Jag mår inte så bra för tillfället. jag har inte gjort det en längre tid. med inte bra menar jag att jag mår sämre än vanligt. Ångesten sliter i och ut mig. Jag kan inte sova. oftast blir det 2-3 timmar per natt och då sällan utan att jag vaknar. Ibland kan jag somna om men jag minns inte när jag var utsövd senast. Det gör att det finns en hl del jag inte klarar av för tillfället. En sak jag inte klarar av är att gå ut utan att det ger ökad ångest. Att sitta hemma blir då så skönt, eftersom det inte skapar den extra ångesten som vetskapen att jag ska ta mig över tröskeln gör.
Jag skulle på fest i lördags. Tre stycken herrar i lokala partiet fyller nämligen 70 år under året och Arbetarekommunen hade fixat ihop en 210-årsfest åt dem. God mat, trevliga partikamrater och Stig-Björn utlovades. Det lät kul och ända till lördag förmiddag var jag helt säker på att jag skull dit men ju närmare festen kom desto mer ökade ångesten. Det var flera saker som blev för jobbiga, inte bara vetskapen om att jag skulle ut. På tillställningar av detta slag ska man alltid vara så social och småprata med andra. Jag förstår inte vitsen med det, jag har aldrig känt att småpratande har något värde. Jag har under livet lärt mig (till viss del) hur jag ska bete mig för att inte verka helt konstig i andras ögon. För konstig betraktas man som ifall man vill dra sig undan, inte vill prata eller sitta nära folk. En annan sak jag har svårt för är att se folk i ögonen. Ni som pratar med mig kanske tycker att jag tittar på er, jag vet att min psykolog inte märkte något innan jag berättade för honom. Jag har nämligen ett knep som nu säkerligen alla som läser detta kommer att titta extra noga efter och som då kommer bli ännu jobbigare för mig :) Jag tittar på folk ovanför glasögonen. Jag har inte jättedålig syn men eftersom jag alltid har glasögon så blir det suddigt utan dem. Jag ser ansiktet på den jag talar med men det blir så suddigt att jag inte störs av den andra människans ögon som tittar på mig, men den jag talar med ser ju mina klart och tror att jag tittar dem i ögonen. Det gör att både jag och andra känner sig mer bekväma i situationen. Det finns andra liknande knep jag använder mig av för att inte verka helt osocial. För osocial är jag inte, jag förstår bara meningen med småprat eller folk som ska ta i en och lägger handen på axeln på en då de hälsar. Jag säger inget om det då folk gör sådant eller andra saker för att vara socialt accepterade, men de flesta gånger skapar det ångest hos mig.
något som inte är ångestframkallande är motion, åtminstone inte då jag använder min Wii för att motionera. Jag försöker dagligen träna 30 minuter med Wii fit, både för viktens skull och för att det ska vara bra för en att träna. Det är skönt och efter passet blir jag glad att jag orkat med och klarat av att träna. När jag var i Spanien klarade jag även av att ta längre promenader i värmen men jag mår så enormt mycket bättre i Spanien än här hemma i övrigt. Det går inte att förklara, eller jo... det gör det nog. Jag har en förklaring till det iaf, men den tar jag inte nu.
Sedan är det inte så som min psykolog och en del andra inom sjukvården sagt, att motion ska hjälpa mot ångesten. Inte för mig iaf. Det är andra behov den fyller i livet men att träna dagligen gör inte att jag kan komma ut lättare (mer än viktmässigt, hoppas jag) :)
Det är även kul då andra gillar ens motion. Nu pratar jag politiska sådana. På senaste Kommunstyrelsen kom min motion om källhänvisningar upp och det verkar som den kommer att bifallas i KF. Det gör mig glad, på flera sätt. Jag blir glad då det är min motion, även fast det blir Anneli Djurklou som får cred för den. Enligt nya regler i KF (regler som jag tycker känns fel) så får ersättare inte ens stå med som motionsinlämnare tillsammans med en tjänstgörande längre. Det skapar lite problem vid framtida motioner då jag ett flertal gånger blivit tjänstgörande i KF utan att ha vetat om det då motionen lämnades in. Så jag kommer fortsätta skriva med mitt namn ändå om det blir fler motioner från mig.
Det är även en motion jag känner en hel del för. Jag är väl lite akademiskt skadad på det sättet eller så är det maniska sidan av mig, men jag älskar att grotta ned mig i källor, det har jag alltid gjort. Källor kan man både fascinera sig i och lära sig mer av och man kan kolla att de stämmer. Så om motionen går igenom så blir det roligare att läsa motionssvar från kommunens tjänstemän, iaf för mig.
Den tredje orsaken att jag blir glad är att jag inte skulle orkat gå upp och försvarat motionen, så som jag gjorde angående QR-koder. Så som jag mår just nu hade det varit en omöjlighet. Nu kommer det bli lättare ifall jag orkar gå på den KF då motionssvaret kommer.
Tyvärr är det så att man ska gå fram och tala då man sysslar med politik. Så tycker både partiet och pressen, för jag vet att EP tidigare räknat på hur ofta ledamöter i KF stått i talarstolen och liknande. Samma sak var det i skolan, muntlig presentation skulle det alltför ofta vara. Det har aldrig passat mig. Jag är en tänkare. Jag trivs bäst själv på kammare där jag kan tänka ut och komma fram till tankar och idéer. Jag vill helst slippa stå och tala inför massa människor, varav de flesta ändå inte bryr sig. Tyvärr finns det sällan plats för sådana mig och andra som gillar att vara i bakgrunden men ändå vill bidraga med något. Jag är inte bara blyg eller nervös, utan för mig skapar det en ångest som inte går att förklara för dem som aldrig upplevt det. Jag tror dessutom att man måste vara väldigt säker på sig själv och tycka man gör det bra för att bli en bra talare inför publik. För mig, som har jantelagen hårt insprängd i min DNA, så finns det inte en chans att jag skulle känna att jag gör något tillräckligt bra.
Men jag skulle likförbannat bli glad om den motion jag tänkt ut uppskattas av andra i KF.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar