1994 fick jag en möjlighet att resa till Australien. Livet hade varit lite jobbigt och turbulent ett tag och jag kände att jag behövde något nytt i livet. Jag och min fd hade medan vi var tillsammans kollat lite på au-pairjobb i USA. Vi gillade båda att resa och hade inget jobb och kände att vi kunde prova något nytt. Vi sökte ett par men det föll alltid på något. Nu då vi inte längre levde ihop, men ändå var vänner, tyckte hon att jag skulle fortsätta leta efter möjligheter att få åka på spännande äventyr. I DN fann jag en annons om au-pairjobb i Brisbane i Australien där man sökte en man som au-pair åt en 10-årig pojke. Jag ringde på annonsen och fick prata med den svenska tjej som var au-pair i familjen (som bestod av pojken och hans ensamstående mor) för tillfället. Hon förklarade att mamman ville ha någon som kunde sporta lite mm med killen och att det bl.a. var därför de återigen ville testa en manlig au-pair. De hade tidigare haft e manlig au-pair men han var en ”surfbum” som mer var intresserad av att surfa än i att göra sysslorna i hemmet och dessutom var han (enligt familjen) skitig och vägrade tvätta sitt rastaflätade hår.
Mamman i familjen var sjuksköterska inom armén och pojken gick i skola hela dagarna så mitt ”jobb” skulle bestå i att se till att pojken kom till skolan med sin matsäck och sedan skulle jag bädda rent och tvätta, om så behövdes och därefter var jag ledig till pojken kom hem runt 3 på eftermiddagen och så skulle jag vara med honom till mamman kom hem före 5. Därefter hade jag lediga kvällar förutom ett par gånger per månad då mamman hade kvällstjänst eller liknande. Helgerna var även de helt lediga. Lönen var inte bra, utan snarare en hel del lägre än de flesta andra erbjöd men med fri mat och så mycket ledigt så var det ändå OK.
Jag nappade och någon månad senare stod jag på flygplatsen i Brisbane och väntade på att bli upphämtad. Jag hade flugit via London, Bangkok (där jag träffade Steff Törnkvist) och Sydney och hade rejäl jetlag. Jag kom ner dit innan påskhelgen då det skulle ge mig ett par dagar ledigt innan mamman började jobba efter ledigheten. Det behövdes för att komma in i staden och landet och tiden (nämnde jag att jag fick rejäl jetlag?).
Som stor travfantast besökte jag redan min andra dag i Brisbane stadens stora travbana Eagle farm, en bana som dessutom erbjöd greyhoundtävlingar. Jag hade ingen aning om några av hästarna och vann inte särskilt mycket men fann ett par hästar jag följde under min tid i Australien. På banan letade jag efter program med startlistor och då började en trend som följde mig i Australien; folk misstog sig på mitt hemland. Egentligen var det väl ett bra betyg på min engelska, som de hörde var bra men som inte var från ”down under” och inte amerikansk. På travbanan trodde programsäljaren att jag var från Kanada, senare under vistelsen var det flera som rodde jag var irländare (detta berodde iofs även på den rugbytröja jag ofta hade på mig som innehöll grönt.). Australier verkade intresserade av varifrån man var då det ofta frågades och misstogs.
Under min första vecka ringde en tjej till mig. Hon hette Erika och var ursprungligen från Lindesberg och hade varit bra vän med tjejen som var au-pair innan mig. Hon bjöd on mig för att umgås med det tjejgäng som var au-pairer i Brisbane. De var 4 stycken som brukade umgås och partaja tillsammans. Det kändes kul att ha lite människor att prata med och jag gick villigt med på att träffa dem. Förutom Erika bestod gänget av Malin och Catti från Stockholm och Helen från Malmö. De var ett glatt, trevligt tjejgäng som utan problem mottog mig i gänget trots att jag var man. Jag fick en fråga från Helen direkt då vi träffades om varför jag som kille ville vara au-pair, i hennes värld ville inga straighta killar det. Men då mitt svar på hennes fråga var ”varför inte?” så accepterade även hon att ”vanliga” killar kunde vara au-pairer. Hon blev f.ö. den jag umgicks mest med under min tid i Brisbane så hon hade mindre arbetstid än de andra tjejerna och kände sig ganska ensam. Annars hände det ofta att tjejerna ville ha med sig mig som ”förkläde” då de träffade killar som de träffat på krogen. Det hade jag inget emot för det gav mig chansen att träffa lite manliga personer att tala med och då killarna ofta ville visa tjejerna andra delar av Brisbane och områden omkring så fick ju jag också se en hel del J
Att vara au-pair är inte så roligt. Framförallt inte om familjen man bor i är tråkig och ungen man passar är bortskämd och hopplös. Så var det för mig. Jag hade inte mycket kontakt med mamman efter ett par veckor. Inte för att vi var ovänner eller så utan för att jag kände att det inte gav mycket att sitta hemma då jag inte behövde. Dessutom var mamman usel på att laga mat och jag ledsnade på mikrouppvärmda frysta ärtor. Ibland bjöds jag med på restaurang (typ hamburgare eller liknande) men oftast bjöds jag på annan mat då jag var barnvakt på kvällar eftersom pojken nästan alltid ville ha Pizza hut-pizza de gångerna.
Mina dagar bestod alltså av att jag såg till att pojken kom till skolbussen, därefter tvättade jag (oftast pojkens nedkissade sängkläder) och diskade och snabbdammsög. Sedan tog jag mig in till centrala Brisbane, som låg 15 minuter från Yeronga där jag bodde, eller så besökte jag andra delar av Brisbane. Jag kom sedan hem strax innan pojken kom hem och var med honom till dess att mamman slutade. Jag åkte sedan in till staden igen där jag oftast umgicks med en eller flera av au-pairtjejerna eller så satt jag en stund på en TAB (spelbutik) och spelade lite på kvällshundarna.
Eftersom jag hade så pass mycket ledig tid så hann jag se det mesta av Brisbane och förorterna, bl.a. Indooroopillys köpcenter som jag av en slump besökte samma dag som Barry Manilow uppträdde helt gratis mitt i centret. Jag hyrde även bil ibland och åkte du lite längre bort. Städer med namn som Toowomba och Esk (som fotbollslaget i Enköping) besöktes, likaså Gold Coast och Bribie Island som båda var fascinerande på sitt sätt. Så där fortsatte mina dagar under den tid jag var i Australien. Jag hamnade ju där under vintern då jag var borta under svenska sommaren och medan lokalbefolkningen klädde på sig så tyckte vi svenskar att 22-25 grader och mer var varmt och skönt.
Jag fick uppleva fotbolls-VM under min tid där. Matcherna gick tidigt på morgonen i Australien och jag satt då hemma ibland och såg lit. Bl.a. Sveriges matcher i detta så framgångsrika VM:et för svensk del. Sveriges framgångar ledde till en kul sak. När vi i svenskgänget var ute gissade ofta folk på att vi var från Sverige och visade det genom att säga ”Ace of base”, som då var enormt stora med ”The sign”, en låt jag verkligen hunnit tröttna på eftersom den var radioplåga innan den kom till Australien. På den tiden (pre-internet) tog det längre tid för låtar att hitta till alla världens hörn. Det var ju inte så kul att det var Ace of base referenser folk fick då de såg oss, så VM blev en räddning. Helt plötsligt kände Australierna till svensk fotboll och då vi var ute på krogen, framförallt dagen efter svensk segermatch, så bjöds vi på öl av folk. Även jag alltså, så det var inte bara för att ragga på tjejerna som det bjöds på öl. När snubbar hörde att vi var svenskar så började de prata fotboll och för Ravellis räddningar i kvarten så bjöds vi alla på flera öl av ett glatt gäng som älskade svenska landslaget och efter att ha träffat oss skulle flytta till Sverige för fotbollen och de vackra flickornas skull. Dessutom ansåg de flesta i australien att sveriges vinter var lockande samt att Sverige ansågs vara ett rent och vackert land. I Brisbane hade svenskar inte så dåligt rykte som i många andra delar av Australien då inte så många backpackers från Sverige stannade till i Brisbane och svärtade ned ryktet.
Efter Adelaide åkte jag tillbaka till Brisbane eftersom pojken i familjen skulle komma tillbaka från sin vistelse hos sin far i Sydney och det var dags för mig att ”jobba” igen. På vägen till Brisbane steg en kille på bussen som satte sig bredvid mig (bussen var relativt full och jag hade haft tur att slippa folk bredvid mig till dess). När bussen stannade vid ett ställe tog han fram en ask som han öppnade. Den innehöll handrullade cigaretter och han frågade mig om jag ville ha en joint. Jag svarade att jag inte använde knark och killen fick lite dåligt samvete för att han hade bjudit. Så när bussen stannade i staden Goondiwindi, strax efter statsgränsen till Queensland, så bjöd han med mig på puben. Bussen skulle inte åka på närmare en timme och killen bjöd på öl. Ölen var enormt billig i australien och här kostade en halvpint bara 1 dollar (dryga femman). Så han bjöd på 4 öl och det tackade jag inte nej till. Därför lever den okända staden Goondiwindi kvar i mitt sinne J
Sista dagen i Bangkok blev jag dock sittande på hotellrummet. Dagens två stora nyheter på CNN hade med Sverige att göra. Den roliga var sportnyheten att Trelleborg (tror jag det var) hade slagit Blackburn i någon europeisk fotbollscup. Den tråkiga nyheten och den som fick mig att fastna framför TV:n var att Estonia hade sjunkit. Det rapporterades om döda och orsaker mm mm hela dagen och jag var lite chockad som efter flera månader borta från Sverige nu skulle hem samtidigt som detta traumatiska hade hänt. På flygplatsen fanns massor av TV-apparater som stod på utan ljud och överallt stod svenskar (och andra) framför dem och chockade såg bilder från Estonias förlisning och läste det som CNN hade skrivit till bilderna. Eftersom de flesta inte satt framför TV:n då de var i Thailand så förklarade jag ett flertal gånger på flygplatsen vad som hänt. Det var en ganska absurd händelse. Jag var den med kunskap om det inträffade och det jag berättade fick folk att oroa sig för vänner hemma som brukade åka med båten och allt kändes så jobbigt. När sedan flyget till London skulle lyfta, ett flyg med fler svenskar än jag själv i det, så blev det dessutom storm och åskväder, vilket skrämde resenärerna än mer. Ingen kul hemresa för de flesta svenskarna den dagen alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar