Betraktelser från bakre bänk - långt bak

Kommunfullmäktige igår. Men inga betraktelser. Min närvaro vid sammanträdet blev bara någon minut lång eftersom jag endast lämnade över lite Alla-Hjärtansdags-choklad till mina partikamrater. Jag hade fått chokladen men då jag inte tål soja så kunde jag inte äta den själv.  Hade tänkt ta med den till KF men sedan mådde jag för dåligt för att kunna närvara.

Jag orkade dock ta mig till kommunhuset för att stödja mina partikamrater med socker och kalorier så de skulle orka ett KF-sammanträde som troligen inte skulle innehålla så mycket kärlek. För kärlek är det inte mycket av inom politiken. Nu blev tydligen sammanträdet ovanligt kort så chansen för kärlek blev ju inte så stor denna gång heller :) Hoppas min choklad hjälpte åtminstone.

Att jag inte kunde medverka på mötet idag berodde, som vanligt, på min sjukdom. Förutom att jag har den dygnet runt så är jag utförsäkrad med allt vad det innebär i extra stress och ångest. Hela tiden gnager en oro för framtiden, oro för pengar, ångest över min situation och depressionen kommer allt starkare varje dag.

Jag tror ingen som inte lidit av ångest och depression kan sätta sig in i hur det känns. Jag hade ingen aning om vilket helvete dessa sjukdomar innebär innan jag blev sjuk. Med sådan typ av sjukdom är det också svårt att visa hur sjuk man är. Jag kan klara av att göra saker en dag, men inte andra saker. Vissa tycker detta är konstigt, men då vissa saker är mer stress- och ångestframkallande så blir de för tunga att göra. Dessutom kan en liten sak förstöra en hel dag. Jag kan må relativt bra för att plötsligt drabbas av helvetesångesten och bli helt oförmögen att göra något alls.

Egentligen är det onödigt att skriva om min ångest och min sjukdom, just för att den inte kan förstås av någon som inte varit drabbad av densamma. Jag märker att t.o.m. den psykolog som utreder mig och mina sjukdomar inte förstår. Han har teorin bakom mina problem men saknar all insikt hur det är att leva med skiten. Den enda lilla tröst jag känner är att det kunde varit värre. När jag insjuknade för en massa år sedan trodde min läkare att det kunde vara panikångest. Men som tur är så har jag inte den sjukdomen. Jag känner och har känt flera med panikångest och även om min ångest och min sjukdom är helvetisk så är den inget mot vad en paniker tvingas leva med. Mina ångestattacker tar på krafterna, både fysiskt och psykiskt, men den ångest som en paniker kan uppleva är många gånger värre. Jag har varit med då bekanta fått panikattacker och, nä, det är inget jag skulle vilja uppleva.

KBT, piller mm ordineras och visst kan en del bli bättre av det. Men för många blir detta lidande evighetslångt, förlamande och nedbrytande. Tyvärr syns det inte alltid på dem (eller oss med ”vanlig” ångest) och de kan lätt missförstås eller tolkas som icke-sjuka. Vilket än mer bidrar till ett ökat helvete i tider som dessa då sjuka misstros, utförsäkras och behandlas som skit.

Men jag ska inte klaga, för det får man ju inte. Jag tycker inte synd om mig själv men jag önskar inte ens mina (eventuella) ovänner att genomlida det helvete som ångest för med sig. För att förtydliga lite så inkluderar jag min depression i ångesten, likaså stressen, då jag skriver här. Ångesten är det jag fått diagnostiserat hittills och för mig inkluderar den allt annat just nu.

Jag har därför tagit lite semester igen från politiken, åtminstone till dess att livet ordnat upp sig lite mer (om det gör det). Varje dag längtar jag tillbaka till Spanien. Inte bara för solen, värmen mm utan för att det är enda stället där jag hittills kommit undan från att må riktigt dåligt. Att komma bort från Sverige, Enköping, politiken mm mm gör mig bara gott. Det var ingen semester då jag var i Spanien senast. Jag kan inte koppla bort från min sjukdom, jag förflyttade bara mitt liv till en annan plats i ett försök att må bättre. Till viss del hjälpte det och jag fick även mindre problem med min whiplashskada.  Vi får se vad framtiden bär med sig.

Nåja. Nu har jag skrivit av mig lite om mitt mående. Skulle kunna skriva många sidor om det men det tråkar bara ut er läsare.  Jag hoppas orka betrakta KF framöver och ge er de t ni vill ha.

Till dess vill jag lämna er med en sak som stämmer bra både på depression och ångest och även om det är sagt på ett lite skämtsamt sätt så är det så sant, så sant.

The main problem with depression is that it's always there, lurking. Like a horny, drunk cellmate. Just waiting to fuck you.