Ångesten - din djävul

I min sjukdom ingår något som heter förväntansångest. Enkelt sagt så är det ångest över att få  ångest, jag tar ut oron i förväg. Vad jag än ska göra i livet så måste jag planera för att minimera risken för ångest och även vara förberedd om den slår till. Vart jag än ska så måste jag ha flyktvägar, jag måste ha koll på var toaletter och utgångar finns, så jag snabbt kan fly om ångesten hugger tag i mig.

Jag är fullständigt medveten om att denna förväntansångest är destruktiv och oftast irrationell. Att den ändå finns där beror på min sjukdom. Att se fram mot saker med lite nervositet och tillförsikt är vanligt, det gör nog de flesta. Men då ångesten styr över hela ens liv och förlamar en så är det rent ut sagt för jävligt.

I mitt fall innebär det att inför varje sak jag ska göra utanför hemmet (eller inför andra saker, som vissa telefonsamtal) så måste jag planera alla eventualiteter, vara förberedd på vad som kan hända och på hur jag tar mig dit och hem etc. Ska jag exempelvis träffa ny läkare, handläggare från FK eller någon överhuvudtaget som jag inte vet vem det är så googlar jag fram information om denna, just i syfte att kunna minska risken för ångest.
Jag är medveten om att det kan ske saker som jag inte har planerat för. Faktum är att det ofta gör det. Men i mina ångestelimineringsförsök så kan jag även räkna in att det okända kan ske och ha planer för hur en sådan händelse kan påverka min ångest.

Tyvärr vinner ångesten över  att få ångest och växer sig så stark att det utvecklas ångest och jag inte klarar av att göra det jag tänkt göra, inte kunnat gå på det möte jag velat gå på etc. Jag börjar känna min ångest så pass bra att jag vet att det redan nu, en vecka innan, inte är någon idé att ens fundera på att gå på nästa AK-möte. Det är förlagt till en för mig okänd lokal och jag vet att alla försök att styra ångesten skulle leda till ångest då det för mig finns för mycket okänt. Jag har därför hittat en annan sak att göra samma kväll som jag vet att jag klarar av. Så slipper jag få ångest inför mötet och ångest för att jag inte klarade av att gå på det (om ni föstår).


Orsaken till att jag skriver om detta nu är att jag just nu sitter med ångest som skapats av förväntansångest inför ett möte jag ska ha på fredag, ett möte som det just nu känns som jag inte kan ta mig till då ångesten redan blivit så kraftig. Ofta, liksom i detta fall, så skapar ångesten fysiska problem som svår stress, dålig mage etc. och det blir lika handikappande som ångesten själv. Dessutom slutar aldrig den förbannade hjärnan att fundera och arbeta, så det är svårt att koppla av med sömn etc.

Nä, ångest inte så jäkla kul precis. Det tar på krafterna och bryter ner och tyvärr är det oftast osynligt för andra, vilket gör att många inte förstår att det är sjukdom och man kan sällan se vilka som är drabbade.
Ångesten är en del av mig, på gott och ont, och på samma gång har den skapat den jag är idag.