Svettnatt

Jag trodde jag skulle slippa dem nu. Det är nästan ett år sedan men nu i natt kom den tillbaka: det jag kallar svettnatt.
Svettnatt är då jag vaknar dryga timmen efter jag gått och lagt mig och jag svettas som om jag suttit en bastu. Det har inget med värme i rummet eller vad jag sover i. Det enda som skapar dessa svettnätter är ångest, rejält jävla fucking kraftig ångest.

Ibland kan jag känna hur det sveper över mig, svettningarna börjar alltid nere vid fötterna och sker enbart då jag lagt mig (men kan förekomma om jag halvligger på soffan framför TV:n också). Det sveper in nerifrån, vandrar snabbt uppåt och sedan tar ångesten en stor tugga, sväljer mig och äter upp mig för att spotta ut mig igen. Då rinner svetten och sängen är blöt som en bassäng.

Det har inget med värme eller min kroppshydda att göra. Det enda som det beror på är ångest, ångest och mer ångest.
Vissa gånger kan det känna skönt efteråt. Som om ångesten genom svetten rinner ur min kropp. Men för det allra mesta sitter den kvar. Ibland lurandes i ett hörn, beredd att slå till igen då jag börjar andas ut och känna mig säker, ibland släpper den inte det grepp den har, det bett den har inne i mig och som ett halvskadad antilop med ett lejon hängandes på sig så ger jag så sakteliga upp. Det går inte att kämpa emot och ångesten får fortsätta att slita söner mig resten av natten.

Så är det nu. Förutom svettningarna så vaknade jag med ont i bröstet och andnöd. Som om jag sprungit 2 maraton för att rädda mitt liv. Ångesten släpper inte och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Till slut blir det ändå sängen, men nu är ångesten för stor och sängen för blöt av svett.

Jag trodde som sagt att jag skulle slippa dessa svettnätter då jag inte haft dem på länge, även om jag haft mycket ångest. Men efter att jag börjat arbetsträna så ökar ångesten dag för dag, sekund för sekund. Det fungerar inte. Så här kan jag inte tvingas ha det mer.


Bang Bang he shot me down, Bang Bang I hit the ground.