Årsmöten

Jag har aldrig varit en människa som gillat sociala tillställningar. Inte så att jag är osocial men har alltid haft svårt för sådana tillfällen då man ska sitta och småprata och umgås. OK, är det med riktigt bra vänner så kan jag prata och vara social, men i större sammanslutningar så trivs jag inte. Ännu värre är det just nu då det är så mycket annat som stör. jag går fortfarande i KBT och jag har även försäkringskasseutredning på gång efter att min handläggare vill ge mig sjukersättning. Något som förvisso vore bra, då det ger en trygghet och inte alls är (även fast M försöker få det att låta så) något som behöver vara för evigt. Den dag en med sjukersättning kan testa att arbeta så ges den möjligheten och egentligen är det lättare för en långtidssjuk att komma tillbaka och bli lite friskare om den har sjukersättning än om den pendlar mellan sjukskrivning och utförsäkring. Bara den sjuke får hjälp och rehabilitering under tiden, något som många landsting inte fattar. Jag har en del bekanta som inte får hjälp alls efter att de fått sjukersättning då "pengar inte finns" att lägga på någon som är permanent sjuk, vilket sjukersättning inte alls alltid innebär.

Tillbaka till sociala sammanhang nu :) . Jag är ju med i KF och går på Kommunfullmäktigemöten och de gruppmöten vi hartill dessa. Det fungerar oftast bra och även fast jag sällan säger något så känner jag att jag är med och framförallt isoleras jag inte i hemmet, vilket alltid är en risk för sjuka människor. Dessutom är det inte hur ofta du står i talarstolen som avgör om du gör något bra politiskt. Jag skriver ju gärna insändare, bloggar och har gjort några motioner (och jag har en hel del motionstankar kvar som jag ska dela med mina KF-kamrater när tid finnes till det). Jag hoppas mitt parti också tycker det är en bra insats och att man inser att det både beror på hur jag är som människa och på min sjukdom. Jag får ju verkligen hoppas att just mitt parti är ett sådant som förstår sig på och accepterar att vi alla är olika och att man inte bedöms annorlunda bara för att man är sjuk eller har problem av olika slag.

Min sjukdom gör att jag är mindre road av sociala sammanhang än normalt, som sagt. Årsmöten är ofta ett sådant sammanhang där man inte bara ska lyssna (och kanske delta) utan det även förväntas att man är social och snackar med sina partikamrater. Så var det igår då AK i Enköping hade årsmöte. Efter årsmötet bjöds det nämligen på lite buffé och förstår jag det rätt umgicks en hel del av partikamraterna ganska sent på kvällen. I möteslokalen var borden uppställda inför det efterföljande samkvämet på ett sätt som inte är optimalt för någon som jag. Med de problem jag har så har jag svårt att ha folk bakom ryggen och att inte ha överblick över rummet jag är i samt flyktvägarna. Så en kort tid in i årsmötet var jag tvungen att gå ut. Jag satte mig dock utanför och lyssnade och hörde det mesta men det här är något som är riktigt jobbigt. För samtidigt som jag behövde vara utanför för att kunna vara där så var det svårt att hitta en plats där jag inte syntes från möteslokalen och de frågande blickarna som undrade varför jag var där ute och inte inne i gemenskapen. Samma sak var det efteråt. Jag stannade för att äta men ville sitta själv, något som en del inte verkade förstå. Kanske beror det på en liten aspbergersläng eller något i mig men jag förstår verkligen inte vitsen med småpratande och hatar att vara social (om det inte är på trygg mark eller liknande). Som Dexter, i TV-serien med samma namn, så har jag dock lärt mig hur man beter sig socialt men ibland orkar jag bara inte.

Årsmötet var som det oftast alltid varit. Som det Framtidsparti (enormt löjligt namn, återigen) vi ska var så är vi väldigt traditionsbundna och sega. Årsmöten, AK-möten mm behövs "hottas upp" lite för att  de ska vara lockande att gå på. Ibland känns det som då jag var med i teaterföreningen; man vågade inte ta in alltför ungdomliga pjässer då besökarna med stor majoritet är 50+. Men om man aldrig vågar satsa på det nya så blir man fast och när gamlingarna försvinner så står man utan besökare.
Visst, många besökte årsmötet, men man kan ju undra hur mycket gratis mat efteråt lockade (Gratis mat och arvoden är det enda som lockar politiker till möten) och även hur många som var där av pliktkänsla!?

Mötet inleddes med ett anförande av nye Riksdagsmannen Ardelan Shekarabi. Jag gillar honom och har gjort så sedan han var här i Enköping på 1:a maj för ett antal år sedan (något han även tog upp i anförandet). Han är duktig, vältalig och ser trovärdig ut. Jag tror på honom som framtidsman i partiet och gläds att han äntligen är i Riksdagen. Han är alltid bra, även fast jag har hört honom vara bättre än just på årsmötet. Fast ett årsmöteanförande skiljer sig säkerligen en hel del åt mot förstamaj-tal och liknande. Bra start på mötet blev det iaf.

Sedan följde sedvanliga årsmötespunkter och som vanligt blir dessa ganska sega. Fast mitt i årsmötet höll Jesper Englundh ett anförande. Han är ju vår kongressman och pratade om den uppkommande kongressen. Det gjorde han bra och han fick även en del frågor som han klarade bra. Men en sak i det han sade irriterade mig och jag vet inte om det var Jespers ord eller den framtida kongressens ord. På frågan om vinstdrivande skolor så svarade Jesper att kongressen är emot ett förbud mot vinster i skolorna och att ett förbud i princip skulle innebära att dessa skolor skulle stängas. "och det vinner vi inga val på", sa Jesper. Och det var just den tanken som irriterade mig lite. "Det vinner vi inga val på". Är det bara frågan om att vinna val så kan vi lova skattesänkningar, guld och gröna skogar, fri bensin eller vad som helst. Anser vi att vinster inom välfärd och skolor är fel så ska vi säga det och ha en vilja att ändra det. Vi ska inte låta bli enbart för att vinna val, för då är vi inte ärliga mot oss själva eller väljarna. Jag är stenhårt emot vinster inom välfärd och skola och skulle vilja se ett förbud omedelbart, även om det innebär att vi inte vinner val. Visst får man kompromissa lite för att kunna åstadkomma mer men detta är en så viktig fråga enligt mig och en fråga vi inte ska trampa mer höger i.


.


Som sagt, det är mycket nu som stör i livet och jag hoppas snart kunna släppa en del stressmoment och fokusera mer på annat, som att skriva i bloggen t.ex. :)