Var kommer barnen in...

Tog en promenad till årsmötet igår. Med Estopa, Fito y Fitipaldi och mina andra spanska favoriter på hög volym i öronen så är det riktigt skönt att promenera. Borde testa det oftare kanske :)

På vintern är det extra kul att vara ute och gå. Med mörker utomhus så ser man bra in genom folks fönster och jag brukar alltid undra hur de man ser in hos har det. Har de bra liv, mår de piss, är det skratt eller gråt. Dessutom ser det alltid så fint och pyntat ut hos alla vars fönster jag passerar. Fast skulle man se in genom mina fönster så där snett nerifrån som man gör då man är ute och går så skulle man kanske tycka att jag har fint också. Jag håller skräpet under fönsterhöjd, och inombords.

När jag kom fram till den plats där jag skulle korsa gaten fick jag vänta på grön gubbe. Uppe i ett fönster på andra våningen i huset mittemot såg jag ett ungt ansikte. Jag kan inte säga om det var en pojke eller en flicka. Jag skriver "han" här för enkelhetens skull men då det, liksom i alla fönster som jag antar tillhörde lägenheten, var nedsläckt så såg jag inte så bra på det avstånd jag stod. Ansiktet lystes upp lätt av en lampa i fönstret där han satt och tittade ut, det avr allt.
Ansiktet såg sorgligt ut och jag fick en känsla av ensamhet och kände så väl igen mig. Hela mitt liv har jag känt att jag suttit där bakom fönstret och sett livet passera förbi. När jag läste på folkhögskola så skulle vi med ett foto beskriva oss själva. Jag fotade en busshållplats. Inte för att jag, som vår lärare först tolkade det, var en person som ville resa bort (även fast jag självklart vill det:) ) utan för att jag ofta känt mig som en busshållplats. Stående fast i livet och emellanåt kommer folk och söker min hjälp eller närhet för att sedan, när deras buss kommer, kliva på och resa vidare mot nya mål, nya erfarenheter.

Jag har ofta känt att Gustaf Frödings otroligt bra dikt En Ghasel har beskrivit mitt liv. (För er som inte läst den så finns den bl.a. här ).

jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret

Missförstå mig inte. Jag har ofta sökt ensamheten själv och jag har trivts ensam. Jag har varit "alone" men inte alltid "lonely". Eller som Lundell skrev Det är inte ensamhet, det är frihet. Eller så har jag intalat mig iaf.

Men, tillbaka till ansiktet i fönstret som fick dessa känslor att komma tillbaka till mig. jag har inte en aning om han var ensam, kände sig ensam eller bara var less på läxorna och tittade ut genom fönstret en kort stund. Det fick mig iaf att tänka på att en av de viktigaste uppgifterna jag som skolpolitker har är att göra det mesta för att alla barn trivs i solan och mår bra. Skrämmande många barn säger i de undersökningar som görs att de inte trivs i skolan, allt fler unga flickor skär sig, allt fler äter antidepressiva medel mm.
Hur många som verkligen mår riktigt dåligt och orsakerna till detta undersöks inte. Men om inte vi vuxna tar vårt ansvar så kommer många av dessa unga att växa upp till ett liv som inte blir så bra som det skulle kunna ha blivit för dem. Alla barn mår inte heller dåligt av mobbing eller annat i skolan, många har rent för jävliga hemförhållanden som får dem att må dåligt.

Jag vet inte hur många barn och ungdomar som tar livet av sig i Sverige. I vissa undersökningar jag sett på nätet så ligger Sverige högt på listan över självmord, och det framförallt bland unga flickor. I USA, som förvisso är mycket större än Sverige, så räknar man med 3000 självmord per år bland ungdomar 10-24 år. Ungefär 4 barn i åldern 8-10 tar sitt liv varje år utöver detta. Siffror som i procenttal är små men 60 barn varje vecka som tar livet av sig i USA. Det är för mig skrämmande siffror.
Det finns många orsaker till varför folk försöker begå självmord och jag förringar ingen av dem. Det jag känner är bara att i många fall av barn- och ungdomssjälvmord så skulle vi säkert kunna gjort något för att det inte skulle behöva ske.

Barn måste känna att de kan vända sig till någon när de mår dåligt. I skolan måste vi ha många fler vuxna och då inte bara psykologer och kuratorer (som det förvisso finns för då av). Det måste även finnas andra vuxna som barnen ska kunna vända sig till med förtroende för alla möjliga typer av stöd och hjälp. Även utanför skolan så måste det finnas vuxna som lyssnar på barnen och som de kan vända sig till. Fler fritidsgårdar behövs, fritidsgårdar som har öppet varje kväll, även på loven. Överhuvudtaget finns det massor vi vuxna och vi som valt att hålla på politiskt kan göra. Synd bara att viljan inte alltid finns. Synd att pengar ska styra och att vissa partier inte anser att det är värt att lägga mer pengar på skolan och fritidsgårdar.
Jag säger inte att alla barn skulle må bra och få bra liv om det satsades mer på vuxna i skolan. men det skulle kanske kunna rädda många från att må dåligt i onödan. Jag har nu i vuxen ålder mått dåligt i många år och, tro mig, det är ett helvete, men att må dåligt i unga år kan vara ett ännu större helvete. Att inte ha någon att vända sig till, inte har någon som lyssnar på en, att se andra ha kul när man själv saknar vänner, att ha föräldrar som försummar en, super, misshandlar eller våldtar en, att känna otrygghet och ångest kan sätta enormt djupa spår i en ung människa, spår som aldrig försvinner och som kan förstöra hela deras liv.


När det blev grön gubbe gick jag över gatan och aniktet i fönstret försvann ur min synvinkel. Jag gick vidare och jag tänkte att det är så vi alltför ofta gör med barn som mår dåligt. Vi ser dem ett tag men då våra liv ska gå vidare, då vi får grön gubbe, så bryr vi oss inte.

Kom igen nu, vi kan inte glädjas åt att fler barn mår bra i skolan när det fortfarande är 15% av barnen här i Enköping som säger att de inte trivs, inte mår bra i skolan. 3 barn i varje 20-barnsklass mår dåligt i skolan, kan vi inte göra något för att försöka få dem att må bra så är det skrämmande.
Saknas pengar till resurser så ska de styrande ge fan i att sänka skatter. Vi kan inte fortsätta försumma barn för ekonomins skull.


(För er som inte vet så är Var kommer barnen in en mycket bra låt av Hansson de Wolfe united. Mona Sahlin nämnde tydligen den sången i sitt installationstal som ny partiledare)