tisdag 9 augusti 2016

Spökskriveri

Förra veckan fick jag ett erbjudande i mailen från en politiker i ett parti som står längre höger ut än min politiska åsikt sträcker sig. Personen berömde mitt sätt att skriva insändare och hade gjort tolkningen av mina insändare och mina medborgarförslag att jag inte var nöjd med politiska ledningen i Enköping och den politik de driver. Tolkningen är ju inte precis korrekt och mina inlägg i debatten har inte med ogillande att göra. Att jag har åsikter i vissa frågor och vill göra den hörda är en helt annan sak. Sedan kan jag känna att S i Regeringen sviker fattiga och gamla genom att inte ens vilja förbättra för sjuka och de med garantipensioner. Men varken det eller att jag anser att Stefan Löfven är en svag ledare och en svag statsminister har ju med lokal kommunpolitik i Enköping att göra. Ledaren i Enköping, Helena Proos, har jag inget emot, snarare tvärtom. Hon gör det bästa någon skulle kunna göra och med svåra förutsättningar med tanke på samarbetspartners. Utan henne och S vid makten hade jag verkligen varit kritisk mot politiken i stan. Jag har haft Ingvar Smedlund (M) som ordförande då jag satt i Skolnämnden. Han är en trevlig kille men en ledare och ordförande är han inte så Enköping är illa ute om M får makten i nästa val.

Men trots feltolkningen av politikern som mailade mig så är det ju kul att denne skrev att de gillade hur jag skrev insändare och att de ansåg att jag kunde formulera mig på ett bra sätt. Så pass bra tyckte personen son skrev, så jag fick ett jobberbjudande. Jag erbjöds att bli spökskrivare åt det parti politikern representerar. Jag trodde det var ett skämt men mailet skickades från en officiell mailadress och jag mailade tillbaka för att se om det var någon som hackat denna persons mailkonto. Igår fick jag ett svar på mitt mail som visade att det verkligen var sant. Jag erbjöds pengar för att skriva insändare åt detta parti och de ville även att jag skulle skriva medborgarförslag åt dem så det såg ut att vara mina idéer och tankar.

Kul att någon gillar det jag skriver men jag skriver alltid enbart mina egna ord och tankar. Jag är inte intresserad av att spökskriva, framförallt inte åt ett parti på andra sidan av politiska höger-vänsterskalan. Mina medborgarförslag är även helt mina egna tankar. Jag har t.o.m. tackat nej från en fd partikamrat att skriva medborgarförslag på en idé denne hade och ville få fram till partiledningen på det sättet, eftersom denne inte fick gehör inom partiet på förslaget.

Jag har ingen avsikt att tala om vem som skrev till mig. Åtminstone så länge denne är kvar politiskt i Enköping. Jag kan ju inte till 100% veta att det gjordes med partiets vetskap och det är ju inte fel av någon att använda spökskrivare eller försöka värva sådana.

OCH.. om jag gör comeback inom politiken så har jag en hållhake på en politisk motståndare och jag har sett tillräckligt många politiska thrillers för att veta att det är en bra sak att ha

söndag 15 maj 2016

Fråga till Lars VanAller, Tekniska nämndens ordförande

Hej Lars,

Förra våren lämnade jag in ett medborgarförslag om parkeringsbekymren i Romberga. Detta besvarades av dåvarande Gatuchef 25/5-2015 och detta svar ledde till att ni biföll två delar ur medborgarförslaget, även om 24-timmarsskyltningen på Torgbacken ännu inte kommit upp, men det kommer väl?
Det som dåvarande Gatuchefen inte besvarade och därmed ni i Tekniska nämnden inte gav svar på var min åsikt om att det finns alldeles för få P-platser, främst för gäster och besökare. Jag utgår från att Ni ansåg att det inte var ett problem. Sedan mitt medborgarförslag besvarades har en parkering stängts permanent i Romberga; den i svängen där Rombergsgatan och Sämskarbogatan går ihop.

Detta har lett till att det finns färre platser men knappast mindre antal bilar som söker plats att parkera på. Ni har istället öppnat upp för ett tiotal platser längs med Sämskarbogatans östra sida. Det är bra men snart har vi vintern inpå oss igen med snö och snöröjning och jag antar då att dessa Platser kommer att tas bort så att snöröjarna kommer fram, alternativet är ju att bilarna vallas in annars vid snöröjning, med allt det innebär. På samma sätt är det med Vretstigens östra sida där parkering är tillåten under sommarmånaderna men där P-förbud införs på vintern för snöröjningens skull.

Jag undrar om du som ordförande i Tekniska nämnden är nöjd med parkeringssituationen i Romberga eller om du ser problemet och har någon lösning på det som de flesta av oss i Romberga ser som ett problem. Efter stängningen av Parkeringen vid Romberga IP för ett antal år sedan ökade problemen och efter senaste parkeringsstängningen är nu parkeringen på Torgbacken full dygnet runt, vilket bland annat ställer till problem för Rombergaskolan då personal och besökare får svårt att parkera i närheten av skolan. Likaså är de boende på fagerskogsgatan som jag talat med inte så glada över det ökande antalet bilar som parkerar där för att de inte hittar andra platser.
För det är enbart Fagerskogsgatan, Vretstigen, Torgbacken, Malins väg och platserna på Sämskarbogatan man kan stå på som besökare. Ett problem som jag vet att förre gatuchefen såg (enl. samtal med mig inför inlämnandet av medborgarförslaget) var att boende i Romberga parkerar på dessa gratisplatser istället för att hyra P-plats genom exempelvis EHB. Jag håller med om detta men efter att ha gått runt i Romberga och talat med EHB så kan jag berätta att EHB har 337 P-platser till uthyrning och utöver dessa finns 8 skyltade Gästparkeringsplatser och 4 handikapplatser. 337 platser att hyra i ett område där EHB har över 600 bostäder. För att räkna snällt innebär det en Parkeringsplatskvot på 0,56. Långt ifrån de 0.8 som brukar vara normen. Lägger man till parkeringen på Torgbacken samt ovan nämnda gatuparkeringar så får ca 70 bilar till plats. Fortfarande är detta långt ifrån de 540+ platser som en 0.8 norm skulle innebära. Det finns även 36 garage, men återigen räcker det inte. Rombergaskolan har en liten P-plats med infart från Torgbacken där nattetid och helger är öppen för allmän parkering, men det är 7-8 platser det rör sig om. En plats är handikapplats så totalt finns 5 platser för handikappade att parkera i Romberga, fördelat på 3 områden. Även det är alldeles för lite.

Utöver EHB så har HSB (Bostadsföreningen romaren) och Riksbyggen parkeringar i direkt närhet till sina bostäder. Riksbyggen ligger över kvoten 0.8 om man enbart räknar P-platser och de har 3 gästparkeringar. Brf Romaren har 84 lägenheter och till dessa finns 41-42 platser (beroende på vem man frågar) och till detta ett antal garage som gör att de precis når kvoten 0.8. De har dock bara 2 gästparkeringsplatser.   De få gästparkeringsplatserna vid Bostadsrätterna gör att även de som ska besöka boende där ställer sig på de gatuparkeringar som finns. Så räknar man ihop EHB, Romare och RIksbyggen så finns det runt 900 lägenheter i Romberga som ska slåss om de få parkeringsplatserna   Som boende i Romberga märker jag detta problem varje dag och jag förstår att de som inte bor i stadsdelen inte ser problemet, men det finns där och det börjar bli ohållbart. I vinter kommer det bli ännu värre.

Två saker fd Gatuchef nämnde i sitt svar som ingick i nämndens svar på medborgarförslaget var att man kollar skrotbilar varje vecka. På flera platser som folk hyr och betalar står skrotbilar. Den värsta har varit avställd sedan 29/12-2000. Är det omöjligt för kommunen att tvinga ägaren att skrota bilen då den borde räknas som miljöfarligt avfall där den står. En annan sak var att Securitas skulle skärpa P-bevakningen, vilket inte stämmer. Talade med min granne igår (11/5) som stått på torgbacken med sin bil sedan 2/5 utan att ha använt den och han har inte fått böter. Kanske är Securitas också osäkra på P-reglerna då ingen 24-timmars P-skylt finns uppe än?

Så mina frågor till dig är; Anser ni att det inte finns problem med parkering i Romberga?
Om ni ser ett problem, hur har ni tänkt lösa det?
Hur gör ni med skrotbilar som står på betalda P-platser?

Till sist vill jag komma med ett förslag i all välmening som skulle förbättra för oss som får besökare och för de som ska till Rombergaskolan. Ta bort 24 timmarsparkeringen på ena sidan av Torgbacken och inför där 2 timmarsparkering med P-skiva som övriga gästparkeringar i Romberga har, alternativt gör den sidan till P-avgiftsparkering så kan folk stå längre och över natten men då åtminstone får de betala för det.

Fråga till Sven Jansson, Skolnämndens ordförande

Imorgon dyker jag upp på KF för att ställa 2 stycken allmänhetens frågor. Här är den jag ska ställa till Skolnämndens ordförande:


Hej Sven,

I april 2014 behandlades i KF en motion från Vänsterpartiet om HBTQ-certifiering i skolan. Vi förfärades all av och hånade de uttalanden en politiker i den då styrande majoriteten gjorde om jämförelsen mellan det som HBTQ-ungdomar utsetts för och den mobbing de med Pumakläder (eller om det var väskor) utsätts för.
 Inför mötet i KF hade dåvarande oppositionen yrkat bifall till motionen i Kommunstyrelsen, bl.a. du själv. Sven. Dessutom var ledamöter för ditt parti uppe under själva motionsbeslutsärendet och yrkade bifall till motionen. Jag var själv med i den diskussion S höll om ärendet inför det fullmäktige och därför var jag säker på att när S väl fick makten så var HBTQ-certifiering något vi skulle få i våra skolor i kommunen. Minoritetsstyret tillsammans med motionerande parti skulle få majoritet i frågan.

Det var just HBTQ-certifieringen och ny ishall jag var säker på att ni skulle driva igenom. Ishall blir det och till viss del även HBTQ-certifiering, fast det känns som vägen ni valde med certifieringen var som att enbart bygga ett speakerbås i stället för en ishall. Bra att ha men inte det som de flesta av oss hade hoppats och tror är det viktigaste.

Du själv, Sven, var uppe både på din partikollega Jesper Englundh:s intepellationsdebatt med Jenny Gavelin från dåvarande FP, samt även då beslut om certifiering av skolhälsan togs i december 2015. Du var uppe och talade om hur viktigt du tycker det är med detta med ökad förståelse för HBTQ-ungdomars problem. Och jag tror du menar vad du sade. Men dina partikamrater som var uppe i talarstolen då motionen behandlades sade samma sak om att det var viktigt att bifall motionen för HBTQ-ungdomarnas skull. Skillnaden är att ni i opposition ville bifalla hela motionen och nu i styrande minoritet "delvis" biföll den.

Så mina första frågor är:
1- Vad har hänt, förutom att ni fick ansvar för kommunens ekonomi, som gjorde att du och ditt parti gick från bifallande av hela motionen till det delvisa bifallandet som kom i december 2015?

2- Hur kom ni fram till att börja med Elevhälsan? Är det en rekommendation från RFSL (som är de som har certifieringen) eller något ni kom på själva?

Du sade även i december att ni inte ska tappa bort frågan och att elevhälsan är första steget för att sedan utvärderas och kanske tas fler steg. Tyvärr är detta inget som syns i ert svar eller beslut i denna fråga, vilket även påpekades av motionsställande parti under debatten. Så, bara för att ni ska se att det inte bara är inom politiken folk kommer jaga er med denna fråga, utan även vi medborgare har intresse så kommer mina andra frågor:

3 - Har HBTQ-certifieringen påbörjats? Om inte, så när planerar ni att starta den?

4- Hur lång tid ska gå till HBTQ-certifieringen av Elevhälsan utvärderas? Och är ni beredda med fortsatta steg på en gång om utvärderingen visar att det är den vägen ni ska gå.

Jag känner dig Sven och vet att du och ditt parti inte kommer att glömma frågan. Tyvärr har vi val om 2 år igen och skulle det bli en liknande majoritet som ledde kommunen förra mandatperioden återigen ta makten så vet vi ju redan att de varit emot certifiering en gång och därifrån kommer min oro att frågan kommer glömmas bort, framförallt eftersom alla intentioner du tog fram i talarstolen i december inte finns med i handlingarna.

torsdag 25 februari 2016

Ingen Älvdans i Fiskevattnet

Politikerna i Miljö-och byggnämnden får säga vad de vill, men jag är säker på att det är EP:s Roger Pettersson vi har att tacka för att Kyrkoherdens fiskevatten kanske får heta det, vilket är det bästa och mest logiska. Rädslan för att hånas för ännu en namnfadäs av Roger bidrar förhoppningsvis till att vi slipper "Älvdansen" som områdesnamn i Enköping.
Sedan undrar jag om gatunamnen. Jag har förstått att man vill ha kvinnlig touch på gatunamnen och man har valt fornnordiska namn.
Frigg, Freja, Idun var alla Asynjor. Även Saga och Eir (som är ett mer korrekt namn på Eira) räknas som Asynjor. Så där kan jag förstå namnen.
Men Nanna? En person som knappt omnämns alls i fornnordisk mytologi? vem på det? Och Vanadis blir ju helt fel då det är ett annat namn på Freja, som då får två gator uppkallade efter sig.
Man borde fortsatt med Asynjanamnen och istället för Vanadisvägen och Nannavägen kunde man använt namn som Sigyn, Snotra (som för tankarna till bra uppförande), Syn, Var eller dessa två som jag tycker vore utmärkta gatunamn i samma område som de andra Asynjorna;
Lofn, som förknippas med välvilja och vänskap. Lofns väg hade varit ett passande och fint namn.
Vör, som var extremt klok. Vörvägen hade varit ett fint namn också.
Sedan kan man ju undra vad nordisk mytologi har med Kyrkoherdar att göra men det är väl av underordnat betydelse.

onsdag 17 februari 2016

Artur Bergkvist - Enköpings osjungne hjälte

En del idrottare blir legendarer vars namn lever kvar långt efter att de själva gått bort, en del idrottare blir inte ens kända under sin aktiva tid och försvinner ur allas minne den dag de lägger av. Sedan finns de den grupp idrottare som kunnat bli legendarer om inte olyckan varit framme, idrottare som är värda mer än att bara glömmas bort, Enköpingssonen och fotbollsspelaren Artur Bergkvist är en av dessa.

Artur föddes i Enköping 1931 och genom sin pappa kom han snabbt in i fotbollen. Pappan, Karl, jobbade i smedja och hade hela livet fotbollen som stort intresse. Karl var uppvuxen i Eskilstuna och var med i IFK Eskilstunas trupp som spelade i Svenska Serien (som högsta serien hette innan Allsvenskan), men fick aldrig spela någon match. Så han lämnade Eskilstuna för jobbet i Enköping, men kärleken till fotbollen gav han inte upp utan överförde den till sin enda son, Artur.

1947 gjorde Artur, som 16-åring, debut i ESK:s A-lag. ESK hade denna säsong flyttats ned till division 4 och, som Artur själv sade, så var det ”en salig blandning av oss ungtuppar och gamla gubbar” i truppen det året. Artur var en typisk tung forward som hade sinne för målgörande. Under sin andra säsong i ESK:s A-lag gjorde han 7 mål i en match, något som då var (och kanske än är) rekord för en spelare i ESK. Hans stora mål aptit gjorde att Sandvikens AIK fick upp ögonen för honom. Efter ett år där slog han igenom ordentligt i grannklubben Sandvikens IF innan han 1952 värvades till AIK, som just återkommit till Allsvenskan. Där blommade han ut ordentligt och han var påtänkt till truppen till hemma-VM 1958 om inte hans liv hade raserats på kort tid.

Här är min berättelse om mina möten med och min vänskap med Artur.

1989 umgicks jag mycket med Thomas Mattsson, som då var ung reporter på Enköpings-Posten. Framförallt var det kärleken till Liverpool som gjorde att vi var bekanta. Vi var båda med i ett par supporterklubbar och brukade låna Liverpoolfilmer av varandra. Att vår vänskap var intensivast 1989 berodde på att Liverpool, som då hade en viss Glenn Hysén i laget, skulle spela försäsongsmatcher i Solna, mot bl.a. Vasalund. Vi kom fram till att ett sätt att legitimt få tillträde till matcherna och Liverpools träningar var att starta en svensk supporterklubb, något som då inte fanns. Genom att vara supporterklubb fick vi bra tillträde till våra idoler och tjänade även en slant på souvenirförsäljning vid matcherna de spelade.

Runt denna tid då Liverpool skulle komma träffades vi ofta på Enköpings-Postens redaktion på sena kvällarna och snackade och planerade. En kväll, strax innan ligastarten, frågade Thomas mig om jag kunde göra honom en stor tjänst. Hans far, Kjell, jobbade på sportredaktionen och hade gett Thomas i uppdrag att åka och prata med en pensionerad fotbollsspelare vid namn Artur Bergkvist. Som vanligt hade Thomas prokrastinerat och Kjell hade varit på honom att det skulle fixas under helgen. Thomas hade dock bokat in en resa för att se Liverpools säsongsdebut mot Manchester City. Det Thomas skulle prata med Artur om var egentligen mest en bakgrundscheck inför en eventuell artikelserie om gamla ESK:are och främsta orsaken till att han skulle göra det personligen var att Kjell visste att Artur haft problem med spriten och tänkte att vid ett personligt besök så var det lättare att märka hur han var än via telefon. Dessutom hade Kjell (enligt Thomas) sagt att Artur var ”en elak jäkel” och kanske var det därför Thomas dragit ut på besöket!? Nu frågade Thomas mig om jag kunde tänka mig att åka och prata med Artur under helgen. Jag hade tidigare hjälpt Thomas i ett annat ärende då han inte hade tid och han erbjöd mig nu Liverpools senaste matchtröja (som han skulle köpa i butiken på Anfield road) som betalning. Varför inte, tänkte jag, en ny matchtröja för något som bara (återigen enligt Thomas) skulle ta maximalt 15 minuter. Jag lät mig lätt övertalas och Thomas lovade att kontakta Artur och fixa en tid för ett besök i helgen.

Söndag eftermiddag tog jag mig till Arturs hem på Munksundet, inte långt från Enavallen. Jag var lite orolig då Thomas ord om elak jäkel och alkoholproblem ringde i huvudet. Men det fanns ingen anledning att vara orolig. Dörren öppnades av en glad, gråhårig man som såg klart äldre och mer sliten ut än de 58 år han var. Artur var dock nykter (sedan nästan 15 år fick jag senare reda på) och det såg ut som han fortfarande skötte om sin kropp väl.
Artur visade mig in till sitt vardagsrum och erbjöd kaffe och hembakade bullar, som han gjort enkom för mitt besök. Det syntes att Artur var glad över att få lite uppmärksamhet. Han levde ensam med enbart sina minnen, berättade han. Minnena var visualiserade runt omkring i vardagsrummet med många fotografier på Artur som aktiv och en hel del bilder med honom och kända fotbollsspelare från senare år, bl.a. en med Ralf Edström och Roland Sandberg som han verkade extra glad för. På fotot hade båda spelarna signerat sina namn och skrivit ”Artur, du är en riktig hjälte”. Utöver idrottsbilder, medaljer och pokaler så fanns det flera stora svartvita fotografier i fina ramar på en ung vacker kvinna.

Jag förklarade för Artur varför jag kom istället för Thomas, något som inte gjorde Artur ett dugg, fast han hade hoppats på att Kjell själv hade kommit, då han var den enda spelaren på senare år som Artur gillat som spelare och person. Jag nämnde såklart aldrig att Kjell kallat Artur för ”en elak jäkel”. Innan jag ens hann ta upp mitt ärende så började Artur berätta sin historia genom att använda alla de fotografier han hade på väggarna.
Ungdomsåren och den tidiga debuten i ESK, flytten till Sandviken som var både till Allsvenskan och till att han träffade sin blivande fru, som jag förstod var kvinnan han hade flera bilder på. ”Esperanza träffade jag då vi var på restaurang i Gävle som säsongsavslutning 1951”, berättade han. ”Jag spelade i IF [Sandvikens IF] och vi hade missat uppflyttning till Allsvenskan med ett poäng. Vi gjorde flest mål av alla division 2 lag och jag gjorde 8 trots att jag mestadels kom in som reserv. Esperanza var servitris och jag föll pladask. Esperanza betyder hopp och hon gav mig enormt hopp och jag tror, nej jag vet, att hon var orsaken till att jag lyckades så bra säsongen efter”.

1951/52 spelade Sandvikens IF återigen i div 2 Nordöstra, som AIK hade råkat trilla ned till efter en bedrövlig Allsvensk säsong innan dess. Artur berättade att man inledde just mot AIK i en av de värsta utspelningarna han varit med om. Nästan 10000 på läktaren var det mesta han och hans lagkamrater spelat inför och 0-4 på Råsunda kunde blivit det dubbla. I returen i säsongens sista match vann Sandviken med 1-0 (på straff) och det var AIK:s enda förlust den säsongen. ”Jag var ordinarie i laget denna säsong och gjorde 12 av våra 28 mål”. Tydligen imponerade hans spel på AIK som inför säsongen 1952/53 värvade Artur till sin Allsvenska comeback. Första säsongen fick han bara göra ett par inhopp men från säsongen 53/54 var han mer eller mindre ordinarie och fick spela med ”den bästa spelare han delat en plan med”. ”Kurre [Hamrin] var otrolig redan då. Inte ens 20 år och redan då Allsvenskans bästa spelare. Det Kurre inte kunde göra var inte värt att göra. Tyvärr är han lite bortglömd idag men han är en av de största vi haft”, berättade Artur med ett stort leende på läpparna. ”Kurre är dessutom en av orsakerna att jag sitter här idag”
Men istället för att gå in på vad han menade visade Artur upp en framsida från Sydsvenskan från 1952. Säsongen 1950/51 vann Malmö Allsvenskan överlägset och en av deras bästa spelare var deras back Arthur Bergqvist (japp, samma namn men olika stavning). Sydsvenskan hade under sommaren fått nys om att Artur köpts upp av AIK. Tidningen trodde det var Arthur från MFF som menades och då detta skedde mitt under sommaren 1952 så hade man på Sydsvenskan inte kunnat få tag i MFF-Arthur men hade ändå gått ut med nyheten. ”Bergqvist lämnar Malmö för Huvudstaden”, stod det. Artur berättade att han skrattat gott åt denna och då AIK mötte Malmö 1954, vilket var Artur och Arthurs första möte så hade MFF-Arthur kommit fram innan matchen och hälsat ”Hej, det är jag som är du” och berättat att han efter Sydsvenskans fadäs skickat dem ett signerat foto av sig själv ”så de vet vem jag är” och lovat dem att han skulle vara Skåne troget.

De 15 minuter jag skulle spendera med Artur hade nu blivit närmare två timmar långa och då jag hade andraåtaganen den kvällen så bad jag om ursäkt över att jag måste gå. Artur rågade om jag ville komma tillbaka och höra fler minnen. Det märktes att han tyckte det var kul att få prata och han var en trevlig prick, så även fast jag fått mer än Thomas sökte sade jag till Artur att han gärna fick ringa mig då han kände att han hade tid och orkade.
Efter helgen kontaktade jag Thomas Mattsson igen. Han var väldigt uppåt efter Liverpools vinst men sade att han glömt köpa tröja till mig (han hade dock kommit ihåg att köpa till sig själv). Dessutom verkade det inte som EP skulle skriva om Artur så det jobb jag gjort var inget värt.

En torsdag knappa två veckor senare ringde Artur. Jag hörde knappt vad han sade för han pratade fort och exalterat. ”Vill du med på match”, hörde jag i alla fall att han sade. Jag trodde han menade att ESK spelade någon match på kvällen men då Artur sade att han betalar tågbiljetterna förstod jag att det var något annat. Vi skulle på Råsunda och se derbyt mellan hans AIK och Djurgården. Vi möttes på stationen i Enköping och på tåget berättade Artur att han efter vårt samtal kände att et vore kul att träffa lite folk från AIK igen och han hade fått plats i VIP-båset till matchen. Han hade två platser och tänkte då direkt på mig. Det var ju kul att han gillade mitt sällskap, jag gillade ju hans också. Två timmar senare satt vi i ett bås på Råsunda. Det var fantastiskt kul att se och uppleva Artur denna kväll. Den f.d. spelaren som var helt bortglömd i Enköping var ihågkommen i AIK. Björn Nordkvist och Arturs gamla favorit och vän Kurre Hamrin satt intill oss och de pratade massvis. TV-legendarer som Bosse Hansson och Lars Gunnar Björklund tittade in och hälsade och då de såg Artur sken de upp och kramade om honom. Lars Gunnar, som var inbiten Djurgårdssupporter berättade för mig att den första intervju han gjorde för radion var med just Artur. Precis som för mig, som fick uppdrag då Thomas inte iddes prata med honom, var det för Lars Gunnar, som fick rycka ut och intervjua Artur då Lennart Hyland hade någon påhittad ursäkt för at slippa. Björklund sade att om Artur hade stannat i fotbollen skulle han slagit igenom ordentligt i VM och kunnat bli en av de stora anfallarna i Sverige. Jag visste då fortfarande inget om Arturs landslagsspel eller den tragedi som satte stopp för hans karriär och ville inte fråga mer just då. Jag var inbjuden som hans gäst och vi skulle ha kul på en fotbollsmatch. Matchen var ingen höjdare, jag tror den slutade 1-1, utan behållningen var att sitta där med Artur och se och höra alla som kände igen honom. På vägen hem märktes det att Artur inte var van vid liknande evenemang och uppmärksamhet och han sov hela vägen till stationen i Enköping och vi bestämde att vi skulle ses nästkommande måndag för att pratas vid mer om hans minnen och karriär.

Då visste jag inte att måndagsmötet var sista gången jag skulle möta Artur, inte för att den vetskapen skulle göra skillnad. Artur bjöd återigen på hembakat men en skillnad var att han denna gång inledde med att visa mig ett fotoalbum. I den var det många svartvita bilder på en ung Artur med en kvinna och ett litet barn. Kvinnan kände jag igen som Esperanza, hans f.d. hustru, och barnet presenterade han som Lisa. ”Min lilla ögonsten”, sade han med tårade ögon.
”Jag och Esperanza gifte oss hösten 52 och våren 1954 fick vi Lisa. Detta var den bästa tiden i mitt liv”, berättade han. ”Efter att jag gjort mål i min första match för AIK [i en vänskapsmatch mot Södertälje som AIK vann med 10-0] så var jag nu ordinarie och det gick bra i Allsvenskan. Jag låg två i interna skytteligan efter Kurre [Hamrin] och det pratades om att UK [uttagningskommittén till landslaget som skötte uttagningarna innan Sverige började med förbundskapten 1962] hade god koll på mig. Vi skulle ju ha VM hemma 58 och för oss alla var det målet under flera år.”

Artur berättade att den bästa dagen i hans liv, efter bröllopet till Esperanza och dottern Lisas födelse var dagen han fick samtalet om att han var uttagen till Landslaget. Jag hade ingen aning om att någon från Enköping spelat i landslaget och detta var mycket spännande att få höra. Debuten skedde 16 juni 1957 hemma mot Ungern. Artur blev inbytt i 68:e minuten och de 22 minutrarna han fick i 0-0 matchen var den enda tid han fick i landslagströjan. Efter denna match åkte landslaget på en två matchers turné till Finland men de bästa lämnades hemma. Artur var en av dem då han 30 juni skulle spela mot Danmark och då lovats en startplats på topp. På träning med landslaget en vecka före matchen trampade han dock snett och ett ledband tänjdes ut. ”Det gjorde förbannat ont, både i foten och i själen” Artur kände nu att hans åtråvärda plats i landslaget kunde försvinna i intet. Det var många som jagade plats inför hemma-VM. Men man lovade att han skulle komma med i truppen igen efter de 2-3 veckor han ordinerades vila.

”Skadan var inte så allvarlig, men den förstörde allt”, berättade Artur och jag märkte att hans humör nu ändrades mot ett mer ledsamt. ”Eftersom det inte var några seriematcher just då och jag ändå tvingades vila så passade Esperanza och jag på att besöka hennes pappa i Spanien.” Det visade sig att Esperanzas pappa och mamma haft en kortare romans då Pablo (som pappan hette) jobbade i Sverige under 6 månader. Esperanza kom till men deras förhållande fungerade inte. Under sin uppväxt hade Esperanza bara träffat sin pappa en handfull gånger. ”Pablo jobbade i bakgrunden för Real Madrid och hade fått biljetter till Europa cup-finalen. Real skulle möta Fiorentina på Bernabeu i Madrid. Och vi fick vara med. Vi flög ned ett par dagar innan, jag hade inte träffat Pablo sedan bröllopet, och ville ha lite tid att bekanta oss. Lisa lämnade vi hemma hos Esperanzas mamma och styvfar i Gävle. Hon var för ung för att följa med. Det var fantastiskt att sitta bland 120000 på bernabeu och höra dem jubla och sjunga fram Madrid till en 2-0 seger. Det var där min kärlek till Spansk fotboll och Spanien började”. Artur tittade nu på mig och trots att han berättat något positivt så rann tårar nedför kinderna. ”Vad vi inte visste oh inte fick veta förrän 2 dagar efteråt var att Lisa hade vandrat ut på gatan själv när hon lekte i Gävle och blivit påkörd av en bil. Samma kväll som jag satt på Bernabeu så dog vår lilla ängel”.

Jag visste inte hur jag skulle reagera på det som Artur nu berättade. Jag började ana den tragedi som låg till grund för hans karriärsavslut men det visade sig vara mer än så. När Artur och Esperanza kom hem till Sverige så var allt förändrat. Esperanza gick in i en djup depression och Arturs sorgearbete gjorde att han grävde ned sig i fotbollen och tränade hårde och längre. Han var inte i psykisk form att spela varken i landslaget eller AIK men han var i bättre fysisk form än någonsin. ”Jag borde varit med Esperanza mer. Jag borde sett hennes lidande, förstått den. Men istället gled vi ifrån varandra och veckan före jul hängde hon sig i köket”. Jag blev alldeles chockad av det Artur nu berättade. Stackars karl, stackars fru. Vilket otroligt lidande det måste ha varit. Artur berättade att han kom hem sent till lägenheten i Stockholm efter ännu ett träningspass. Efter vanliga träningen hade han, som så ofta efter dotterns död sprungit ett par extra varv runt träningsplanen för att, som han sade ”Träna bort demonerna”. När han kom hem märkte han direkt att något var fel och han fann sin älskade hustru hängandes i köket. Hon hade skrivit ett avskedsbrev där det visade sig att hon kände att hon tappat både dottern Lisa och sin man, som drog sig undan mer och mer. Detta knäckte helt förståeligt Artur. Han lades in på sjukhus för att få hjälp då ångesten nog tog överhand. ”Klubben ställde till en början upp bra. Jag hade många vänner”, berättade Artur. ”Men när jag kom hem igen fanns ingen där för mig. Ingen kom och hälsade på och jag fick senare reda på att grabbarna i laget fått tipset att låta mig finna mig själv på egen hand. Det enda jag fann var flaskan. Till att börja med kunde jag träna ed laget men det märktes snabbt att jag drack och efter att ha slagits med två killar i laget under en träning skickades jag hem. Ingen hjälpte mig att söka hjälp och nu blev flaskan min enda vän. Jag stängde in mig och gick bara ut för att köpa käk och köpa sprit en gång per vecka. Jag började få kontakt med fel människor och jag var fast. Fast i skiten och spriten. Det är för jävligt hur alkoholen kan förtära, förstöra en människa. Den dödade min nästan men tack vare Nackas död fick jag den hjälp jag behövde.”

Nacka Skoglund var en annan svensk f.d. fotbollsspelare som fastnade i spriten och söp ihjäl sig 1975. Något som var på väg att hända Artur också. Men ett par dagar efter att nyheten om Nackas död fick Artur ett telefonsamtal från gamle favoriten Kurre Hamrin som önskade komma förbi med en vän. Med Kurre följde AIK-spelaren Jim Nildén. Nildén var en man trogen AIK hela sitt liv och intressant nog var han en man jag hade en del kontakt med som yngre i och med att han var ledare på Buster/AIK:s fotbollsskola i Solna som jag var med på ett par gånger på sommarloven. Han hade ett gott öga till mig och sade flera gånger att jag var en av de snabbaste unga spelare han sett. 1975 dök han upp i Arturs hall med Kurre. Jim hade haft Artur som idol men som för de flesta hade Artur flutit ur hans fokus de senaste åren. Det visade sig att Kurre fått kontakt med en kvinna i Ludvika som påstod sig ha ett barn med Artur. En femårig son, Tomas. Kvinnan hade försökt hitta Artur men visste inte hur hon skulle få kontakt med honom och hade då sökt sig till AIK:s kansli. Kansliet hade kopplat in Kurre Hamrin på ärendet då han och Artur spelat ihop och var vänner. I samma veva dog alltså Nacka och Kurre kände nu att han behövde rädda Artur från samma öde.

”Det var första gången jag såg någon från fotbollen på 10 år”, sade Artur med en djup suck. ”Man blir liksom pari då man har problem och på den tiden var man bara till last om man inte mådde bra. Jag hade inget kontrakt med AIK och då sket men i mig. Men att se Kurre igen gjorde underverk. Jag hade ingen aning om att jag hade en son men kände till kvinnan i Ludvika som sade att jag var Tomas son. Vi hade varit ihop från och till då hon bodde i Väsby i slutet av 60-talet och själv haft lite missbrukarproblem”.
Artur mottog den hjälp till rehabilitering som Kurre ordnat. Han blev inlagd och rensad, som han kallade det själv. ”Sedan den dagen har jag inte druckit en droppe. Det blev en nästa religiös upplevelse att få återse Kurre och han var ett otroligt stöd de första månaderna. Jim var också fantastisk. Han körde mig i sin gamla PV till Ludvika där jag fick träffa min son för första gången”.

Artur tog kvinnan på orden och gjorde aldrig faderskapstest eller liknande utan erkände sig som far till Tomas. De träffades från och till under åren. Mamman hade en ny karl men ville att Tomas skulle ha kontakt med sin riktiga pappa, vilket de fortfarande hade. Artur berättade att han dagen efter vårt möte skulle åka upp och stanna några dagar med sin son som precis skulle flytta hemifrån. Han lovade att ringa mig då han var tillbaka men jag hörde aldrig mer av Artur personligen.

Någon vecka efter vår träff funderade jag på hur Artur hade det eftersom han inte hörde av sig. Jag hade testat att ringa ett par gånger (minns att detta var 1989, långt innan mobileran) men inte fått svar. Jag var 20 år och hade en hel del saker att göra. Jag jobbade och hade fullt upp på fritiden så Artur var inte en prioritering. Vi hade ju träffats ett par gånger och han hade fått berätta sin historia, så jag tänkte att han kanske var nöjd med det.
Men en dag i mars 1990 dök ett vykort upp hemma hos mig, skickat från södra Spanien. Det var från Artur. Han hade varit nere med sonen och dennes mamma och styvfar samt deras gemensamma barn på sportlovet och han bestämde sig för att stanna. ”Jag blir här ett tag. Tack för allt. Kom och hälsa på någon dag”, skrev han. Det var kul att höra från honom. Han lät glad. Jag fick även Tomas telefonnummer men kontaktade honom aldrig. Återigen kom annat före; jobb, lumpen mm och inte förrän 16 år senare kom jag att träffa på och tänka på Artur igen.

Augusti 2004 befann jag mig i sydöstra Spanien på semester, i regionen Murcia. En söndag eftermiddag bestämde jag och min vän oss för att se fotboll. Närmsta arena med match var Pitinstadion. En liten fotbollsarena i San Javier, en liten stad intill den ljuvliga Mar Menor. Det var en Terceramatch vi skulle se mellan San Javier och Jumilla. Trots den låga klassen (spansk 4:e nivå) så var det flera hundra besökare på plats och långa köer. Det var hett, närmare 35 grader, trots att klockan var 19 på kvällen. När det var vår tur vid biljettkassan fick jag en chock. På väggen i biljettkassan (som var ett stort rum med två biljettluckor) hängde 3 tavlor; En på spanska kungen och två mindre på Franco och så en tavla med en åldrad man som såg precis ut som Artur. En färgbild på en ännu gråare Artur med ett stort leende och kraftig solbränna. Jag frågade biljettförsäljaren på min urkassa spanska om vem mannen var. Han vände sig mot bilden och tillbaka till mig igen. ”It is Arturo Montaña”, sade mannen på bra engelska. Han hade ju förstått att spanska inte var mitt modersmål. ”Our big trainer”. Jag frågade om han var lagets tränare nu men fick till svar att Artur, eller Arturo som han kallat sig, gick bort 2002. Men han var fortfarande ihågkommen av klubben. Jag förklarade att han var från min hemstad och mannen i biljettluckan sade att han skulle söka upp mig i halvtid och berätta mer.

Jag kände mig ganska konfunderad över att se Arturs bild där av alla platser men insåg att det måste vara honom på namnet ”Arturo Montaña”, ”Artur Berg”, kvist hade han lämnat utanför. Matchen var ganska underhållande men jag väntade på halvtid med större intresse än jag kunde visa matchen. I halvtid kom mannen från biljettluckan, Antonio, fram till mig och min vän och satte sig ned. Han frågade hur jag kände Arturo och jag berättade kort om Artur, men bara de positiva sakerna förstås. Antonio var mycket intresserad och bjöd med oss till ordföranden direkt efter matchen. Folk började komma tillbaka till sina platser så jag fick vänta på mer info i 45 minuter till. San Javier vann 3-0 så det var med gott mod Antonio och Ordförande Salvador. Salvador hade svårt med engelskan så Antonio fick vara tolk åt oss alla.

Antonio berättade att det i mitten av 90-talet började dyka upp en äldre utländsk herre på matcherna, både borta och hemma. Mannen kom även ned till arenan vissa kvällar då ungdomslaget tränade och hjälpte till en början till men blev snabbt en medlem i tränarstaben. En obetald medlem. Arturo hade aldrig varit intresserad av att få betalt utan istället berättade han hur det fungerade i Sverige, där föräldrar och andra ställde upp helt ideellt. Något som inte var fallet ens på denna låga nivå i Spanien. Arturo pratade inte mycket, berättade Antonio. Detta trots att han hade bra spanskakunskaper, så ingen kände till hans bakgrund. Det enda de visste om hans privatliv var att Arturo levde med en spansk kvinna och älskade Churros. Detta visste man då han alltid åt en strut med Churros innan varje match under hela sin tid i San Javier. Man hade aldrig sett till någon son, så jag funderade på om han tappade kontakten med Tomas eller om han bara höll honom hemlig från klubben.

Efter att ha hjälpt till med träningarna för ungdomslaget ett par år så sågs tog han över som huvudtränare för ungdomarna 1996. Han var mycket uppskattad bl.a. för hans taktiska sinnelag som ändå inbjöd till offensivt spel. 1998 fick han möjligheten att ta över A-laget efter att förre tränaren fick en hjärnblödning och blev delvis förlamad. Det gick bra direkt. Första säsongen tog San Javier för första gången klivet upp från tercera till Segunda B. Tiden i Segunda B blev bara ettårig men under det året fick klubben sin största framgång någonsin och det var den som gjorde Arturo till klubbens stora hjälte. Eftersom man spelade i Segunda B fick man chansen att kvala in till Copa del Rey, vilket gick bra. I fjärde omgången av cupen kliver de stora Primeralagen in och omgången avgörs i dubbelmöten. San Javier drog stora vinstlotten i lottningen då man fick möta storlaget och regerande cup-och ligamästarna Barcelona. Klubbledningen ville flytta matchen till den större arenan Condomina inne i staden Murcia (ca 50 minuter bort på den tiden) men Arturo vägrade då det skulle innebära att många av de äldre fansen skulle få svårt att ta sig dit. Istället lyckades han, efter vädjande till Barcelona, få till stånd det extremt ovanliga att Barcelona släppte alla sina biljetter de hade rätt till, så att den lilla Pitinstadion skulle bestå enbart av hemmafans. 3000 var maxantalet man beräknat med men nästan 5000 kom till matchen. Det var klubbrekord och det som sedan hände gjorde Artur till den legendar han förtjänade att vara. Miraklet i San Javier kallades det då. Lilla Segunda B laget från lilla san Javier slog det mäktiga Barcelona på hemmaplan med 1-0. Målet kom redan i 7:e minuten och chockade Barcelona som nog räknat med en enkel match. I returen hemma i Katalonien blev det enklare och Barcelona vann med 7-0. Men vinsten mot jättarna gjorde Arturo odödlig och klubbens största hjälte någonsin. Tyvärr varade inte Arturos tid så länge som A-lagstränare. 2001 blev han hastigt sjuk och avled inom en månad. Han begravdes på kyrkogården i San Javier som en av stadens stora.

Ordföranden tog nu fram ett fotoalbum och visade oss bilder. Bilder på Arturo som tränare och även bilder från begravningen. Det var otroligt många människor på plats och man hade ordnat en stor svensk flagga som svepte om kistan. Ordföranden berättade att den begravningen var något av det mäktigaste han upplevt med fans som grät högt och mycket för sin älskade hjälte.

Artur Bergkvist, eller Arturo Montaña, blev 70 år. Han kom från lilla Enköping, via Sandviken, AIK och landslaget till lilla San Javier i Murciadistriktet efter en stor livskris och dog som en firad hjälte. Man berättade att innan varje hemmamatch dök det upp blommor, halsdukar mm på Arturs gravsten. Ingen visste vem eller vilka som ordnade det men med all säkerhet var det gamla fans som hyllade stadens svenske hjälte.

2010 kom jag återigen till San Javier. Fotbollslaget San Javier fanns nu inte kvar. Laget hette nu Mar Menor efter att San Javier haft stora ekonomiska problem. Man spelade fortsatt på lilla Pitin och jag tog mig dit för att se en match. Allt var sig likt, förutom att det nu i biljettluckan nu hängde 2 bilder, en på Kungen och en på landets nya hjälte, Iniesta, som samma sommar lett Spanien till sitt första VM-guld. Borta var Artur, borta var Ordförande Salvador. Borta var alla som mindes Arturo. Jag gick till kyrkogården efter matchen och nu var Arturs grav misskött och inga halsdukar eller prylar fanns. Det var sorgligt att se. Artur som var bortglömd i sin hemstad Enköping, trots att han var stadens förste landslagsspelare och kanske förste Allsvenske spelare, var nu även bortglömd i den stad han en gång var stor hjälte i.

Jag gläds åt att Artur dog som en hjälte, en firad människa. Han hade varit med om mycket i livet, både gott och ont och han var värd all uppskattning. Nu idag är han fortsatt bortglömd. Ingen minns honom och alla hans gamla vänner inom fotbollen har också gått bort. Därför ville jag sprida min berättelse om Artur Bergkvist, Señor Montaña. Han kunde blivit ett stort namn, han borde blivit stor. Men ingen vet vad som kan hända i livet, inget är givet. Farväl Artur, Jag kommer alltid att minnas dig.

söndag 7 februari 2016

Inför måndagens Kommunfullmäktige

Nu är det över ett år sedan jag lämnade politiken, men på måndagens Kommunfullmäktige i Enköping har jag mer med mötet att göra än flera av ledamöterna på plats. En gammal motion om QR-koder ska avrapporteras och ett medborgarförslag som jag skrivit om träning för sjka och arbetslösa ska behandlas.

Jag inleder lite kort om QR-koderna trots att detta kommer senare i dagordningen.
Kommunen har haft en "försöksperiod" med QR-koder vid turistattraktioner. Ett "test" som innebar att man satte upp en kod i Drömparken och enbart där. Eftersom man inte är så tekniskt kunniga i Enköping satte man upp två koder, en som ledde till information på svenska och en som ledde till information på engelska, detta trots att det finns smarta QR-koder som ktt tesänner av språket i din telefon och skickar dig rätt automatiskt.

Man kallar detta "försök" i princip för en flopp och dödförklarar samtidigt QR-koden. Visst väldigt få scannade koden men med bara kod på ett ställe i kommunen så finns en klar risk att besökare inte hade en aning om att den fanns där då det inte funnits QR-koder på andra ställen de besökt.

En det man framförallt gör fel i är att döda av QR-koden. Inget kunde vara mer fel. QR-koden har exempelvis exploderat i Kina. Framförallt pga appen WeChat som ofta följer med Smart Phones i Kina och varje gång någon laddar ned denna app medföljer en QR-kodläsare som gör att eftersom det är över 300 miljoner användare av WeChat varje månad så har i princip varenda person i Kina en QR-kodläsare i sim mobil. Mång experter på digital marketing säger just att om Apple haft en inbyggd QR-kodläsare i sina IPhones eller om Facebook satsat på QR-koder på samma sätt som konkurrenten WeChat, så hade QR-kodningen varit enormt mycket större i Europa och USA än den är idag.

Att det är viktigt att QR-kodningen slagit i Kina beror inte bara på en den enorma inhemska marknaden utan även på den stora turistström av kineser som besöker Europa och USA varje år. Över 100 miljoner kineser reser utomlands varje år. Butiker i flera stora Europeiska länder har insett att deras kinesiska besökare vill ha QR-koder för att kunna läsa information om varor på sitt eget språk etc. och har satt upp QR-koder för sina kinesisktalande besökare. Detta har, framförallt i London, genererat ett intresse hos de inhemska kunderna och man tippar att 2020 så kommer QR-koden (eller dess utveckling) att slå till i Europa.

Inom turismen har den redan slagit till. Läs här om hur man i London 2014 satte QR-koder på statyer, som då när man skannar dem ringer upp och en känd persons röst läser intressant fakta om just den statyn. Enligt siffror från 2015 så har detta blivit en succé och fler städer har nu gjort detsamma. Man testade inte bara på en staty, som man skulle gjort i Enköping utan vågade tro på en bra idé.
https://www.linkedin.com/pulse/20140818073121-216921098-qr-codes-launched-on-london-statues-they-tell-you-their-story

Att påstå att QR-koden är död är inte bara dumt, det är enormt okunnigt också.


Nu till mitt medborgarförslag i vilket jag föreslagit rabatterad eller fri träning för arbetslösa och sjuka i Enköping. Detta då denna grupp inte bara är en av de ekonomiskt svagaste utan för att den oftast är socialt svag också. Att då få en möjlighet att träna billigt skulle då inte bara innebära att de som vill skulle kunna må bättre både psykiskt och fysiskt, men det vill inte Enköpings politiker att de ska göra.
Efter att ha läst svaret nu och remissvaren under processen kan jag konstatera 3 saker;

1 - Tjänstemän inom Enköpings kommun är okunniga i hur Kommunallagen 2.kap 2§ (den sk. "likställighetsprincipen") ska tolkas. Den korta lagtexten lyder "Kommuner och Landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat". Detta har man i detta fall tolkat som att det behövs speciallagar för att medlemmar ska kunna behandlas "olika". Men detta stämmer inte. Utan att gå för djupt in i det i denna text (även fast jag kunde göra det om jag ansåg att det skulle ge något mer) så skulle man, om man går efter tjänstemännens tolkning, inte kunna ha pensionärsrabatter och dyl. i kommunala badhus. Det finns ingen speciallag som ger utrymme för detta.
Att man kan de dessa rabatter beror på det som togs upp i bl.a. RÅ 2009:23 "Likställighetsprincipen innebär att kommunmedlemmar i samma situation inte får behandlas olika". Alltså de "I SAMMA situation". I mitt medborgarförslag innebär det alltså att ALLA sjuka och arbetslösa ska få tillgång till samma möjlighet att träna gratis eller rabatterat och att INGEN som är i eller hamnar i SAMMA situation får behandlas olika. Likställighetsprincipen säger inget om att alla kommunmedborgare alltid ska behandlas lika och få samma saker. Isf skulle vartenda bygglovsavslag kunna överklagas ifall någon annan fick godkänt att bygga (för att visa en överdriven jämförelse).

I ett yttrande till i RÅ 2001:17 sade kammarrätten (i en av regeringsrätten fastställd dom) att differentiering av avgifter får ske så länge det sker efter objektiva och sakliga grunder. Detta innebär samma sak som ovan.

Jag skulle kunna ta många fler exempel men nöjer mig med vad som skrevs propositionen för denna lag "Å andra sidan innebär inte likställighetsprincipen ett absolut förbud mot att en kommun eller landsting vid ett visst tillfälle tillhandahåller anläggningar eller tjänster som bara kommer vissa medlemmar i kommunen eller landstinget till godo"
(Prop 1990/91:117 sidan 149)


Kommunen får alltså ge rabatter eller skapa insatser som hjälper en viss grupp kommunmedborgare utan att det strider mot Likställighetsprincipen. Liknande projekt som det jag föreslogs har även skapats i andra kommuner utan att någon gång det behövt gå till rätten för att försvara sitt beslut.

2 - denna gång har man använt Likställighetsprincipen för att avslå ett förslag. Andra gånger har förslag och motioner avslagits av andra skäl trots att man lätt kunnat avslå dem med att skylla på Likställighetsprincipen, om det nu varit ett legitimt avslagningsskäl. Så har inte skett och man måste berömma tjänstemännen för att hitta nya kreativa sätt att hitta skäl till avslag då de inte gillar en idé. Jag önskar dock bara att någon politiker på vägen varit mer intresserad och kunnig för att kunna ställa sig frågan om detta verkligen stämmer.

3 - Ser man till svaret från Kommundirektören kan man ana att detta med badhusets placering bara är en charad, Det kommer inte byggas ett badhus, det finns inget behov.
I svaret till mitt medborgarförslag skriver Peter Lund, Kommundirektör i Enköping, att Det finns utegym i Enköping som är öppna för alla att använda.

För det första visar han att han inte förstår en av andemeningarna med medborgarförslaget; att inte bara ge fysiskt välmående, utan även psykiskt genom möten med andra på gymmet, att komma in i en grupp och dessutom kunna få hjälp och vägledning på vägen, Dessutom vet ju alla hur kall vintern kan vara (se bara på denna) och att då anse att sjuka och arbetslösa kan träna utomhus på gym som inte är anpassade för vinterträning visar vilket ointresse Kommundirektören har av att hjälpa de som har det sämst i Enköping. Jag hoppas politikerna kan ha mer omtanke och kreativ förmåga till lösning av ett problem.
Ang. badhuset så visar Kommundirektörens svar på att inget sådant behövs. Vi har ju Bredsand och dessutom kan väl folk simma i ån. Vips så har han sparat många miljoner till kommunen.


Ett par av remissinstanserna hade tagit med att de ansåg att det skulle vara svårt med att veta vilka som skulle få denna rabatterade träning då det rör sekretessbelagda uppgifter från FK och AF. men det löses ju enklast genom att den som kan få denna träningshjälp själv ansöker om den och bara behöver presentera intyg från FK och AF utan mer information än att de är inskrivna hos dem. Inga sekretess behövs då röjas för den sjuke eller arbetslöse-


Till er politiker som ska ta beslut på måndag har jag till sist detta att säga;
Ni får tycka att mitt förslag var kasst, ni får anse att det blir krångligt och dyrt (oavsett vad ni anser om förslaget), ni får tycka att det inte finns värde i att sjuka och arbetslösa kan få må bättre. men gör då avslag på dessa grunder och inte på en felaktig tolkning av kommunallagen. Om ni inte är insatta i kommunallagen så ta och sätt er in i den och lita inte bara på hur tjänstemännen tolkar den. Det kan ge er nya visioner och kan leda till att ni tar beslut med rätt underlag och av rätt skäl.


Jag tycker självklart att mitt förslag är bra. Jag tycker även att det skulle vara en billig investering för att kunna få en enormt utsatt grupp (både ekonomiskt, socialt och psykiskt) att kunna må bättre på alla sätt.

lördag 30 januari 2016

Svar på insändarsvar

Häromsistens hade jag en insändare i Enköpings Posten om att jag anser att Sverige har råd att ta emot flyktingar och hjälpa andra med bistånd. Självklart kom ett svar från en person från SD som i princip sade att flyktingar ska vi inte ha och han körde SD:s gamla mumbojumbo om att de som har det dåligt i Sverige har det så pga alla flyktingar.

Jag skrev en replik på den insändaren. Men EP har valt bort att publicera den så jag lägger in den i min blogg istället.



Det är intressant att SverigeDemokraten Johan Widén i sitt svar på min insändare själv pekar på hur dålig SD:s politik är. Han skriver att om biståndet minskar så hjälper vi färre av de svältande barnen i världen. Och det är ju just det som SD är ute efter. Man vill sänka biståndet och därmed kunna hjälpa färre som flyr krig, som svälter, som dör för att de inte får mediciner. Över 30 miljarder på 4 år vill SD minska biståndet med till utlandet. Detta beror inte på att man ”värnar om svenskarna” utan för att den rasistiska ideologin bakom SD inte gillar andra folkslag.

 Widén skriver även att ersättningarna från FK kommer att sänkas. Där har han rätt till viss del. Den stora orsaken till detta är att prisbasbeloppet sänktes till i år. Detta är olyckligt men beror inte på den ökade mängd flyktingar som kommer till Sverige, även om jag har förstått att SD vill få det till att det är så. Prisbasbeloppet beräknas av SCB beroende på det allmänna prisläget i Sverige. Det har sänkts flera gånger förut mellan höjningarna och detta under år då vi inte haft stora mängder flyktingar. Så försök inte sätta likhetstecken mellan sänkta ersättningar från FK och mängden flyktingar i landet för då gör ni er enbart löjliga.

De flesta av de som får sänkta ersättningar från FK (varav jag själv är en) får dock mer i plånboken tack vare sänkt skatt etc. De som inte får sänkt skatt är främst de med sjukersättning eller aktivitetsersättning. Om dessa personer dessutom har garantipension som enda inkomst så drabbas de dubbelt i jämförelse med ålderspensionärerna eftersom garantipensionen sänktes pga sänkta prisbasbeloppet. Detta har regeringen försökt rätta till genom att höja bostadstillägget för pensionärer, som många med sjukersättning får. Tyvärr räcker det inte till och regeringen har sagt att till nästa års budget så kommer man att se till att även de med sjukersättning får sänkta skatter.

Detta kunde dock redan skett i år. Det fanns en sak som kunde lett till att de som fick sänkta ersättningar hade fått sänkt skatt redan i år. Hade regeringens första budget, som lades 2014, gått igenom så hade årets skattesänkningar skett ifjol och de skattesänkningar som kommer att ske nästa år hade du skett redan i år. Men den budgeten valde SD att rösta ned. Widén säger att SD värnar om svenska medborgare. Hade de gjort det hade de röstat igenom en budget som hade hjälpt de som har de sämst. Man valde istället att rösta mot regeringens budget för att den var för vänlig mot flyktingar. Återigen detta rasistiska hat hos SD som förstörde för Sveriges pensionärer som nu drabbas av mindre i fickan. Jo tack, det är så SD ”värnar” om folk.

Även föräldraförsäkringen och vårdbidrag kan påverkas negativt av sänkt prisbasbelopp. Men med tanke på att SD i sin senaste budget ville sänka både ersättningen till föräldraförsäkringen och sänka vårdbidragen för funktionshindrade barn så hade dessa ersättningar blivit ännu mindre med en Sverigedemokratisk politik. Jo tack, Det är så SD ”värnar” om folk.

Jag skrev redan i min första insändare att vissa inte har det bra ekonomiskt i Sverige. Det finns dock många som fortfarande njuter av de skattesänkningar alliansen genomförde. Sverige är ett av de länder som klarat sig bra ekonomiskt (förvisso på de fattigastes bekostnad som under alliansåren fick det ännu sämre) och vi har råd att hjälpa. Det är inget känsloargument, det är ett faktum.

Vi som hänger med i politiken vet att ni i SD vill ställa de svagaste grupperna i samhället mot invandringen och flyktingarna. Ni vill försöka lura i svenska folket att det är vi som lever på lägsta inkomsterna som betalar för att Sverige hjälper de som flyr krig. Men så är det inte. Sjuka och gamla fick betala för alliansens girighetspolitik som gynnade de som redan hade och kraftigt missgynnade de som inte hade. Ni vet, samma politik vars budget SD hjälpte till att rösta igenom 2014. Jo tack, det är så SD ”värnar” om folk.

Så, Johan Widén, kom inte och säg att ni i SD värnar om svenska medborgare, för det har ni visat gång på gång att ni inte gör. Blanda inte heller in en stackars mans död i debatten om flyktingar på samma sätt som den rasistiska median gör. Det är skamligt, det är felaktigt, det är vidrigt.