss än det är att se politiska möten.

Bra med öppenhet i KS. Jag förordar mer öppenhet överhuvudtaget i politiken. Släpp in allmänheten så de får se vad politikerna sysslar med. Låt medborgarna komma nära de som beslutar om saker i deras liv så får de se, både på gott och ont, hur beslut tas och vilka kunskaper (eller brist på sådana) som ligger bakom.

måndag 5 september 2011

Kd-idioti fick mig till politken


Semestertider är även bra tider att se film. Det finns så mycket att se på och under den tid som jag varit sjuk så har jag sett mer än 200 filmer per år. Vad annars kan man göra då man sitter hemma om dagarna? Mycket är så klart skräp, visar det sig, men en hel del bra filmer har jag sett genom åren.

Biblioteket i Enköping har ett bra utbud på film och man får hyra dem till rimliga priser och ha dem hemma flera dagar. Filmerna på biblioteket är en av orsakerna att jag började med politik. Något år innan jag kom med politiskt var det nämligen ett förslag uppe från Mikael Bergman (fd kristdemokrat) som nog var det mest dåraktiga förslaget som kommunfullmäktige diskuterat under alla år. Han ville förbjuda uthyrningen av filmer på biblioteket. Som orsak angav han bl.a. att kommunen inte ska konkurrera med privata näringsidkare. Vilket torde innebära att kommunen inte ska driva skolor (eftersom privata näringsidkare gör detsamma i kommunen) och om jag vill starta ett privatägt badhus så måste kommunen stänga ned sitt. Ni hör själva vilken ointelligent idé det var.

Jag såg debatten från KF via sändningen på nätet. Om jag inte minns fel hade Micke även fått med sig Anna Wiklund på idén, vilket borde rendera i en omöjlighet att vara kommunalråd om man är så kulturfientlig. Under debatten hade de mage att påstå att de visste vad kultur var, vilka filmer som var kultur och vilka som inte var det. Synd bara för dem att de sade emot sig själva. Enligt Bergman var en populär film inte kultur medan Anna sade att Astrid Lindgrens filmer var kultur (fast de troligen är något av det populäraste vi har i filmväg i Sverige).

 Dårskapet stoppades som tur var men fick till följd att ni får dras med mig i politiken istället. En orsak till att jag började politiskt var att S förlorade riksdagsvalet 2006 och jag ville vara med om att göra en förändring, framförallt för de som är i min situation som sjuka och för andra utsatta som har det svårt i samhället. En annan orsak var ju självklart att jag ville ha något att göra under min sjukdomsperiod för att bryta ensamheten och då ingen i min närhet gillar att prata politik så sökte jag mig till politiken istället. En tredje orsak är just Bergmans påhitt. Jag kände att om detta var den låga nivån inom politiken så skulle även jag kunna bidra med något. Stor humornivå på hans förslag men inget en seriös människa skulle kunna ta på allvar (och de enda som tog det på allvar var väl hans parti och Anna Wiklund… det säger väl allt?). 

Att ha sett så mycket film de senaste åren gör ju självklart att jag har en hel del favoritfilmer. Intressant då jag tänker igenom dem är att så få är amerikanska och de få amerikanska jag verkligen gillar r nästan uteslutande gamla. Här är en del filmer jag älskar och som jag rekommenderar varmt. Jag kan inte rangordna dem så den ordning de kommer i har inget med vilken jag anser vara bäst. Alla är ju självklart sevärda J Jag hävdar inte heller på något sätt att dessa filmer är mer kulturella än andra och jag hävdar inte heller att min syn på film är finare eller bättre än någon annans. Bara så ni vet. Jag har min smak och smaken är som baken. I mitt fall bred.
 

Das Experiment
En film som senare gjordes i en mycket sämre amerikansk version. Alla amerikanska remakes av europeisk film blir alltid så enormt mycket sämre än originalen. Kanske tur att Änglagård aldrig gjordes i amerikansk version. Colin Nutley fick ju pengar för att den såldes till USA och det var snack om Madonna i Helena Bergströms roll etc. Nu får vi ju njuta av det svenska originalet istället och slipper höra om en amerikansk skräpversion.

Das Experiment är en tysk film som handlar om ett ”Stanford prison” experiment. Stanford prison experimentet är ett mycket välkänt experiment inom psykologin där man delade upp försökspersonerna i vakter och fångar i ett påhittat fängelse och därefter såg hur det påverkade dem. Vill inte avslöja för  mycket om experimentet för er som inte känner till det  men filmen får till en bra, sann version. Det är så enormt välspelat och det är så enormt bra känsla i filmen. Den är intressant och på sitt sätt skrämmande (och som sagt, bättre än amerikanska versionen av filmen).


När solen står som högst
En vietnamesisk film jag såg mest av en slump. Under min studietid i Linköping hade jag ett par vänner som ville se filmen. Jag trodde att de ville vara ”kulturella” på det sätt alltför många blir då de anser sig vara akademiker. Man blir lite finare och bättre än andra, verkar de tycka. Jag gick med iaf, trots att jag inte visste mycket om filmen och jag blev helt betagen av den.

Den handlar om tre systrar och deras förhållande till varandra och männen i deras liv. Man kan inte göra filmen rättvisa genom att berätta om den, den måste ses för att förstås. Filmen är ganska långsam och passar troligen inte alla i  den sk. MTV-generationen, som gillar snabba klipp och action genom en hel film. Fast det är ju deras problem. Kan de inte se en bra film så missar de ju sådana. Synd om dem.

 Filmen är vacker och har bra musik och ger en känsla som inte släpper på ett långt tag. Mig gav den även en suktning efter ris J


Pans labyrint
En spansk film som verkligen var annorlunda än jag trodde. Efter att ha sett trailers om den så trodde jag att det var en film mer åt fantasyhållet med lustiga figurer och äventyr. Inget kunde vara mer fel. Det är en helt unik och fantastisk film som visar en ung flickas upplevelse av spanska inbördeskriget.

En film jag kan se om och om och varje gång grips jag tag i den och älskar den till döds. Så enormt känsloladdad och mångfacetterad och framförallt så enormt bra.

 Det stora blå
Luc Besson är en av mina stora favoriter. Både hans egenproducerade filmer som denna, Leon, Subway mm samt de han skrivit som Arthur och minimojerna, actionrullen From Paris with love och de filmer som innehåller makalös parkeur, som bl.a. Wasabi är filmer jag älskar. Fast mest av allt älskar jag Le Grand Bleu. Aldrig någonsin har jag sett en film där bild och musik passar så bra. En av de visuellt vackraste filmer jag sett och en film där t.o.m. den långa versionen känns för kort. Jean Reno är mästerlig men det är regin, filmatiseringen och musiken som gör den till det mästerverk den är.


The apartment
Billy Wilders mästerverk med Jack Lemmon i huvudrollen. Om kontorsarbetaren som lånar ut sin lägenhet till sina chefer då de vill vara otrogna och som sedan själv möter en av kvinnorna, Shirley Maclaine. Ett mästerverk på alla sätt. Otroligt bra manus och jack Lemmon är som han alltid var, mästerlig. Min stora skådespelarfavorit och även de sämre filmer han har varit med i har lyfts upp ett snäpp av honom.
 

Tala med henne
Även detta en vacker spansk film. Denna gång är det Almodóvar som regisserat. Jag gillar alla hans filmer sedan han började bli djupare med ”Allt om min mamma” och alla därefter  är riktigt bra men ”tala med henne” är min klara favorit. Även detta en lugn film som ger eftertryck och en mycket tänkvärd film. Filmen handlar om en man vars kärlek ligger i koma efter en tjurfäktningsolycka och den sjukskötare som har hand om en annan kvinna på sjukhuset, en kvinna som sjukskötaren varit hemligt kär i. Läser man en synopsis av filmen så kan handlingen verka konstig men ser man filmen så blir man berörd på fler än ett sätt.


Apocalypto

Mel Gibsons mästerverk om indianerna i Amazonas är även den fantastisk bra. En film man kan se om och om. Spelas på indianernas eget språk vilket gör den mer verklig och nära, ungefär som Gibsons jesusfilm var. Äventyr och spänning på bästa sätt.

 Avatar
Jag trodde inte detta skulle vara en film för mig. James Cameron har tidigare inte imponerat på mig. Hans filmer har varit OK, men inte mer. Men efter jag sett denna så har den blivit en favoritfilm som jag sett flera gånger. Själva idén är helt OK och effekterna är ju bra men det är handlingen som gör den så bra som den är. Tänkvärd film som berör verkliga (och jordiska) händelser.


Den bästa sommaren
Min favoritfilm från Sverige. Kjell Bergqvist spelar på ett fantastiskt sätt mannen som tar hand om 2 sommarbarn. Han gör det för pengarnas skull men det slutar med att han älskar dem. En film med vansinnigt bra manus och många roliga repliker. En fin, varm och samtidigt rolig film.

Återigen en film jag upptäckte av en slump. Jag ser sällan svensk film och missar kanske några som är bra pga detta men så mycket svenskt är uselt (framförallt de ”roliga” filmerna). Samma vän som tog med mig på ”När solen står som högst” fick mig att se denna film genom att bjuda hem på videokväll. Ett bra initiativ. Jag har gillat Kjell Bergqvist sedan den intressanta och udda miniserien ”Silvermannen”; som är gjord av samma regissör som gjorde ”Den bästa sommaren”.  Se båda!


Aristocats
 Jag älskar animerad film. Min DVD-hylla hemma är fylld av Pixarfilmer, disneyfilmer och en hel del annat animerat. Aristocats är min favorit av dessa. Den gjordes på den tiden då tecknat verkligen var tecknat och inte datorgrafiskt tecknat. Den gjordes även på den tid då man hade bra musik i filmerna, och inte de smöriga balladerna som ”lejonkungen” mm. ”Alla snubbar vill ju vara katt” är den bästa disneylåten någonsin och det svänger verkligen om filmen då den spelas. Bra manus, bra karaktärer (som är lagom corny och inte för tillskruvade som i en del andra filmer från Disney). Dessutom är det riktigt bra svenska röster. Samma sak där, det fanns en tid då man hade bra skådespelare som röster i Disneyfilmer, tur det för utan Beppe som Djungelbokens Baloo så hade den filmen varit långt sämre.

 Aristocats är tillsammans med Djungelboken och Robin Hood de enda Disneyfilmerna jag hellre ser på engelska. Det beror nog till viss del på att jag först såg filmerna som barn och då självklart med svenska röster. Men jag tror även det beror på att i just de filmerna så är svenska rösterna bättre än originalrösterna. En film där det är tvärtom är Aladdin där Robin Williams som ande fick fria händer för sina tokerier och sedan animerades anden efter Williams. Svenska dan Ekborg är långt ifrån lika bra. Dessutom har det stört mig lite att han fick göra rösten och därmed bojkottar jag filmen. I mitten av 90-talet lärde jag känna Steve Kratz, skådespelare och den gamla Scooby doo-rösten i Sverige. Han är en enormt trevlig kille och han berättade att han egentligen fick jobbet som ande, som är ett stort jobb för en som dubbar animerade filmer, men så hade Ekborg plötsligt ångrat sig och då plockade man bort Steve. Det kan ju också ha påverkat min åsikt om Ekborgs jobb?!
 

Apropå Disneyfilmer så har jag två små saker att berätta om då det gällde biobesök då jag var liten. Jag var nog 3-4 år då Djungelboken kom till Saga i Enköping. Jag gick med min pappa och min 2 år äldre bror. En bit in i filmen blev jag bajsnödig och jag var på den tiden livrädd för offentliga toaletter (något mina magproblem numera tvingat mig att överkomma) och vägrade gå på toaletten på biografen. Om jag minns rätt (det lilla jag minns från händelsen) så erbjöds jag att gå på de anställdas toalett men vägrade det också. Så pappa fick köra hem med mig till munksundet, där vi bodde, medan min bror satt kvar på bion och såg filmen. Efter jag bajsat klart så åkte pappa och jag tillbaka (tror jag, det kan vara så att han lämnade mig hemma och åkte tillbaka direkt till min bror på bion). Jag var för ung och minns inte). Redan då ställde min mage till med problem för mig alltså, ett genomgående tema i mitt liv.


En annan Disneyfilm jag såg som liten var Robin Hood. Jag bodde i England då den kom ut och vid ett besök i Sverige under julen så bjöd min farfar med oss på bio för att se den. Jag fattade ingenting. Jag tyckte att de pratade för fort och förstod inte vad de i filmen sade. När vi kom tillbaka till England gick vi och såg den igen, på engelska, och jag tyckte det var en kanonbra film. Jag gick i engelsk skola där (från 5-dryga 7 års ålder) och såg engelska barnprogram och pratade mest engelska, så jag hade svårt att höra svenska J

Den första skolan jag gick i i England lärde ut ord på ett bra sätt. De hade stora fyrkantiga block som man delade in i 4 delar. Sedan skrev lärarinnan högst upp i varje ruta ett ord som man skulle rita (exempelvis Car eller house). Då lärde man sig läsa och även förstå en del ord som man inte var så säker på innan. Jag minns (och ser i min sparade ritbok) att jag blandade ihop lolly och lorry (godisråtta som jag är) och min lastbil har väldigt hög och mal last pga det J En gång kom jag hem från skolan och frågade min mamma vad Umbrella heter på svenska. För mig blev engelska nästan mitt förstaspråk under åren i England och det var tur att vi pratade svenska hemma, annars hade jag varit ännu sämre än jag var när jag kom tillbaka till Sverige. Jag fick gå hos talpedagog för att jag hade engelska uttal av flera bokstäver, t.ex. r. men det är en annan story, nu pratar jag ju film egentligen J







Det är 10 av mina favoritfilmer i ingen bestämd ordning. Det finns fler bra filmer och kanske har jag glömt någon medan jag suttit här och skrivit. Tack om ni orkade er igenom hela inlägget förresten. Jag hade mycket att skriva om.

lördag 3 september 2011

Ny insändare


Jag hade en ny insändare i EP i onsdags. Jag fick reda på det igår eftersom jag inte haft tillgång till internet på några dagar. Kul att den kom in så fort, kul dessutom att folk verkar gilla den och att jag återigen citerades på framsidan av EP. Har fått lite blodad tand då det gäller skrivandet under semestern och hoppas det håller i sig under vintern.


 
Här kommer insändaren för er som inte läst den. Alla kan ju inte läsa Enköpings posten.



Jag har med intresse följt sommarens insändarduell mellan Mats Berglind och Solveig Zander. Kanske är det inte svårt att förstå vilken av de två insändarkombattanterna som jag oftast hållit med. Det är inte bara för att jag och Berglind är partikamrater som jag tyckt att han är den som fört fram bästa tankarna utan det är för att han har rätt i det han skriver. 

En sak som många i de partier som ingår i M-regeringen säger, nu då de märker att den sjukförsäkringsreform de drivit igenom är riktigt usel och mer skadlig för Sverige än det mesta annat de hittat på, är att sjuka ska få vara sjuka. Jag tror att Zander använde den floskeln i en insändare också. Men så är det inte. Sjuka får inte vara sjuka i Sverige idag. Ofta läser vi skräckhistorier om hur allvarligt sjuka utförsäkras eller drabbas på andra sätt av de reformer M-regeringen hittat på. Det är vidrigt att se hur dessa människor behandlas. Det finns dock fler som behandlas vidrigt pga regeringens idiotier och det är de som är för sjuka för att jobba men som ändå har en möjlighet att bli friska, men som inte hinner det innan den tid M-regeringen hittat på att de har på sig. Många har sjukdomar som med rätt stöd och hjälp kan få dem att bli hela och friska och därefter kunna komma ut på arbetsmarknaden. Tidigare har en stor del av dessa kunnat få tidsbegränsad sjukförsäkring som omprövats efter ett par år. Nu kastas de istället ut ur tryggheten innan de blivit friska. Som straff för att de inte hunnit bli friska så drabbas de även av stora inkomstbortfall vilket i många fall lett till att sjukdomen förvärrats genom att det läggs nya bördor på de sjuka.

 Att sjuka ska få vara sjuka är alltså en lögn från Zanders och kompanis sida. Är man inte permanent sjuk så finns inget som gör att man får vara sjuk längre än M-regeringen bestämt, även om man skulle behöva det.

torsdag 1 september 2011

För mycket fotboll

Nu när fotbollssäsongen har börjat i de stora europeiska ligorna så översvämmas vi av direktsända matcher på TV igen. Förut (15-20 år sedan) kollade jag ständigt på de matcher som visades. Då var det 2-3 matcher per helg från England och emellanåt någon italiensk match som visades. Inte som nu då det ä 10-20 matcher per helg som man kan se. Då tyckte jag det var kul, minns t.ex. då Copa America visades nattetid ett år. Då satt jag uppe och såg matcherna.

Nu har överflödet gjort att jag tröttnat en hel del. Iddes inte ens se hälften av matcherna från VM ifjol. Förr var det en liten fest då det sändes matcher. Jag minns att jag brukade åka hem till en vän varje måndag kväll och se den direktsända Premier League matchen. Det spelade ingen roll vilka som spelade, det var kul ändå. Nu kan man välja att se vad man vill och det är inte samma sak enligt mig.


Dessutom tycker jag att fotbollen blivit tråkigare. Visst är spelarna mer tekniska men spelet i sig är tråkigare. Detta märks tydligast i Champions League där 9 av 10 matcher som visas är sömnpiller. Kanske kan det vara kul att se Barcelona eller Manchester United men oftast är det supertråkiga matcher. Ibland ser jag matcher på nätet. Det finns de som sänder helt lagligt via nätet och då kan man se mindre ligor med mer spelglädje och vilja åm det är i de större lagen där alla spelar för sig själv och sin pengakåthet. Isländska damligan eller försäsongscupen till exempel. Riktigt kul matcher att se.

 Fotboll kan jag fortfarande se då det är VM-kval och liknande. Men då helst i vänners sällskap eller liknande. Det blir en kul grej helt enkelt. Däremot offrar jag inte annat kul för att se matcher. Jag har varit på utflykter, bl.a. till Parken Zoo, då Sverige spelat i VM utan att sakna fotbollen.

 Kanske är det mig det är fel på. Kanske börjar jag bli gammal. Jag spelar ofta på fotboll och andra sporter och då kan det ibland vara kul att följa sport men bara så länge jag kan vinna J

Även live på arenan är fotboll kul. Men all sport är ju kul live. Jag såg t.o.m. basket i vintras efter att ha fått biljetter från Rix FM. På Tv är basket enormt tråkigt men live så såg man mer av spelet och då var det riktigt kul. Samma sak med fotboll. På TV får man inte den överblick jag gillar när jag ser sport. Spelmönster mm  märks av sämre.
 

Jag ser dock fortfarande sport på TV men har nya favoritsporter jag gärna tittar på. Här är de 5 bästa Tv-sporterna enligt mig.

5. Landhockey
Kanske är det för att man i Sverige bara ser det vart fjärde år och då väldigt lite. Oftast visas denna sport mitt i natten under OS oavsett var OS utspelas. Detta då det ofta används (live eller eftersänt) som utfyllnad av Tv. Riktigt kul och snabb sport och till skillnad från ishockey och bandy så kan man se bollen. Men hade vi sett denna sport varje vecka på TV så tror jag nog att jag tappat lite intresse för den.

4. Slalom
Jag som hatar vintern verkar gilla vintersporter J Vintern har fler snabba sporter där förutsättningar ändras snabbt. Det jag mest gillar att se är andra åket. Spänningen då de 30 bästa åker i omvänd ordning och den stora risken att åkare missar eller åker ur gör det spännande och intressant. Även detta en kul sport att spela på då den som leder efter åk 1 inte alltid är vinnare.


3. Twenty20-cricket
Cricket är en fantastisk sport som de flesta svenskar inte har orkat förstå. Vissa ”Test-matches” pågår i 5 dagar och har sin egen taktik och sin egen skönhet. Twenty20-cricket pågår i 20 overs per lag och är snabbare matcher med helt annan taktik. En over består av 6 bollar så båda lagen får 120 bollar att samla poäng (runs) på. Snabba svängningar och en taktik som ändras under spelets gång beroende på om man behöver många runs eller inte gör detta till en perfekt TV sport.

2. Skidskytte
Fick upp intresset, liksom alla andra, under Magdas karriär. Men jag tycker det är kul även när det inte går bar för Sverige. Snabba svängningar beroende på skyttet och rejält spännande. Dessutom en underbar sport att spela på då man kan vinna eller förlora på det sista skottet.

1. Curling
Jag älskar curling. Perfekt TV-sport och en sport som måste vara bättre på TV än live. När det är vinter OS eller VM så tittar jag så mycket jag kan. Taktiskt perfekt sport och spännande som få sporter. Dessutom är ju Sverige bra så man kan glädja sig ofta.
 

Andra kul sporter är Rugby League (alltså inte den tråkiga rugbyvarianten som spelas i Sverige) och handboll, som i sin snabbhet och vändbarhet är kul att följa.