En insändare

Jag hade en insändare i Enköpings Posten i onsdags (19/9) som hade med mitt gamla nämndområde att göra, skolan.
Jag reagerade på att inga nu i budgettider verkar vilja satsa på de mjukare värdena i skolan. Förbättra resultat är en sak, men jag anser att vi måste göra mer för att hjälpa de barn som mår dåligt i skolan av olika skäl. Tyvärr hade EP klippt bort en del av min avslutning. den delen innehöll kritik mot de styrande moderaterna i kommunen och det gillades tydligen inte.

Jag återger här versionen som fanns i EP. Kritik mot M antar jag att ni redan vet att jag har massor av :)


Så här i budgettider så ser vi hur partierna slår knut på sig själva i försök att se ut som om man satsar på skolan. Tyvärr blir det ändå alldeles för lite. Emellanåt görs lovvärda satsningar, så som vi i S vill lägga pengar på att se till att elevernas läskunskaper ökar.
För det är faktiskt en enkel sanning att man måste kunna läsa för att få full tillgång till livet, ofta måste man även kunna läsa bra. Självklart finns det de som lyckats alldeles utmärkt trots bristande eller obefintliga läskunskaper men majoriteten av de som inte kan läsa stängs ute från mycket i samhället.

Häromveckan kom dessutom rapporter om att läskunskaperna minskat avsevärt i Sverige de senaste åren och det är en skrämmande framtid vi har om allt fler går ur skolan utan att ha goda läskunskaper. Även de icke läskunniga elevernas framtid kan bli tuff då det kan innebära svårigheter med framtida studier och jobbmöjligheter.

Men vi får inte tro att resultaten i skolan förbättras enbart av att elever läser bättre eller kan mer matematik.
Det finns fler faktorer som är viktiga för att barn till fullo ska kunna tillgodogöra sig den utbildning de får, faktorer som alltför ofta glöms bort eller ignoreras av de styrande politikerna. För att eleverna ska ha möjlighet att ta till sig kunskaperna och delta i och lära sig det sociala samspelet som sker i skolan så måste de må bra och känna trygghet. Tyvärr är det alldeles för ofta inte fallet. Under de år jag var med i skolnämnden (och säkerligen både före och efter det) så kom återkommande rapporter om att många, alltför många, elever mår dåligt i skolan.
I snitt är det 2–3 elever per klass som uppger att de inte mår bra i skolan. Det är alldeles för många. Likaså är det alldeles för många unga flickor som uppger att de skär sig, något som är ett tecken på att man inte mår bra. Hur ska dessa barn kunna få ut det mesta av sin potential? Det är något vi alla måste försöka hitta en lösning på. Hur kan vi tillåta att ett endaste barn går till skolan och känner sig otrygg för att han mobbas av dem som borde vara hans skolkamrater, eller går runt med ont i magen hela dag arna för att mamma och pappa bråkar hemma?

Vad kan vi göra för att se till att alla barn mår bra i skolan? Mobbing och bråk mellan föräldrar etcetera kan vi nog aldrig stoppa. Jag har en fast övertygelse att exempelvis fler vuxna i skolan skulle kanske kunna hjälpa!? Fler vuxna som både kan uppmärksamma barnet och vara någon för barnet att söka stöd och hjälp hos. Självklart är detta ingen universallösning men jag tycker vi politiker ska sluta stirra oss blinda på siffror och procentsatser och istället se till människan bakom siffrorna och inte vara nöjda förrän alla elever, utan undantag, mår bra i skolan, kan läsa och går ut med godkända betyg i alla ämnen.