Mani och första maj

Jag fick ett mail från en person som jag inte är nära bekant med, men som jag vet vem det är. Denne person frågade mig varför jag bloggar så sällan och varför det är så få politiska inlägg.
Jag kan ge ett enkelt svar på detta. Jag mår inte tillräckligt bra. Varken för att blogga eller  tänka politik. Eller... tänka orkar jag väl, men sätta mig in i den känns övermäktigt just nu.
Dessutom är det så att sedan jag bytte från Skolnämnden till Socialnämnden så har jag mindre att skriva om eftersom det mesta intressant är sekretessbelagt i Socialnämnden.

Det var också därför det inte heller i år blev första maj för mig. Jag kände att vara bland mycket folk, vare sig jag gick i tåget eller bara kom till Skolparken, inte var det bästa för mig. Att det sedan var iskallt och snöade på natten underlättade mitt beslut.

I veckan kommer jag att ha avstämningmöte med psyk, FK och Saraprojektet. Jag har provat att arbetsträna och det gick inte bra. Inte bra alls...
Gården jag var på är det inget fel på. Personalen är alltid supertrevliga och har bra förståelse för min sjukdom och vad som krävs för att kunna testa att jobba. Problemet var att hela situationen stressade upp mig. Jag fick kraftigare ångest, hade svårare att sova och dessutom har jag nu fått kraftigare bortdomningar i ansiktet. Dessa består av att ansiktet, framförallt vänstra halvan, domnar bort. jag tappar känseln och allt börjar hänga. Man kan se det enklast på att munnen börjar hänga men jag har även märkt lite problem med att ögat hänger konstigt. Det är nästan helt säkert att detta beror på stress. Innan arbetsträningen hände det ibland att munnen hängde och att jag var bortdomnad upp mot nästippen. Det skedde dock inte ofta. Nu domnar hela vänstra halvan bort, främst från kindbenet till munnen, men även hals och nacke domnar bort. Det sker dessutom mycket oftare. Jag har pratat med läkare om det och bästa rådet jag fick var att vänta och se hu det utvecklas då en stressfaktor, arbetsträningen, försvinner. Jag får se vad som sker.

Det jag politiskt mest tänkt på senaste tiden är hur illa det blivit sedan psykiatrin i Enköping togs över av Landstinget. OK, jag vet att vissa fått det bättre då de slipper en läkare (som det ju stått om en del i tidningar) men Landstinget har valt att köra med hyrläkare som är här ett halvår var (om ens det). Det fungerar inte. Jag har nu haft kontakt med tre olika psykiater sedan landstinget tog över driften i juli ifjol. Hur ska man bygga upp en kontakt och få den bästa hjälpen när det är så? Har man tur hinner man få två träffar med psykiater under det halvåret de är här eller så kanske man kan få en telefontid. Om man hinner.
Jag har därför bestämt att jag kommer söka mig till ett privat alternativ, troligen i Uppsala. Det finns de som frikort gäller hos, så det kostar mig inte mer. Jag kanske då kan få en läkare som hinner sätta sig in i mitt fall, en läkare jag kan bygga upp en relation till och kanske få lite vettigare hjälp än vad det är nu.

Ett stort problem med att träffa olika psykiater hela tiden är att de, liksom de flesta andra läkare man träffar, gillar att ställa diagnoser och har sina favoritdiagnoser. Så var det med den norska läkaren jag gick till på Akademiska. Han var helt säker på att min ångestsjukdom berodde på PTSD efter en bilolycka 1993 (då jag fick min nackskada). Att det sedan yttrade sig först 2001 sade han var helt normalt (det var ju Posttraumatiskt ju). Det är dessutom en olycka jag sällan, om ens någonsin tänker på, men det var inte heller ett hinder. En googling på läkarens namn då jag kom hem visade att denna läkare skrivit mängder av avhandlingar och annat om just PTSD och forskade inom det. PTSD var vad han kunde och då försökte han passa in alla patienter i den fållan.

Lite på samma sätt är det nu. Den senaste psykiater jag träffade här i Enköping sade att jag har Bipolär sjukdom (det som även kallas mano-depressivitet) och ville ge mig extremt starka antiepileptikumtabletter med kraftiga och vanligt förekommande biverkningar. Tidigare fick jag antiepileptikum av en läkare som ville kolla om jag var bipolär men det gick inte bra. Har inte sått så dåligt av några tabletter. Dessutom var det antiepileptikum jag åt i en forskningsstudie om bantning när jag för första gången fick ångest. Att jag skulle vara bipolär har slagits bort som heltokigt av de tre läkare jag haft innan denna senaste. Jag håller med. Tittar man på kriterierna för Bipolär sjukdom står det att man måste haft en manisk period följd av hypomani eller en depressiv period. Jag har aldrig haft maniska perioder. och definitivt inte hypomani. Att jag ibland känns stressande och pratar fort samt att jag säger att hjärnan rusar ibland beror på stressen i första hand.

Kriterierna för att kunna ställa diagnosen för mani eller hypomani är att minst tre av följande symptom, samt att man har en stämningslägesförändring:

• Ihållande förhöjt stämningsläge eller irritabilitet under minst en vecka  (irritabilitet har jag, men det är även ett symptom på stress och utbrändhet mm. Dessutom är det bara kortare perioder så sker)
• Grandiositet och förhöjd självkänsla (Definitivt inget jag har. Snarare slår jag ner mig själv och minsta beröm jag får förkastas som något personen inte menar)
• Minskat sömnbehov  (Nej, jag sover mindre, men behovet finns. Jag är istället trött och aldrig utvilad och det leder också till min irritabilitet)
• Talträngdhet  (Betyder att man är indiskret och snackar mycket. Pratar mycket gör jag men indiskretion är inte min grej och jag har alltid pratat mycket då jag blir ivrig)
• Lättdistraherbarhet och tankeflykt (Har jag inte heller. På samma gång som mina tankar ibland går åt annat håll så är jag enormt medveten om här och nu. Främst beror detta på mitt otroliga kontrollbehov)
• Ökad målinriktad aktivitet (Jag klarar inte ens av att ha målet "Diska" en dag. Jag kan dra mig flera dagar för att skriva ett mail eller vad som helst. Prokratination är mitt mellannamn. Så det blir ett nej också)
• Psykomotorisk agitation (Jag har inte heller några omedvetna kroppsrörelser eller beteenden. Inte vad jag sett iaf :) )
• Hängivelse åt lustbetonade aktiviteter som har potentiellt negativa konsekevenser (Detta är vanligt även i ångestsjukdomar. man gör saker för att döda ångesten och för att tänka på annat. Jag har mitt spelande och det kan ju ha negativa konsekvenser men inte på det sätt så det blir sjukligt. Vanligt här är annars översexualitet, köpgalenskap mm och jag som kallats asexuell av fler än en och som inte brukar handla för mycket passar det inte in på).

Så.. mani kan vi glömma och då även bipolär sjukdom. Så jag hoppas att läkaren inser detta eller så får jag fixa "a second opinion" då jag söker sjukersättning.

 

hmm... skulle skriva om något mer men då jag kom till stycket om Mani så tappade jag orken och glömde vad jag skulle skriva. Så är det ofta... jag har koncentrationssvårigheter då jag bl.a. läser en bok. Det är därför jag oftast läser i badet. Då låter jag det heta vattnet koppla bort mig och lindra det onda och stela, och samtidigt kan jag inte fly någonannanstans utan kan fokusera tankarna på boken.

men det var inte det jag skulle skriva... äh... kommer väl på det senare och då blir det ju ett nytt inlägg :)