Äntligen

Veckan innan valet var det 11 år sedan Anna Lindh mördades. Något som inte uppmärksammades mycket, kanske just pga valet. Eller så glömde vi bort Anna. Det var också 11 år sedan jag blev sjukskriven.
Jag pluggade i Linköping och hade under en längre tid mått sämre och sämre och fått mer och mer ångest, men det var samma vecka 2003 som Anna mördades som jag slutligen sjukskrevs. Jag hade under ett par perioder innan dess fått kortare sjukskrivningar då jag mådde för dåligt för att plugga. Men i september för 11 år sedan gick det inte längre att dutta utan jag behövde sjukskrivs ett längre tag. Att Anna mördades har inget med min sjukdom att göra. Det råkade bara ske samma vecka och det gör att jag minns bättre hur länge sedan det är.

Under dessa 11 år så har läkare från början sagt att jag är för sjuk för att jobba och att arbete t.o.m. kan förvärra sjukdomen. Försäkringskassan har aldrig lyssnat på detta. Jag fick en tillfällig sjukersättning precis innan reglerna försämrades av förra regeringen, men sedan dess har det varit utförsäkringar tvågånger, jobbprojekt två gånger och däremellan sjukskrivningar. Detta har inte fått mig att må bättre och min förra psykiater konstaterade för FK att all denna stress som detta skapat har gjort mig sämre och att jag nu är längre från arbete och friskhet än jag någonsin varit. FK har i sin iver att se om man kan jobba lite skapat en större ångest och sämre stresstolerans hos mig, samt att jag fått andra problem som stressrelaterade bortdomningar i ansiktet mm.

Efter alla år har nu dock FK äntligen insett detta och insett att de inte kan skicka mig på fler meningslösa saker och nästan exakt på 11 årsdagen av min sjukskrivning så fick jag det efterlängtade beskedet att jag får permanent sjukersättning.

Ni kanske undrar hur jag kan tycka det är bra. Det låter på allianspolitiker och i media som sjukersättning är djävulens påhitt och det som kommer att krossa Sveriges ekonomi mm. Men för en långtidssjuk som jag kan sjukersättning vara det enda som får mig att må bättre.
Nu riskerar jag inte utförsäkringar och annat stressfyllt. Jag får en extremt låg men fast inkomst och slipper skicka in sjukintyg från läkare varje halvår. med tanke på hur illa psyk har fungerat i Enköping sedan Landstinget tog över så är det skönt att slippa dem ett tag.
Just vetskapen om att jag inte behöver oroas för framtiden gör att jag kan slappna av och förhoppningsvis slippa en del av ångesten. Det låter kanske paradoxalt men att få sjukersättning är troligen det enda sätet jag kan komma att må bättre.

Sedan ska ni veta ett par saker om sjukersättning. Det är lätt att bryta den om man mår bättre och vill testa att jobba eller plugga. Det är faktiskt mycket lättare att testa sådant än om man bara är sjukskriven. Så en permanent sjukersättning behöver inte vara permanent. Det är inte någon fälla man fastnar i som det låtit på allianspolitikerna. Visst kan säkert en del med arbetsförmåga slinka igenom och få sjukersättning men de skulle lika gärna kunna slinka igenom och få sjukpenning resten av livet också. Det är inte sjukersättningen som är problemet, problemet är att det ofta inte finna bra hjälp.

Jag har bekanta som har sjukersättning som fått höra från sjukvården att eftersom de har just sjukersättning så innebär det att de aldrig kan komma att jobba och därför kommer de inte få den hjälp de behöver för att bli friskare, klara av vardagen eller inte bli sjukare. Detta gäller främst inom den psykiatriska vården där landstingen inte vill lägga pengar för KBT, stresshanteringskurser etc för den som är sjuk. Man måste börja se att de med psykiska besvär behöver vård på samma sätt som en dom har sjukersättning för exempelvis whiplashskada behöver sjukgymnastik etc.

Landstingens revirpinkande har troligen bidragit till att jag sitter där jag sitter. Jag flyttade till Enköping 2004 och ville då ha hjälp med stresshantering, vilket var mitt stora bekymmer då. Jag fick tips om en stresshanteringskurs på Karolinska där man antingen gick ett par gånger i veckan eller ett antal helger och fick hjälp både individuellt och i grupp. En bekant tipsade om detta efter att hon själv mått mycket bättre av deras stresshanteringskurs. Men jag fick blankt nej av Landstinget om att få hjälp att gå denna kurs. Det fanns i Uppsala, sade det, och den jag talade med tillade att Akademiska var Sveriges bästa sjukhus för de med mina problem. Jag kontaktade de som skulle ha liknande stresshantering i Uppsala och fick beskedet att det inte alls fanns och definitivt inte på samma sätt. Jag fick ett brev från dem som de tyckte jag skulle lämna in till FK där även det förklarades att de inte kunde behandla de stressrelaterade problem jag hade och där även Uppsala rekommenderade hjälpen på Karolinska. Men det hjälpte inte. Jag skulle få betala allt själv sade man inom landstingsvården och det gjorde att FK inte heller ville hjälpa mig.
Jag säger inte att jag skulle blivit frisk av det men en tidigare insats där jag fått hjälp skulle mycket väl kunnat få mig att inte bli lika sjuk.

men, nu spelar det ingen roll. Jag har nu äntligen sjukersättning och för första gången sedan jag insjuknat känner jag ett litet lugn över att äntligen få tid att vårda om min sjukdom utan idiotiska påhitt från FK. Så fort det ekonomiska löser sig, vill säga. För man behöver nästan vara frisk för att kunna förstå och sätta sig in i FK:s regler så man ser att man får rätt ersättning. Så även hur det funkar är något som borde kunna förenklas.