Det var bättre förr

Allt oftare känner jag att mycket var bättre förr. Kanske börjar jag gammal och nostalgisk, eller så är det bara så att det var bättre förr. Med förr menar jag självklart under min livstid. Tidigare än så vet jag ju inte hur saker och ting var.

En del saker är självklart bättre och har gjort livet lättare. Men en del av det som är bättre nu för även med sig negativa saker. Ta internet till exempel. Visst har våra liv i mycket blivit lättare pga internet men samtidigt så för det med sig massa skit som skadar människor. Fast så är det väl med allt?

Det jag senast kände var bättre förr var musiken och hur man köpte den. Häromdagen hörde jag två låtar i rad som gav mig minnen av en bättre tid, nämligen 80-talet. Först var det ”Your latest trick” med Dire Straits och direkt efter spelades Alan Parsons projects ”Eye in the sky”. Två låtar som visar uppp det bästa av musiken från 80-talet och som fortfarande håller.

När jag var yngre reste jag ofta till London. Minst en gång om året var jag där själv eller med någon vän eller min bror eller föräldrar. 1986 var jag 17 år och åkte med en klasskamrat till London. Förutom att visa honom alla sevärdheterna (jag hade som sagt varit i London många gånger och sett allt redan) så var målet med resan att handla skivor.

Även fast CD:n hade kommit så var majoriteten av skivorna i affären fortfarande vinylskivor . Jag tror många, inklusive mig själv, som inte riktigt trodde på CD:n som framtiden och en hel del gavs inte ens ut på CD. Dessutom var det inte samma sak att bläddra bland små plastaskar som att bläddra i ett ställ med LP-skivor.  Så det var LP och vinylsinglar som skulle inhandlas även denna resa. En av dem var just ”Yor latest trck” som maxisingel. Föll för den då jag hörde den spelas i en av butikerna.

I London fanns stora underbara skivbutiker; Virgin, HMV och framförallt Tower Records vid Picadilly circus. Inte nog med att dessa butiker var enorma (flera våningar med skivor), de hade öppet till midnatt också. Så man kunde gå en dag och besöka turistmål och efter middagen ändå ha flera timmar över til att strosa runt bland skivorna. Jag visste ofta vad jag ville köpa innan jag lämnade Sverige men jag bläddrade igenom alla skivor på pop och rock-avdelningarna för att hitta några nya, intressanta skivor och artister som jag inte kände till. På den tiden kom musiken ut i England och USA flera veckor innan den kom till Sverige. På radio kunde man höra att en artist nu släppt en singel i USA och att den om ett par veckor troligen skulle släppas i Sverige. Man fick helt sonika vänta på den och ibland kom musiken inte ens ut i Sverige. Jag lyssnade mycket på engelsk radio och radio Luxemburg (den fd piratradion) på den tiden och hörde så mycket nytt och bra som jag ville ha i min skivsamling. Jag minns ett program på Radio Luxemburg där de en gång i veckan bjöd in ett par skivbolag som tog med sig singlar som inte hade spelats i radion tidigare. Både ”West end girls” med Pet Shop boys och ”19” med Paul Hardcastle horde jag på detta sätt. Troligen var jag (och alla andra som lyssnade på samma program) den första i Sverige som hörde dessa låtar och jag minns att jag flera gånger berättade för kompisar om det jag hört. Jag förpestade även livet för de som jobbade på skivaffärerna i Enköping, framförallt Tiffany record store som var min favoritaffär, genom att tjata på dem att försöka få hem dessa singlar snabbt. När de sedan kom blev de ju stora hits, så lite känsla för vad som skulle slå hade jag J

I Tower records kunde jag som sagt vandra runt i timtal. Ibland hörde man någon bra låt som de spelade i butiken och på sätt upptäckte jag bl.a. Lemonheads version av Susanne Vegas ”Luka”. Hörde den aldrig spelas någon annanstans men det gjorde ju inget eftersom jag köpte den efter första lyssningen. En gång var jag i virgin records på Oxford street och de skulle ha livemusik i butiken den dagen. Jag hade ingen aning om att det skulle ske (även fast det gjorde det ofta) och jag hade aldrig hört talas om Aztec camera, som gruppen hette. De hade precis släppt sin första LP och var riktigt bra. De fick ett par hits senare och jag köpte en hel del med dem.

Jag saknar själva bläddrandet  bland skivorna och känslan då man fann en skiva som verkade bra. En del artister gjorde bättre omslag än de gjorde musik. Men med CD-skivans intåg kändes det som om omslagen blev mindre viktiga. Jag hade vänner som gillade hårdrock och som ofta köpte skivor efter hur omslagen såg ut. Vad hade Iron maiden exempelvis varit utan sina omslag? Själv var jag aldrig hårdrockare. Jag var dock rejäl allätare som gillade allt från synth till engelsk pop till funk mm. Jag minns dock då en kompis i mellanstadiet spelade en ACDC-låt för mig som jag tyckte var bra. Strax därefter hade Tempo (som Åhlens hette då) skivrea och min än berättade att det fanns ACDC-skivor i backarna. Jag gick dit för att köpa en men kom hem med en annan skiva som ändrade mitt liv rejält. Jag köpte ”Bloody tourists” med 10CC, skivan med Dreadlock holiday. Jag blandade ihop gruppnamnen och med den titeln kunde man ju tro att det var hårdrock. Och tur var väl det. 10CC blev snabbt en favoritgrupp och liknande musik älskar jag än. Hade jag kommit hem med ACDC hade jag kanske blivit hårdrockare och det är jag glad att jag inte blev. OK, med tanke på att Lustans lakejer och Ratata var mina favoriter just då så var väl risen för att jag skulle bli hårdrockare J

Inget kommer få mig att ändra åsikt om att det var bättr förr. Åtmisntone inte då det gäller skivaffärer och musiken. Nu laddar folk ned musik från nätet och köper skivor från nätbutiker  eller hos ICA. Inga fler buiker som Tiffany, inga fler reor på Expert rundradio där de ibland sålde LP-skivor per kilo. Jag saknar det.