Det tunga beslutet men även ett lätt beslut. Den senaste dryga veckan hade Chabo varit hängig och åt inget. Efter några dagar på Ultuna djursjukhus konstaterades det att han hade akut leukemi. En sjukdom som troligen ändå hade lett till hans död inom mycket kort tid. Att utsätta Chabo för strålning mm i ett försök att bota honom vore både smärtsamt för Chabo och egoistiskt. det mest humana var att ta ett snabbt beslut och låta honom somna in.
I åtta år fanns han i våra liv och spred glädje. Nästan lika länge som jag varit sjuk. Under stor del av min sjukdomsperiod har jag sagt att jag skulle låna Chabo och ta ut honom på promenader som ett sätt för mig att komma ut. Tyvärr hände det alltför sällan. När mina föräldrar reste så bodde Chabo hos mig. Även om det pga min sjukdom ibland kändes jobbigt (jag blev ju tvungen att gå ut med honom mm) så kommer jag att sakna det. Varje natt sov han i min säng med huvudet på en egen kudde precis bakom min rygg. På morgonen väcktes jag av att han slickade mig i nacken. När han var hos mig ville han gärna leka. När jag satt där jag sitter nu, vid skrivbordet, så kom han fram med sin kalla nos och tryckte på undersidan av min arm för att visa att jag skulle leka eller klappa honom. Oftast räckte det att jag klappade honom för att han skulle vara nöjd. Chabo älskade då man kelade med honom och han kunde ofta komma och lägga sig på rygg för att visa vad han ville, att bli klappad på magen.
Chabo var en hund som alltid var glad och ungdomlig. Han hoppade, nej, kastade sig mot mig jämt då jag kom hem till mina föräldrar. Om jag var där för att äta så lade han sig med hakan på mina fötter på golvet. Då kände han ju om jag skulle ge mig av.
Jag minns första gången jag träffade Chabo. Mina föräldrar hade nyss köpt honom och jag besökte deras lantställe och Chabo var liten, enormt lite. Det är svårt att förstå att den stora taxen en gång var så liten som han var. Han var dock redan då kelig och ville vara nära alla. När jag tog en tupplur på soffan så sov lilla Chabo på mitt bröst :)
Chabo hade många lustiga egenskaper. Ett av dem var att han hatade att gå i vatten. När man var ute med honom så hoppade han över vattenpölar eller försökte gå runt dem. Även om man sprang med honom så hann han registrera var dessa var belägna och tog ett skutt då de dök upp. Det är just därför mitt favoritminne med Chabo har med vatten att göra
Mina föräldrar var bortresta och jag var hundvakt. Jag hälsade på en vän i Stockholm. En vän som Chabo förresten också gillade mycket, varje gång han såg henne skulle han upp och slicka henne på munnen :) Vi åkte till Hellasgården i Nacka för att ge Chabo en skön promenad i värmen samtidigt som vi också fick motion genom att gå runt sjön.
Vid ett ställe längs stigen så gick vi ut på ett par klippor och matade ankorna som fanns i strandkanten. Chabo verkade väldigt nyfiken på dem. Min vän kände till Chabos säregna vattenogillande och jag hade även tidigare på dagen sagt att det är lugnt att ta Chabo nära vatten för att han undviker det ändå. Men helt plötsligt då vi stod där och tittade på ankorna så tog Chabo ett jätteskutt och kastade sig ut i vattnet. Han var på ankjakt och då skulle inte ens vatten stoppa honom. Han simmade och försökte komma åt dem. De var för snabba och jag höll i kopplet, så det var lönlöst, men han försökte. Han försökte inte bara en gång utan tre gånger hoppade han i vattnet. Min vän filmade det hela och det var tur för annars hade ingen trott på mig. Chabo gillade ju inte vatten, det visste vi ju, likförbannat hoppade han i och simmade.
Jag kommer aldrig att glömma det. Både för att det var fantastiskt kul att se honom hoppa i och för den reaktion alla andra fick då jag berättade och visade det hela.
Året efter åkte vi till Hellasgården igen. Även denna gång gick Chabo ut i vattnet utan att tveka. Men lite lugnare och bara till bröstkorgen, i syfte att slicka på en stenbit med fågelbajs på. Så på Hellasgården kunde Chabo iaf bege sig ut i vatten, även om han fegade på andra håll.
Nu finns inte Chabo kvar men alla de minnen han skapade kommer för alltid att leva vidare. Visst är det jobbigt att han gick bort redan vid 8 års ålder, men det hade varit ännu jobbigare att se honom lida. Vi kommer självklart sakna honom men vi får samtidigt glädjas åt de stunder vi hade med honom.
Lilla Chabo, älskade lilla Chabo. Tack för den glädje du spred. Tack för all stunder vi fick med dig. Du kommer alltid att vara saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar