Min värld är fattig och min dag är död

Så har då den fruktade dagen kommit. jag har fått mitt besked från Försäkringskassan. Ett besked där de inte anser att jag ska på sjukersättning, inte ens på 25 eller 50 procent. Jag är helt urförsäkrad. Nästa steg för mig är att begära omprövning. Om FK även efter det står fast vid sitt avslag så gäller överklagan. Varken omprövning eller överklagan kommer dock att få resultatet att jag slipper ifrån 3 månader med dålig ekonomi och möten med arbetsförmedlingen. Eventuella ändringar kommer i så fall att ge mig tillbaka sjukersättningen (och pengar) retroaktivt. Den närmsta tiden är det alltså socialen som gäller om jag ska ha råd att leva och bo kvar.

Varför har man då avslagit min ansökan? man har slagit ned på två saker, två saker där jag hamnat lite i en moment 22-situation.
I det preliminära besked jag fick så hade man tagit upp mina politiska åtaganden och ansett att de bevisar att jag kan förvärvsarbeta. Hur nu 2-3 möten (maximalt) per månad visar att jag kan arbeta!? Det är mer att jämnställa med att gå kurs eller göra annat för att bryta tristessen när man är sjuk och ett sätt att få ut mig ur hemmet. Alla som är med poltiskt vet även att jag inte varit på särskilt många möten under året, främst pga min sjukdom. Jag fick hjälp av en partikamrat att förklara för FK vad ett politiskt uppdrag innebär, både tids- arbets- och lönemässigt. Det verkade hjälpa för i slutbeskedet har de strukit att politiska uppdrag är att se som arbetskapacitet. Det var ju skönt iaf.

Tyvärr var det läkarintyg som en stor del av sjukersättningsavslagandet baseras på skrivet på ett sätt som öppnar för tolkningar och missförstånd. Bl.a. då det gäller medicinering. I mina påpekanden mot preliminära beskedet listade jag all medicin jag testat under åren (mycket mer än jag själv mindes) och då ingen hjälpt utan snarare förvärrat sjukdomen, alternativt haft så kraftiga biverkningar att jag mått dåligt på olika sätt så är det självklart att jag är tveksam till att medicin kan hjälpa min sjukdom. Tyvärr verkar folk, inkl. de läkare som FK anlitar (läkare som inte behöver vara psykiater), alltid tro att medicin är det som gör en frisk. Jag känner till många som inte blivit hjälpta av den medicin de har fått, trots att de människorna haft bra och korrekta diagnoser, något som saknas i mitt fall.

Nu kommer jag till de två moment 22-situationerna som jag hamnat i.

FK säger att jag inte testats mot arbetsmarknaden och påpekar att jag tidigare lämnat ett projekt där min arbetsförmåga skulle testats. orsaken till att jag lämnade projektet (SARA-projektet) var att jag kom till en punkt där, där enda vägen framåt var att gå ut och arbetsträna. Det fanns ingen chans (lika lite som det finns idag) att jag skulle klara av det pga min sjukdom. Det är inte bara att börja gå till ett jobb när man är sjuk. Jag klarar av att gå på möten emellanåt och annat men den kraft det tar och den ångest det skapar gör att jag före möten behöver lång tid att förbereda mig och efteråt är så slut att jag mår dåligt pga det. Att inte heller, från dag-till-dag, kunna veta om jag ens kommer utanför dörren gör även det att det är omöjligt att jobba. Detta utöver de problem som min sjukdom skapar i övrigt då det gäller arbetsförmåga. valet var då i SARA-projektet att hoppa av. Att vara kvar och komma en gång i veckan och bara prata skulle inte göra det lättare att jobba och dessutom tog jag då upp tid och resurser för någon som verkligen skulle kunna bli hjälpt.

Jag var alltså för sjuk för att jobba och har därmed inte kunnat arbetsträna. Nu används det emot mig.

Det andra är att jag nu utreds av läkare för att se om jag har multidiagnoser, då den diagnos jag fått inte täcker in alla mina symptom mm. En utredning som inte kommer hjälpa mig att bli friskare utan snarare är till för att på papper få fram hur mycket mer jag är sjuk. Jag blir inte sjukare av en ny diagnos då jag har redan har de problem en eventuellt till diagnos kan peka på. Att inte vara färdigutredd är något som gör att man inte kan få sjukersättning. Detta är en klar brist i de lagar som FK har att följa och kanske inte helt kan skyllas på den som beslutade på FK.

Jag är sjuk. jag utreds nu om jag är ännu sjukare, därför får jag inte vara sjuk. Hade inte jag själv velat veta mer om min sjukdom hade jag alltså varit färdigutredd och kunnat få sjukersättning.

Så, att vara sjuk innebär att jag inte får vara sjuk. Det känns verkligen bra.....

Nu blir det tre jobbiga månader, till en början, med lite pengar, ännu fler möten med AF och socialen bl.a., möten som kommer dränera mig på all ork och (som det känns hittills) glädje jag ändå kunnat hitta trots min sjukdom. Jag får väl se det som en erfarenhet som kan stärka mig, både personligt och i min politikerroll. Till skillnad från center-Zander så får jag verkligen känna på ett liv bland de svagaste och det under lång tid.

Just nu tar detta upp mycket av den kraft jag orkar lägga på saker men jag ska försöka använda lite till andra tankar också. Jag ska försöka ta mig till kommunfullmäktige på tisdag för att vara med i budgetdebatten och hoppas att SD inser att en moderatbudget går emot även vad de lovat sina väljare. Jag skäms inte för att vi behöver SD:s stöd i denna fråga Enköping behöver en budget liknande vår för att inte gå under helt.