Tokig?

Vad är detta, kanske ni undrar!? Har Mårten blivit helt tossig och tokig. Har han en recension av en bok i bloggen?

Ja, och det kanske blir fler. Orsaken till att jag skrev om "Mr Tourette och jag" är flera. för det första är det en intressant bok som fler borde läsa. Att förstå sig på sjukdomar, både fysiska och psykiska, gör att man eventuellt kan relatera till de människor man stöter på i livet som lider av dessa sjukdomar. En annan orsak är att jag tidigare haft andra bloggar där jag skrivit om böcker och annat och alla har gått bra ett tag och sedan dött ut pga att jag inte orkar skriva så ofta. Därför tänkte jag använda denna blogg, som ju definitivt inte enbart är en politisk blogg, utan en blogg skriven av en politisk aktiv (jag, alltså). Det gör att det kanske blir fler inlägg i bloggen och mer blandning vilket kanske kan pigga upp:)

En sista orsak är en sak Pelle Sandstrak skrev i boken. En sak som jag ville ta upp för att få er att förstå varför jag inte bloggat så mycket på senaste tiden.
Han skriver att han skulle "påbörja en av de tuffaste och mest påfrestande behandlingar som finns. Kognitiv beteendeterapi"

Jag vet att folk som genomgår eller har genomgått KBT har olika åsikter om ifall det hjälpte och om hur jobbigt det var/är. Så är det dock med allt i livet. Det som är bra, jobbigt eller kul för en person kan vara motsatsen för en annan.
Jag går i KBT-behandling sedan en bit tillbaka. Just nu har vi fastnat inför In vivo-exponeringsstadiet. In vivo innebär att man ska möta och utsätta sig för de saker som ger en ångest.

Att bara ta det steget är jobbigt. Att låta ångesten vinna är så enkelt, så skönt. Att veta att jag en dag bara kan sitta hemma utan att behöva utsätta mig för jobbigheter är en befriande tanke. Jag kan bestämma mig flera dagar i förväg att jag inte ska eller behöver gå ut en viss dag och det lindrar förväntansångesten enormt och när den dagen kommer slipper jag klumpen i magen och rädslan för att ångesten ska ta greppet över mig igen.
Självklart är detta fel och självklart vet jag det. Förnuftet säger att jag inte ska göra så men den del av hjärnan och kroppen som känner lättnad över att slippa slåss mot ångesten är starkare och vinner i de flesta fall. Nä, egentligen vinner det i alla lägen.

En orsak till att jag kom med i politiken, förutom att jag vill vara med och förändra och förbättra, var att jag skulle komma ut och möta det som är jobbigt. Numera kan jag emellanåt klara av att uttrycka mina åsikter, även om de strider mot alla andras, utan att få ångest eller känna rädslan av att ängesten kommer kypande då jag kommer hem igen. Jag känner att folk lyssnar på mig (inte alla förstås) och jag känner emellanåt att jag gör eller tycker något som andra uppskattar.


Det är inte bara själva behandlingen som är jobbig. Även de tankar som dras fram under behandlingen sliter på en. Förra vintern gick jag på en utredning och testades psykiskt under flera månader och tillsammans med det som KBT-behandlingen drar fram i skallen så är det vissa dagar nära att knäcka mig.
Jag kämpar dock på, om än i motvind just nu. Jag ville bara förklara varför politiken kanske inte ligger främst i mitt liv just nu och varför jag inte alltid kan komma på möten. Som Pelle Sandstrak skrev så är KBT tufft, och det är inte alltid jag.