Jag ber om ursäkt Avicii.

Jag vill inleda detta inlägg med att be om ursäkt till Avicii. Jag gillade inte din musik men jag ville dig inget illa. Trots detta måste jag säga att (kanske lite makabert) att din död kan vara till hjälp för många av oss. Nu var det Avicii som begick självmord men det kunde likagärna varit vilken annan, helst ung, populär person överhuvudtaget.

Efter det kommit fram att Avicii led av psykisk ohälsa som resulterade i hans död så har jag sett många, både i Sverige och internationellt, som sagt att vi borde ta tag i problematiken med den psykiska ohälsan som drabbar så många, men framförallt finns så framträdande hos många unga. Politiker, samhällsdebattörer, journalister och vanliga Svenssons över hela världen har gått ut på sociala medier den senaste veckan med upprop mot psykisk ohälsa. Det har gjorts likadant då andra känd namn begått självmord eller gått ut med sin sjukdom men då en 28-årig kille som är extremt populär i hela världen och som verkade ha allt man kan önska sig, så reagerar väldigt många.

Men var för reagerar inte dessa människor då vi som inte är kända pratar om vår psykiska ohälsa? Då vi försöker tala om hur det är att leva med ångest och depressioner? När vi talar om hur meningslöst livet kan kännas och beskriver den hopplöshet vi känner? Varför måste det till en tragisk händelse som en känd musikskapares död innan folk börjar lyssna? Sedan är frågan om den känsla av förväning, bestörtning och vilja att förstå varför det skedde sitter i så pass länge att det ändrar något. Snart kommer nya sjuka noshörningar, terrorattentat, VM-turneringar etc som pockar på folks uppmärksamhet och då försvinner viljan att förstå och lyssna på de sjuka igen.

Själv har jag haft psyksik ohälsa kanske hela mitt liv. Jag ahr alltid haft svårt för att umgås med andra och har alltid varit en grubblare, en person som sett livet mer i gråt tän i dimrosa drömslöjor som så många andra. Ångesten kanske alltid har funnit där under ytan men det var först för dryga 15 år sedan den verkligen hittade ut och fann ett sätt att förgifta mitt liv. Jag brukar säga att jag gick in i väggen 2003 då min sjukskrivning började men egentligen var det inget som ändrades inom mig förutom att ångesten vann kampen om mig.

Det är svårt nog att ha psykisk ohälsa, oavsett på vilket sätt det artar sig men det är även svårt att tala om det. Att orka och kunna berätta och försöka förklara till en omvärld som inte bryr sig eller inte förstår är jobbigt då man samtidigt har en sjukdom att slåss mot. Sedan jag blev sjukskriven har jag haft kontakt med många andra med psykisk ohälsa och de allra flesta (om inte alla) har berättat om vänner och familj som sagt “Ryck upp dig”, eller annat i samma andemening, då de försökt visa sin sjukdom för omvärlden. “Ryck upp dig” är nog dessutom det mest idiotiska du kan säga till en person som har psykisk ohälsa. Det är inte så att vi vill må dåligt , vi kämpar dagligen mot sjukdomen, mot ångesten, mot vår egen hjärna och våra tankar.

Om folk bara lyssnade på riktigt och verkligen ville förstå så skulle vi ha en större acceptans för folk som mår dåligt psykiskt och det skulle vara ett sätt att minska på antalet självmord. Nu måste jag säga att jag inte ser ajälvmord som något dåligt. Kommer man till en punkt där man känner att ingen annan utväg finns så kommer man kanske att försöka ända sitt liv och ni som förfäras över detta och att jag säger att jag anser det är en acceptabel utväg bör fundera på om ni reagerar själviskt eller inte. Tycker ni det är fruktansvärt för att ni förlorar ett barn, en nära vän, någon ni älskar eller tänker ni på den som inte vill leva mer? En person som kanske har testat all hjälp den kan få men som ändå ha en sjukdom som äter upp ens inre på ett mer våldsamt sätt än någon cancersvulst kan göra.

Jag är 100% övertygad om att vi alla har en punkt där självmord blir en acceptabel utväg. Hur nära vi har till den punkten eller hur gärna vi vill accpetera att det är så varierar från person till person, men de enda som säger att de aldrig skulle nå en sådan punkt är de som aldrig fåt tuppleva ångestens helvetiska påverkan på en människa. Jag pratar intee om ångest efter att ha druckit för mycket, vaknat upp i fel säng eller efter att ha gjort något man inte borde. Den sjukliga ångesten är så enormt mycket värre och fördärvande.

Det vi som samhlle kan göra är dock att skapa större uppmärksamhet kring psykisk sjukdom. Vi kan försvåra vägen till punkten där självmord är enda utvägen genom att förstå och lyssna på de som inte mår bra. Att inte bara vifta bort det som någon ungdomsfjanteri eller tycka att det är något själviskt. Idag finns fortfarande mycket tabu kring pyskisk ohälsa och att ställa sig upp och säga; “Jag heter Mårten. Jag har en ångestsjukdom” är idag svårare och mindre aceptabelt än att ställa sig up poch säg att man har cancer. Trots att fler sjuka i cancer har orsakat sin sjukdom själv genom rökning jämfört med de som lider av psykiska sjukdomar så är det mindre pinsamt att säga att man har cancer.

Det är dags att ändra på detta. Förståelsen och kunskapen om psykisk ohälsa måste öka och då vittnesutsagor från tusentals “vanliga människor” inte vreka hjälpa så säger jag återigen;

Jag ber om ursäkt Avicii men hur makabert det än kan kännas så ger en död kändis mer väsen av sig än ropen från 1000 sjuka okändisar.