söndag 27 mars 2011

The pain of life overrides the joy to the point that joy does not exist

Ni som följer min blogg har kanske märkt att det varit dåligt med uppdateringar på sistone. Det finns en förklaring och den återkommer jag till. Först ett par ord om senaste tidens händelser. Ny partiodförande - Juholt verkar vara en trevlig snubbe som kommer att gå hem i stugorna. men jag vägrar att falla in i hallelujakörerna som mina partikollegor stämmer upp i (Framförallt de som var på kongressen) tills dess att jag vet mer om vilken politik som kommer föras och hur partiledningen ställer sig i vissa frågor. Min förhoppning är att vi tar ett jättekliv vänsterut och att Juholt verkligen visar att vi både är sociala demokrater och socialdemokrater. Ny ordförande i Enköpings AK - Kanonbra. Äntligen verkar vi fått en ordförande som kan sätta fart på styrkorna och även få nya att intressera sig. Mona Sahlin - Mycket kompetent politiker men med ett bagage som hela tiden togs fram och en stil som irriterade många. För partiets bästa var det mycket bra att hon petades. Dessutom är vi i S uppenbarligen inte redo för en kvinnlig partiledare, iaf inte då alla gamla stofiler fått yttra sig. Ännu ett bevis på ett av de stora felen i S; vi låter alla gamla stofiler få sitta kvar på sina poster och har därmed försvårat för nya och unga att få en chans, vilket lett till att vi inte har så många unga och nya som vi borde ha i partiet. Vi måste våga ta bort de som varit med länge, att få vara med i kommunfullmäktige, riksdagen, AK-styrelser etc. är inget som man ska garanteras för en livstid. Efter ett visst antal år eller mandatperioder så måste vi våga lyfta bort folk om de själva inte inser att de suttit med för länge. St Iliansskolan - Inte övertygad om att nedläggning är det bästa. Jag vet att partiet lokalt anser det och jag vet att vi i nämnden verkar anse det. Men jag (som inte var med på senaste nämnden) har inte hunnit sätta mig in i det hela och har ännu inte hört någons sida förutom skolchefen. Nu till min brist på uppdateringar. Jag har tagit en Time-out. Detta gäller KF, nämnd mm. Samtidigt har jag valt att hoppa av stadens s-förening (även om det finns många andra orsaker till det också). orsaken till min time-out är bl.a. min sjukdom. jag vill inte gå in på den närmare här men jag kan tala om att jag är i en djup svacka för dagen och måste försöka komma ur den innan jag orkar lägga energi på politiken igen. Jag tycker fortfarande att det är kul men en del händelser på senare tid har fått mig att tappa geisten en del. Min sjukdom är (tyvärr) en osynlig sådan. Något som är jobbigt med kontakter med sjukvård och FK, men som även kan ställa till bekymmer socialt då jag, liksom många med liknande sjukdomar, lärt mig spela "normal" och "frisk". Det gör att få märker av min sjukdom medan jag själv tar alla smällar och slåss med alla demoner invändigt. Det tar på krafterna och då andra smällar kommer in så har det just nu sänkt mig totalt. jag hoppas jag snart kan ta mig upp tillräckligt för att avbryta time-outen men inga garantier finns att jag återkommer till politiken.



Rubriken till inlägget kanske någon funderar över. Det är ett citat jag gillar och som ofta passar in på mitt liv (även det politiska livet). Citatat är taget från den sydafrikanske dokumentärfotografen Kevin Carters självmordsbrev. Kevin Carter vann pulitzerpriset 1994 och tog livet av sig samma år. Orsakerna till självmordet är säkerligen flera men en stor del har troligen att hans nära vän och kollega Ken Oosterbroek sköts ihjäl då han var på uppdrag för att dokumentera oroligheterna i Thokoza några dagar före valet 1994. Dessutom fick carter oförtjänt mycket kritik för det fotografi som han vann Pulitzerpriset för. Bilden visar en, av hunger, svårt utmärglad flicka i Sudan och en gam som stirrar på henne. Kritiken som kom var bl.a. att vissa ansåg att Carter borde hjälpt flickan och att han borde jagat bort gamen. För det första så var hans jobb att dokumentera svälten, och som dokumentärfilmare/fotograf så ska man inte, oavsett hur svårt det är, lägga sig i den verklighet man dokumenterar. Dessutom så, enl. carter själv, var detta bara en flicka av många. Överallt fanns döende och svårt utmärglade barn och man skulle inte kunna rädda dem alla. Dessutom hade man fått varningar för att röra vid sjuka etc. då många sjukdomar florerade. Den bild som Kevin Carter tog bidrog dock till en större och viktigare sak, den fick vi i den rika världen att inse att hungerkatastrofen i Sudan var ett riktigt helvete och att vi behövde göra något. Svält är fortfarande ett problem. Man beräknar att det varje år dör 15 miljoner barn pga svält i världen. Det är samma sak som ett barn varannan sekund. Detta inlägg har tagit mig ca 10 minuter att skriva hittills och det innebär att ca 300 barn dött av svält medan jag skrivit detta. Skrämmande siffror.

onsdag 9 mars 2011

Falsk säkerhet i skolan

Häromagen fick jag ett e-mail från en gammal bekant, som är mer bekant än gammal iofs. Han ha skrivit till mig några gånger förut och diskuterat skolpolitik med mig efter det att han fick reda på att jag är med i skolnämnden.
Igår skrev han och var ganska upprörd. Min bekant (som jag kommer att kalla P för enkelhets skull) bor i en helt annan del av Sverige och har sina barn i friskola. Det är just en av sakerna vi diskuterat; friskolors vara eller icke-vara. P berättade att på den skola där hans barn går avskedades nyligen en i personalen efter att ha blivit dömd för barnpornografibrott. Under rättegång mm kom det fram att mannen, som är i dryga 40-årsåldern, även blivit dömd för andra relaterade brott tidigare i sitt liv. P undrade hur skolan kunnat anställa denna man, borde de inte ha tagit in utdrag från belastningsregistret?

Jo, det borde de och det gjorde de mycket möjligt också. Jag har ingen riktig koll på om friskolorna verkligen tar in utdrag ur belastningsregistret. De ska göra det men jag tvivlar på att alla gör det i alla fall. Dessutom, vem kollar ägarnas bakgrund? Det uppdagades ju nyligen att en skola i Stockholmsområdet drevs av kriminella t.ex. I de kommunala skolorna hoppas jag det fungerar på rätt sätt, men det finns säkert vissa som inte kollats.

Belastningsregisterkollen ger dock en falsk säkerhet. För det första så kollas bara nyanställda. De som jobbade då reglerna infördes har aldrig kollats och inte heller kollas du efter att du blivit anställd. Som anställd i skolan har du en plikt att anmäla för skolledningen om du döms för ett brott, men om du döms till böter eller liknande så kan man lätt smita undan med det då det kanske inte märks. Dessutom berättade registeransvariga på polisen för mig att det är lätt att fiffla med utdragen och därför rekommenderar de arbetsgivare (som skolorna) att begära in registerutdrag som inte öppnats, jag vet inte om det sker överallt.

Dessutom visar belastningsregistret bara en viss tid bakåt och det var säkerligen det som gjorde att mannen som P skrev om slank igenom. Döms en person till fängelse finns notering om detta i belastningsregistret i 10 år efter avslutat straff. Döms en person till böter eller villkorlig dom finns det med i registret i 5 år efter avslutat straff (antingen då böter betalats eller då villkorlig dom avslutats). Därmed kan en person som våldfört sig sexuellt på ex. unga flickor ändå jobba i skolan, så länge det skedde för länge sedan.

Detta är inget vi kan eller ska ändra på. Jag är starkt övertygad om att en person som sonat sitt straff ska ha samma villkor och samma chanser som andra. Däremot kan man ifrågasätta lämpligheten att en person som varit dömd för ett eller flera brott, som ex. barnpornograibrott eller sexuellt utnyttjande, ska kunna få jobb i en skola. Men som sagt, jag anser inte att man ska stämplas som sexualbrottsling eller annan brottsling efter avslutat straff. Jag tror ingen vill ha det som i USA.

Det är bara viktigt att tänka på att dessa regler inte är perfekta och det tål att tänkas på även i samband med fler vuxna i skolan, som jag och mitt parti vill ha.


Även om belastningssregister alltså inte säger hela sanningen så lade jag fram ett förslag i nämnden för något år sedan om att vi politiker i nämnden borde vara tvungna att lämna in utdrag ur belastningsregistret. Majoriteten ville dock inte detta av någon anledning
Vi gör skolbesök och finns ute bland, pratar med och äter med skolbarn i samband med dessa. Vi vill att skolelever ska kunna vända sig till politikerna om de har frågor eller annat de vill föra fram. Då ansåg jag att det är bra om de "vet" att de politiker som finns i nämnden inte har "fel intresse". Men... det var inte så populärt att föreslå.

söndag 6 mars 2011

Ta bort tabustämpeln.

Efter mitt förra inlägg har jag fått flera kommentarer och jag fortsätter därmed skriva lite om självmord.

Det är för mycket tabu med självmord. Vi skambelägger fortfarande händelsen trots att flera självmord sker varje dag i Sverige. ca 1500 självmord per år (sedan tillkommer flera andra självmord som försvinner i annan statistik). Vi skuldbelägger den som tar livet av sig och ofta hör man folk tycka att självmord är själviskt. Detta är helt fel. Jag tror att alla människor har en gräns och då den passerar så kan vi alla känna att självmord är den enda utvägen. Med stöd och hjälp kan vi i många fall se till att folk inte når den gränsen och därigenom förhindra ett antal självmord per år, det är jag säker på. Jag tror att den möjligheten är ännu större då det handlar om unga.

Tyvärr är det även "skamligt" att besöka terapeut eller psykolog och för de som öppet talar om att de mår dåligt och behöver hjälp så kan det bli svårt eftersom omgivningen sällan förstår. Mer öppenhet och mindre fokus på att vi alltid ska "må bra" behövs. Man har rätt att vara svag, man har rätt att känna hopplöshet, man har rätt ha tankar på självmord. Utan möjlighet att få prata med någon kan dessa känslor bli för svåra att hantera och konsekvensen kan bli att man bara finner en enda utväg.

En vän berättade att en kille på gymnasiet i Enköping nyligen begick självmord. Samma vecka tog en fd dokusåpa-deltagare från Enköping livet av sig. Jag har sett många spekulationer om den senares självmord och säkerligen finns det många som spekulerar i den unga killens beslut. Många frågor men inga svar.
Media nämner inte självmord, iaf inte ”okända” människors självmord. Jag vet inte orsakerna, men av ”hänsyn till familjen” brukar vara en vanlig ”orsak”. Ändå vet alla runt omkring och alla förstår då de ser dödsannonsen. Samma hänsyn visas inte då folk kör ihjäl sig på fyllan. Skulle en 18-årig kille köra rattfull och sluta sitt liv lindad runt en tall så står det i tidningen. Det dödsfallet är lika jobbigt för de anhöriga som om killen tagit livet av sig. Om man fortfarande anser att det är skamligt med självmord och man vill bespara anhöriga från att läsa om det i tidningen så är det väl mer skamligt att ha ett barn som kör ihjäl sig när han är full?

Självmord kommer alltid att finnas men så länge vi inte pratar om det så kommer vi aldrig fram till bakomliggande orsaker. Alla klasser och alla åldrar finns med i statistiken, så detta ska egentligen beröra alla.

Vi lägger mycket information och pengar på att få ned dödstalen i trafiken och det beror väl på att vi tror att vi kan förhindra att så många dör i trafiken. Varför lägger vi inte pengar och information på att minska självmorden? Vi kan sänka dödstalen även där. Jag påstår inte att alla självmord kan förhindras, men för varje ung människa som får stöd, hjälp etc. och därmed ser att självmord inte är den enda utvägen så är det värt varje krona vi lägger på det.
Vi i vuxenvärlden har ett ansvar. Vi politiker som ansvarar över skolorna har ett ansvar. Det är dags att vi tar det ansvaret och ser till att mer pengar går till fler vuxna i skolan och fler personer som man som ung kan söka stöd hos.

torsdag 3 mars 2011

Var kommer barnen in...

Tog en promenad till årsmötet igår. Med Estopa, Fito y Fitipaldi och mina andra spanska favoriter på hög volym i öronen så är det riktigt skönt att promenera. Borde testa det oftare kanske :)

På vintern är det extra kul att vara ute och gå. Med mörker utomhus så ser man bra in genom folks fönster och jag brukar alltid undra hur de man ser in hos har det. Har de bra liv, mår de piss, är det skratt eller gråt. Dessutom ser det alltid så fint och pyntat ut hos alla vars fönster jag passerar. Fast skulle man se in genom mina fönster så där snett nerifrån som man gör då man är ute och går så skulle man kanske tycka att jag har fint också. Jag håller skräpet under fönsterhöjd, och inombords.

När jag kom fram till den plats där jag skulle korsa gaten fick jag vänta på grön gubbe. Uppe i ett fönster på andra våningen i huset mittemot såg jag ett ungt ansikte. Jag kan inte säga om det var en pojke eller en flicka. Jag skriver "han" här för enkelhetens skull men då det, liksom i alla fönster som jag antar tillhörde lägenheten, var nedsläckt så såg jag inte så bra på det avstånd jag stod. Ansiktet lystes upp lätt av en lampa i fönstret där han satt och tittade ut, det avr allt.
Ansiktet såg sorgligt ut och jag fick en känsla av ensamhet och kände så väl igen mig. Hela mitt liv har jag känt att jag suttit där bakom fönstret och sett livet passera förbi. När jag läste på folkhögskola så skulle vi med ett foto beskriva oss själva. Jag fotade en busshållplats. Inte för att jag, som vår lärare först tolkade det, var en person som ville resa bort (även fast jag självklart vill det:) ) utan för att jag ofta känt mig som en busshållplats. Stående fast i livet och emellanåt kommer folk och söker min hjälp eller närhet för att sedan, när deras buss kommer, kliva på och resa vidare mot nya mål, nya erfarenheter.

Jag har ofta känt att Gustaf Frödings otroligt bra dikt En Ghasel har beskrivit mitt liv. (För er som inte läst den så finns den bl.a. här ).

jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret


Missförstå mig inte. Jag har ofta sökt ensamheten själv och jag har trivts ensam. Jag har varit "alone" men inte alltid "lonely". Eller som Lundell skrev Det är inte ensamhet, det är frihet. Eller så har jag intalat mig iaf.

Men, tillbaka till ansiktet i fönstret som fick dessa känslor att komma tillbaka till mig. jag har inte en aning om han var ensam, kände sig ensam eller bara var less på läxorna och tittade ut genom fönstret en kort stund. Det fick mig iaf att tänka på att en av de viktigaste uppgifterna jag som skolpolitker har är att göra det mesta för att alla barn trivs i solan och mår bra. Skrämmande många barn säger i de undersökningar som görs att de inte trivs i skolan, allt fler unga flickor skär sig, allt fler äter antidepressiva medel mm.
Hur många som verkligen mår riktigt dåligt och orsakerna till detta undersöks inte. Men om inte vi vuxna tar vårt ansvar så kommer många av dessa unga att växa upp till ett liv som inte blir så bra som det skulle kunna ha blivit för dem. Alla barn mår inte heller dåligt av mobbing eller annat i skolan, många har rent för jävliga hemförhållanden som får dem att må dåligt.

Jag vet inte hur många barn och ungdomar som tar livet av sig i Sverige. I vissa undersökningar jag sett på nätet så ligger Sverige högt på listan över självmord, och det framförallt bland unga flickor. I USA, som förvisso är mycket större än Sverige, så räknar man med 3000 självmord per år bland ungdomar 10-24 år. Ungefär 4 barn i åldern 8-10 tar sitt liv varje år utöver detta. Siffror som i procenttal är små men 60 barn varje vecka som tar livet av sig i USA. Det är för mig skrämmande siffror.
Det finns många orsaker till varför folk försöker begå självmord och jag förringar ingen av dem. Det jag känner är bara att i många fall av barn- och ungdomssjälvmord så skulle vi säkert kunna gjort något för att det inte skulle behöva ske.

Barn måste känna att de kan vända sig till någon när de mår dåligt. I skolan måste vi ha många fler vuxna och då inte bara psykologer och kuratorer (som det förvisso finns för då av). Det måste även finnas andra vuxna som barnen ska kunna vända sig till med förtroende för alla möjliga typer av stöd och hjälp. Även utanför skolan så måste det finnas vuxna som lyssnar på barnen och som de kan vända sig till. Fler fritidsgårdar behövs, fritidsgårdar som har öppet varje kväll, även på loven. Överhuvudtaget finns det massor vi vuxna och vi som valt att hålla på politiskt kan göra. Synd bara att viljan inte alltid finns. Synd att pengar ska styra och att vissa partier inte anser att det är värt att lägga mer pengar på skolan och fritidsgårdar.
Jag säger inte att alla barn skulle må bra och få bra liv om det satsades mer på vuxna i skolan. men det skulle kanske kunna rädda många från att må dåligt i onödan. Jag har nu i vuxen ålder mått dåligt i många år och, tro mig, det är ett helvete, men att må dåligt i unga år kan vara ett ännu större helvete. Att inte ha någon att vända sig till, inte har någon som lyssnar på en, att se andra ha kul när man själv saknar vänner, att ha föräldrar som försummar en, super, misshandlar eller våldtar en, att känna otrygghet och ångest kan sätta enormt djupa spår i en ung människa, spår som aldrig försvinner och som kan förstöra hela deras liv.


När det blev grön gubbe gick jag över gatan och aniktet i fönstret försvann ur min synvinkel. Jag gick vidare och jag tänkte att det är så vi alltför ofta gör med barn som mår dåligt. Vi ser dem ett tag men då våra liv ska gå vidare, då vi får grön gubbe, så bryr vi oss inte.

Kom igen nu, vi kan inte glädjas åt att fler barn mår bra i skolan när det fortfarande är 15% av barnen här i Enköping som säger att de inte trivs, inte mår bra i skolan. 3 barn i varje 20-barnsklass mår dåligt i skolan, kan vi inte göra något för att försöka få dem att må bra så är det skrämmande.
Saknas pengar till resurser så ska de styrande ge fan i att sänka skatter. Vi kan inte fortsätta försumma barn för ekonomins skull.


(För er som inte vet så är Var kommer barnen in en mycket bra låt av Hansson de Wolfe united. Mona Sahlin nämnde tydligen den sången i sitt installationstal som ny partiledare)

Vem har längst?

Politik är ibland alldeles för lika mellanstadietiden. Alldeles för mycket bullying och snoppmätning för att vara kul.

Minns ni när ni duschade efter gymnastiken i femman? När alla killar smygspanade in kamraternas snoppar för att se så inte alla var större än en själv. När killen med minst blev mobbad, framförallt av de "tuffa" killarna som själva inte hade hunnit få så mycket att skryta med, just för att de "tuffa" själva var rädda att de var mindre värda pga längden. Så är det i politiken ibland, eller allt för ofta.

Som femmans "tuffa" killar som mobbade och tryckte ned andra för att hävda sig och verka spännande i tjejernas ögon, just för att de kände sig underlägsna pga sina mindre snoppar, precis på samma sätt mobbar och trycker vissa ned andra inom politiken. De vet att de har mindre kuk att hävda sig med och måste, för att få egna fördelar, slå sig fram på andras bekostnad och genom att vara bullies.