Saker du inte visste om mig

Politik är ju kul men detta är inte bara en politisk blogg. Jag har tidigare skrivit och kommer fortsätta skriva om annat. Däribland mig själv J

En del partivänner tycker att jag enbart ska vara politisk i bloggen och inte personlig. Jag ser inte varför. Jag är den människa som är i politiken och som skriver och tycker det jag annars skriver om. Ok, jag har väl också flera personligheter och sätt att vara; mitt politiska liv och mitt vardagsliv med sjukdomar och kul saker mm försöker jag hålla isär till viss del. Lite intressant blir det då dessa världar korsas men det är oftast bara kul ändå. Som sagt jag är Mårten och det jag skriver här är ju mina ord och tankar, oavsett om de är politiska eller inte (eller även politiska men impopulära bland de mina).

Så mot vissa bekantas inrådan tänkte jag bli lite mer personlig. Ska jag hålla på politiskt så krävs det ju att folk vet vem jag är. Jag tror få väljare vet det och även är det nog få i partiet som vet något om mig. Sedan kanske de föredrar att inte veta utan bara vill relatera politiskt med andra människor och bara se den bild partikamraterna sätter upp då det vankas politik.

Jag tänkte iaf starta upp en blogginläggserie som jag kallar ”Saker du inte visste om mig”. Sedan kanske rubriken ljuger och vissa läsare redan vet det de läser men jag vill ändå ge en bild på vem jag är. Jag kommer skriva under flera veckor och ingen regelbundenhet i dessa inlägg. Jag kommer berätta mestadels positiva saker och kommer inte vara för intim. Ni lär inte se mig erkänna några mord eller få reda på snusk om mig J  Jag kommer däremot berätta om mina relationer till Demi Moore, Colin Nutley mfl och en hel del annat kul.

Hoppas ni gillar the story of mitt liv. Jag inleder direkt.

England

Jag är anglofil. Jag älskar det mesta med England; maten, godiset, TV-program mm. Jag älskar även engelsmän (så länge de är i England, som turister är de värre än svenskar mfl.) och det engelska sättet att vara. Jag älskar Fish & chips med Mushy peas, jag älskar marmite (mumsigt), jag älskar curlywurly, jag älskar engelsk humor (nåväl.. definitivt inte allt) och jag tycker engelsk fotboll är vida överlägsen all annan.

Varför då detta? Jo, för jag är uppvuxen i England. Jag bodde där under en del av de år som präglar en som individ och jag präglades. När jag var 4 år flyttade hela familjen från Munksundet till Addington i Surrey i England. Närmsta stora stad var Croydon och numera ingår denna del i Greater London, men jag bodde där för länge sedan. Min far jobbade på Bahco ventilation i Enköping och då de skulle starta verksamhet i England så var det min far som skulle ansvara för det, så vi flyttade. Jag har ett par fragmentariska minnen av mitt liv innan dess, sedan kanske en del av dem planterats i hjärnan av att jag fått dem återberättade. Mina första reella barnminnen kommer från England. Jag har berättat lite lätt tidigare om min tid i England och en del minnen relaterade till den men det finns mer J

Jag började i lekskolan i England fram till den vecka som jag fyllde 5 år och då började i skolan. I England är man inte lika analt fästa vid Piagets stadieteorier om barns utveckling som vi är i Sverige och som präglat vilka åldrar barnen börjar skolan och byter till högra skolstadier. Jag började alltså engelsk skola ett par dagar innan min femårsdag. Från förskolan har jag en del minnen, framförallt att jag hade så lätt att kommunicera med de andra trots min klart bristande kunskap om engelskan men från skolan minns jag mer och jag minns att jag började älska matematik. Troligen beroende på att det inte var språkbundet på samma sätt som övriga ämnen och därför var det lättare för mig att förstå det. Jag vill minnas att jag trivdes bra i skolan och en sak jag minns som positiv är att vi hade skoluniform. Olika uniformer för olika stadier och det skapade inget klädhets och det eliminerade något som jag tror många barn mobbas för.

Efter ett år ungefär skulle pappa börja på Bahcos kontor i Banbury i närheten av Oxford och vi flyttade till den lilla byn Chadlington. En makalöst fin liten by i ett otroligt vackert landskap intill Cotswolds. Gamla pittoreska byar med gamla stenhus och snirklande gator och genuina gamla pubar och allt det som man verkligen kan älska England för. Jag började i byskolan i den lägre av de två klasser de hade, min bror gick i den äldre klassen. Här trivdes hela familjen mycket bra och vi har varit tillbaka många gånger och har fortfarande kontakt med en familj i byn, vars barn jag och min bor blev mycket goda vänner med, och vi har fortfarande kontakt med rektorn och hans fru, även om de börjar bli rejält till åren. Vi som svenskar blev  något exotiskt i byn. ”Alla” visste vilka vi var, även de vi inte kände till och det gjorde det lätt att få kontakt med människor. Här trivdes vi, som sagt.

Efter dryga 2½ år åkte vi hem. Jag var 7 och min bror 9 och våra föräldrar ville att vi skulle kunna börja i tid i svensk skola. Själv tänkte jag på engelska och hade engelskt uttal och fick gå hos talpedagog i Sverige. Mina r och s bl.a. uttalades annorlunda än i Svenskan. Jag hade tur som bott nära Oxford och lärt mig ”riktigt” engelska, vilket underlättat i skolans engelskaundervisning . Jag förstod inte ord som ”svägerska” och  ”ifjol” . De fanns inte i min vokabulär.

puckon än på mig J

Mina år i England som kom under viktig präglande år har givit mig en förkärlek till England och det engelska. Det finns mycket jag inte gillar med landet men att resa till England (helst utanför London) och äta en Cornish pastie eller en riktigt väl tillagad Fish and chips gör att jag känner mig engelsk en stund J